Men man kan ändå fundera om inte den nuvarande regeringen, med sitt kompromissande och lappande och lagande, har något att lära av Fredrik Reinfeldt. Varför inte göra jämlikheten till sin allt överskuggande fråga?
Fredrik Reinfeldt växte upp i ett välbärgat radhusområde geografiskt placerat utanför Tensta och Rinkeby. Som liten parvel spelade långe Fredrik basket i laget Tensta tigers och drömde om att bli proffs.
Fredrik Reinfeldt återkommer ofta till sin tid i Tensta tigers. Så även under tisdagens presskonferens om självbiografin ”Halvvägs” i Bonniers tjusiga Nedre Manilla ute på Djurgården i Stockholm.
Tensta tigers samlade ungar från alla bostadsområden. Rika och fattiga, utrikes födda och svenskfödda. Bakgrund var oväsentligt. Det viktiga var hur man presterade, inte bara för sig själv utan lika mycket för laget i stort.
– Det spelade en stor roll för mig. Jag har självklart danats av de erfarenheter jag fick från samhället runtomkring mig, säger Reinfeldt.
Det är tydligt att den här tiden var viktig för Fredrik Reinfeldt som senare, under sin tid som statsminister inte vek en tum mot de rasister som tågade in i det parlament.
Det ska han alltid minnas och hyllas för.
Däremot är det intressant att tiden i Tensta tigers inte gav upphov till en djupare förståelse för integration och värdet av ett jämlikt och inkluderande samhälle. Under Reinfeldts tid har klyftorna mellan hans eget radhusområde och de omgivande betongförorterna vuxit till en ravin.
Skolsegregation, skattesänkningar för de välbärgade, sänkta eller indragna ersättningar för arbetslösa och sjuka. Fredrik Reinfeldts politik har konsekvent gynnat de egna radhusgrannarna, på bekostnad av höghusungarna på andra sidan villrabatten. Eller glesbygdens avfolkningsområden för den delen.
Samhället blev råare. Kallare. Mer uppdelat. Mer isolerat.
Den tilltagande kylan kunde senare rasisterna utnyttja. Tills den dag de tågade in hans eget parlament. Hur ser egentligen Reinfeldt på det? Har han ens funderat på det?
Här ligger också kärnan till den borgerliga paradoxen. Hur ska integrationen bli bättre med ökad segregation? Eller som Björn Elmbrant träffande skrev på Dagens Arenas ledarsida i går:
”Det framstår också som gåtfullt varför större sociala klyftor skulle minska genom att öka på dessa klyftor.”
Det är den borgerliga paradoxen och vi får tyvärr inga svar på den i Fredrik Reinfeldts självbiografi. Boken är, liksom Reinfeldts sommarprat, nästan kliniskt rensad på nyheter. Eller djupare analys. Reinfeldt är, som Aftonbladets ledarskribent Daniel Swedin skriver, en i grunden medialiserad människa.
”Han skriver som tv:s politiska analytiker talar, han betraktar och skildrar svensk politik och sig själv utifrån analytikerns perspektiv.”
Men det som framstår som en rätt uppenbar svaghet där han i Bonniervillan står och pratar under en drös porträtt på författare som just lyckats med motsatsen, var på den politiska scenen i själva verket hans största styrka.
På vägen mot makten slaktade Reinfeldt en hel drös heliga kor inom Moderaterna och de inom de övriga allianspartierna och kokade ner allting till begreppet ”arbetslinjen”. Uppenbara skavanker sminkades över – skattesänkningar döptes om till jobbskatteavdrag och förklarades med att ”det ska löna sig att arbeta”, slaktade bidrag förklarades med att öka incitamenten till arbete osv – och inom andra områden byttes helt enkelt politiken (som det plötsliga vurmandet för arbetsrätten och Lagen om anställningsskydd, eller slakten av försvaret).
Det Fredrik Reinfeldt lyckades med var att leverera enkla svar på svåra och komplexa frågor. Allting skulle lösas med arbetslinjen. Alla problem kunde hänföras till utanförskapet.
Men taktiken gick egentligen ut på att inte alls svara på frågorna. Utan att i stället ständigt trumma in sitt eget budskap. Och samtidigt vara beredd att vända kappan efter vinden i sakpolitiken. Det är såklart en snuttifiering av politiken. På många sätt livsfarlig för det politiska samtalet, vilket även passat rasisterna som hand i handsken.
Men man kan ändå fundera om inte den nuvarande regeringen, med sitt kompromissande och lappande och lagande, har något att lära här. Varför inte göra jämlikheten till sin allt överskuggande fråga?
Lanseringen av ett massivt politiskt jämlikhetsprojekt vore i dag som att andas för första gången på mycket länge.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
