Detta borde göra oss fly förbannade

Recension Elina Pahnkes bok påminner om att varken konsumentmakt eller matkassar är lösningen.

Bojkottsveckan av matjättarna är över, men matprisfrågan fortsätter vara brännande. Det är just maten, eller snarare hungern, som Elina Pahnke tar sig an i Alla ska äta. Redan i inledningen pekas roten till problemet ut: klassamhället, där hungern ses som självförvållad.

Pahnke menar i stället att hungern egentligen är en politisk avsikt. För Alla ska äta är en ursinnig bok som inte gör sig några ursäkter. Det är klassamhället som är problemet, inte medborgarnas dåliga konsumentval.

En del av samhällspolitiken

Pahnke skriver om frågor som borde göra oss alla fly förbannade. Hon guidar oss till Helamalmös gratisfrukostar och till Folkets skafferi som delar ut mat till behövande. På platser som dessa, där det tidigare varit bostadslösa och missbrukare som fått hjälp, möter vi nu även barnfamiljer och arbetare vars lön helt enkelt inte räcker till.

I Alla ska äta är hungern en del av hela samhällspolitiken. Här förstås kriminalitet som en konsekvens av en politik som aktivt låtit vissa barn gå hungriga. För att citera Bertholt Brecht: ”Maten före moralen”.

Moralen är också ett återkommande tema. Pahnke kritiserar den retorik som gör skjutningar på öppen gata till en konsumentfråga. Där den som köper billig falafel inte bara är fattig utan också omoralisk eftersom det stödjer den grova brottsligheten: ”I ett sådant samhälle, där konsumtionen förväntas skipa rättvisa, blir de resursstarka också de enda som har möjlighet att vara hederliga medborgare.”

Ambitiös ansats

Alla ska äta är ett försök att koppla samman det lilla och det stora: klass och mat, rasism och hunger, europeisk migrationspolitisk med priset på gurkor. Vi stiftar bekantskap med människorna bakom maten, från produktionen av råvaror till distributionen av smidiga hemlevererade matkassar.

Pahnke pekar på hur personerna som klassas som gästarbetare må vara tillfälliga, medan arbetsbehovet är konstant: ”Migranten är jordbrukets förutsättning, och gästarbetaren kan därför sägas vara gästens motsats.”

Vi stiftar också bekantskap med arbetsköpare som Lars Jacobsen, som driver flera företag inom jordbruket. Han som säger att det är SAC Syndikalisternas fel att gurkpriset stiger, eftersom de företräder gästarbetare som arbetat under slavlika förhållanden. Alla ska äta är inte bara en smärtsam inblick i vilka som betalar priset för maten vi äter – det är också en påminnelse om att den här gurkbaronen inte på något sätt är exceptionell. Systemet är byggt till hans fördel.

Där har Alla ska äta sin styrka, i att koppla samman världspolitik med vardagen. Det är en ambitiös ansats, att undersöka hur hungern hänger samman med vår föreställning om brott och moral, med stora ideologiska skriften, med rasism och global politik.

Tappar riktning

Bitvis tappar dock undersökningen av hungern riktning, som när Pahnke vänder sig till den svenska debatten. Från Lena Anderssons havregrynsidioti till bostadsrättsföreningen i Stockholm som gick i taket – och till rätten – för att det öppnade en kebabrestaurang som störde deras dröm om ett helvitt bostadsområde. Resultatet blir ett virrvarr av spaningar från svenska kultursidor som gör kritiken av hungersystemet trubbig.

Alla ska äta är dock ett välkommet inspel i debatten. Det är en påminnelse om att konsumentmakt inte är lösningen, inte heller matkassar till de mest utsatta. För i Alla ska äta lägger Pahnke lägger skulden där den hör hemma: på ett samhälle byggt på ojämlikhet, där hungern inte är en oönskad konsekvens utan en nyckel för systemets överlevnad.

Nora Wurtzel