Film “Det heliga trädets frukter” lyckas dock inte nå samma höjder som regissörens förra film “There Is No Evil”. Det tycker Jon Andersson, som sett Mohammad Rasoulofs regimkritiska skildring som har premiär på fredag.
Hösten 2022 drog en stor protestvåg över Iran. Bakgrunden var att Mahsa Mina Amini, en 22-årig kurdisk kvinna, dött under mystiska omständigheter efter att hon arresterats på grund av att hennes hijab inte täckte håret tillräckligt. Amini fick martyrstatus och blev symbolen för den stora protestvåg som drog över landet.
Protester i fokus
Just dessa protester är i fokus i den iranske regissören Mohammad Rasoulofs nya film “Det heliga trädets frukter”, som har premiär på fredag. Trots ständig risk för repressalier tvekade inte Rasoulof i valet av ämne. Filmproduktionen utfördes i hemlighet och Rasoulof och resten av filmteamet var hela tiden rädda för att bli upptäckta. Det är svårt att inte imponeras av beslutsamheten i att sätta sökarljuset på repressionen i Iran. Att våga berätta en sådan historia med risk för sin egen säkerhet är starkt.
“Det heliga trädets frukter” handlar om Iman (Missagh Zareh) en jurist och tvåbarnsfar som i början av filmen får ett nytt prestigefyllt jobb som undersökningsdomare i den iranska Revolutionsdomstolen. Hans fru Najmeh (Soheila Golestani) blir till en början glad, då det nya arbetet innebär en hel del materiella förmåner. Hustrun börjar drömma om en ny och större lägenhet där de båda döttrarna Rezvan (Mahsa Rostami) och Sana (Setareh Maleki) ska få varsitt rum. Samtidigt som Iman börjar sitt nya arbete växer en proteströrelse fram i Teheran. Döttrarna börjar snart ta parti för demonstranterna samtidigt som mamma Najmeh försöker hålla ihop familjen. När Imans tjänstepistol försvinner utökas spänningarna, då fadern misstänker att den stulits av en familjemedlem.
Bra skådespeleri
Karaktärsbeskrivningarna i filmen känns till en början mycket trovärdiga. Döttrarna har allt svårare att blunda för de brutala metoder som regimen använder för att slå ner protesterna. Något som stämmer illa överens med de regimvänliga budskap som kablas ut i de statliga tv-kanalerna. Mammans försök att hindra döttrarna från att ta demonstranternas sida känns också trovärdigt. Hon vill bara hålla döttrarna säkra, så långt borta från den repressiva regimen det går. Detsamma gäller för skildringen av Iman, som motvilligt börjar inse att hans jobb inte är att vara en oberoende jurist utan att verkställa dödsdomar som beställts från högre ort. Något som till en början bekymrar honom mycket.
Skådespeleriet håller hög klass. Allra bäst är nog Soheila Golestani som mamma Najmeh, men Missagh Zareh som Iman gör också en mycket bra rollprestation. Detsamma gäller för Mahsa Rostami och Setareh Maleki som döttrarna Rezvan och Sana. Fotot är välkomponerat och inte minst är det ett lyckat grepp att ha med bilder från de riktiga protesterna för att göra filmen mer autentisk.
Spårar ur i slutet
Rasoulof belönades med Guldbjörnen på Berlins filmfestival för sin förra film “There Is No Evil” (2021). Det är en fantastisk film om dödsstraffet i Iran och hur det påverkar människor i olika delar av samhället. “Det heliga trädets frukter” lyckas inte riktigt nå samma höjder.
Tyvärr spårar filmen ur lite i slutet. Karaktärernas agerande och reaktioner i den sista delen av filmen känns inte helt trovärdiga. Det är också synd att filmen slutar mer som en thriller eller actionfilm än det starka politiska drama den är i början.
Med detta sagt är “Det heliga trädets frukter” en mycket sevärd film om modet att stå upp mot en förtryckande regim. Vi får vara glada att det finns modiga filmskapare som Mohammad Rasoulof. Förhoppningsvis kan filmer som “Det heliga trädets frukter ”skapa så många sprickor i den diktatoriska regimens fasad att den till slut faller.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
