I dag spelar det riktiga landslaget sin tredje match detta VM. Dagens Arena tog en pratstund med Moa Svan om hur fotbollen utmanar normer på ett unikt sätt, hur den hör ihop med feministisk framgång och om att herrlandslaget är som Tommy Hilfiger på NK.
De senaste veckorna har även vanligtvis skonade nyhetsflöden svämmat över av fotbollsnyheter.
Det har varit Fifa-korruption. En Fifa-president som vägrar avgå. En Fifa-president som väljs om. En Fifa-president som avgår. En Fifa-president som hyst förhoppningar om att få ta emot Nobels fredspris. En före detta Fifa-president som orsakar att Centret för Nobels fredspris ratar samarbetet med organisationen.
Men Fifa-härvan har inte lyckats överskugga att svenska fotbollslandslaget spelar VM i Kanada. Det landslag som är rankat femma i världen. Det riktiga landslaget.
Det har dock inte bara rapporterats om nyckelspelare, odds och delats ut tips till förbundskapten Pia Sundhage. Vi har också kunnat läsa om hur Fifa tvingar TV4 att kalla årets fotbolls-VM för ”dam-VM” och om landslag vars kvinnliga spelare tvingas till könstest av Fifa.
Moa Svan, komiker, journalist och författaren bakom boken Det riktiga landslaget, menar att Fifa egentligen inte alls vill ha med kvinnor.
– De har varit motståndare till att kvinnor ska spela fotboll. Sen gjorde vi det ändå. När sporten växte och blev kommersiellt framgångsrik så valde Fifa att organisera den. På så sätt kunde de kontrollera den och se till att den aldrig växer och hotar deras huvudfokus – herrfotboll.
Det har gjorts genom att försöka ändra spelregler, storlek på planen och målen och få dem ha andra kläder. En aktuell strid är konstgräset.
– Ibland vinner vi striderna, men att årets VM spelas på konstgräs är ett steg bakåt. Där har vi förlorat något vi tidigare haft. Fifa vill såklart göra herrfotbollen till något unikt och upphöjt. Att sätta konstgräs och byta ut namnet på sporten är bara några sätt att skilja ut. Och sedan värdera mindre.
Men det finns andra väsentliga skillnader mellan damers och herrars fotboll. Fotbollen har varit ett avgörande bidrag till kvinnors frigörelse. På planen kan de ta ut svängarna, springa snabbt, skita ner sig och kanske framförallt bygga systerskap på nya premisser.
För Moa Svan är fotbollsplanen också en plats där hon kan leva ett annat liv än det som heterokvinnor förväntas leva.
– Det är en helt annan miljö, även som lesbisk. En sportkodad miljö där lesbiska är normala, men utan att det är en tjejbar eller Pride. På planen är det annat än sexuell läggning som är viktigast. Det är bra för mig, men oanvändbart för heterosar som förlorar sina sociala privilegier.
För, fotboll och feministisk framgång hör ihop. Kvinnor som spelade och spelar fotboll provocerar på ett helt annat sätt än kvinnor som utför andra typer av idrott. Som historieprofessorn Jonny Hjelm uttrycker det: Spelarna har anklagats för att vara okvinnliga, riskera sin fysiska hälsa och för att använda resurser förbehållna pojkar och män.
Moa Svan menar att kvinnlig representation inte bara handlar om hur många kvinnor som representerar eller på vilken position de representerar, utan hur de gör det. Spelarna i det riktiga landslaget är muskulösa, de poserar inte framför kameran för att behaga någons blick, vissa har kärleksrelationer med andra kvinnor, andra har barn med personer av samma kön.
De är inte Beyonce.
– Fotbollen är en unik miljö som utmanar normer på ett helt annat sätt än andra. Ställ 11 brudar på en scen under Bråvallafestivalen. Ge dem ett par fula jeans och en t-shirt. Låt dem se sura och svettiga ut i nittio minuter. Bara fokusera på sin grej och skita i publiken. I den jämförelsen fattar nog alla det radikala i fotboll.
– Igår kollade vi VM på en sportbar i Winnipeg. Vi var i stort sett enbart kvinnor i olika åldrar. Flera flator. Det var så sjukt mäktigt. Bara fotbollen kan lyckas med detta. Inte musik. Inte friidrott. Ingenting, säger hon.
Men denna makt innebär ett hot. Och därmed en kamp om gräsplaner, pengar, resurser och uppmärksamhet. Det väcker starkare motstånd. Som socialpsykologen Hanne Haavind har visat: När det inte längre går att utestänga kvinnor från manligt kodade aktiviteter blir det nödvändigt att upprätthålla principen om kvinnors relativa underlägsenhet.
– Det görs genom att konsekvent subventionera herrfotboll. Ge herrfotbollen dyra arenor. Dyr merchandise. Till slut skapas en känsla av kvalitet för herrfotboll. Lite som att ge herrlaget ett Tommy Hilfiger-märke och sälja kläderna på NK. Fortfarande skitfula kläder med kass kvalitet. Men det känns bra. Det är fejk men det funkade.
Trots färre resurser, mindre medialt utrymme och nedvärderande av sporten, växer tjejfotbollen. I dag spelar runt 40 miljoner kvinnor och tjejer fotboll, en fördubbling mellan 2001 och 2011 globalt. I Sverige kan en anledning vara att damlagen ofta åker runt i skolor och i andra klubbar för att peppa och inspirera. Vara förebilder. Även det ett tecken på hur dam- och herrfotbollen skiljer sig åt.
– Det finns en begräsning i att vara förebild. Det gör att ramen utifrån hur du förväntas agera minskar. Du måste ta ansvar för ditt agerande på ett sätt som män slipper. När Josefin Öqvist var med i en herrtidning skrev Aftonbladets krönikör att hon var “målkåt”. Hon drogs i smutsen för att hon skulle vara en förebild.
Moa Svan menar att den självklara vinkeln hade varit att en tjugoåring kvinna som spelar fotboll inte har samma val som en tjugoårig man.
– Men den diskussionen lyftes inte. I texten var det inte fotbollen som hade ett ansvar att avlöna sina spelare så pass att ett gig för en herrtidning blev ointressant. Det var inte heller så att hon fick välja mellan omslagsbilder på tjugo olika tidningar. Men ansvaret blev hennes. Än i dag är det få tidningar som vill ha riktiga landslaget på förstasidan. Offside har just nu en herrspelare från u21 på framsidan av sitt ”mästerskapsnummer”, säger hon.
Men den mediala uppmärksamheten för det riktiga landslaget växer och med det ställs högre krav på bevakningen. Moa Svan menar att om den ska bli bättre, behöver vi tänka om.
– Det är inte rimligt att spelarna själva ska vara med i allting hela tiden. Vi måste kunna skapa innehåll utan deras medverkan. De lägger mer tid på sin sport och blir mer och mer eftertraktade medialt. Det går inte ihop. Jag tror att många sportjournalister fortfarande tror att landslaget ska bli glada över att någon vill prata med dem. Att de ska vara tacksamma. Men, de är stjärnor och har man inte fattat det är det svårt att göra bra journalistik, säger Moa Svan.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
