Älskade hatade kultursponsring
I bioversionen av Faust kokas flera delar av den aktuella kulturpolitiken ner i koncentrat. Livesändningen, som också spelas in, möjliggjordes genom samverkan mellan näringslivet och kultursektorn. Public Live stod för produktionen, Filmhuset för salongen, Sony stod för kamerorna, Twentyfourseven för tekniken och Stokab samt Telia för fiberbredbandet. Den inspelade föreställningen kommer att visas i december och januari på Folkets Hus och Parkers 3D-biografer, som har visat opera på digitalbio sedan 2007. I den borgerliga kulturpolitiken har digitaliseringen av landets biografer en framträdande roll.
Folkoperan har haft sponsring sedan starten 1976, men det utgör fortfarande en liten del av omsättningen.
– Kultursponsring får man inte dra av, vilket gör det svårare för kulturaktörer än för idrotten att hitta sponsring, säger Pia Kronqvist, VD för Folkoperan. Näringslivets medverkan i kulturen brukar oftare nuförtiden vara i form av samarbeten. Vår filminspelning av Faust i 3D är ett sådant exempel, där Sony till exempel gick in med kamerorna i projektet. Det är ovanligt att ett företag ger en institution tre miljoner bara för att ha med sin logga i slutet av programmet.
Lena Adelsohn Liljeroth är positiv till kultursponsring och menar att problemet är kunskapsbrist.
– Kultursponsring omfattas av precis samma regler som sponsring av idrott. Dock råder det stor kunskapsbrist på detta område. En viktig sak som hänt är att Skatteverket utbildat handläggare som ska kunna ge råd och stöd för företag som vill sponsra kultur. Det finns många goda exempel på hur näringsliv och kulturliv samverkat, jag vill skapa någon form av informationsutbyte kring detta, exakt hur får jag återkomma till, svarar Lena Adelsohn Liljeroth, via e-post.
Flera personer som Dagens Arena har talat med är negativa till kultursponsring. Inte nödvändigtvis av ideologiska skäl, utan av praktisk. Det blir inte mycket pengar.
En av dem är Eric Sjöström, chef för Kulturhuset i Stockholm, med dryga 20 år i branschen. Kulturhuset i Stockholm samarbetar sedan ett par år tillbaka med Åhléns i projektet ”Rum för barn” vilket anses vara ett av Sveriges mest lyckade kultursponsringssamarbeten.
– Jag har under alla de år jag jobbat kommit i kontakt med sponsring och när vi nu går in i 2011 tror jag att kulturlivet och politikerna måste tänka om. Vi har hållit på med det här sedan 80-talet och det visar sig gång på gång att det inte är ett framgångsrikt koncept. Det är inget som kommer rädda kulturlivet om man säger så. Det fungerar inte. De institutioner som anställt personer på heltid för att arbeta med sponsring lyckas ofta inte ens betala deras löner med pengarna man får in.
Eric Sjöström menar vidare att kulturinstitutionerna i stället måste bli mer öppna för samarbeten med andra delar av samhället. Han lyfter fram Kulturhusets samarbete med festivalen Stockholm Pride, som medför att festivalens seminariecenter förläggs till Kulturhuset.
– Det innebär att vi tillförs verksamhet, samtidigt som vi ger dem något de behöver, säger Eric Sjöström. Den typen av samarbete tror jag blir viktigt för institutionerna i framtiden. Jag kan tycka det är konstigt att exempelvis Dramaten och Operan inte har i sitt regleringsbrev att öppna upp sig mer, till exempel arbeta mer med fria grupper.
Kulturpolitik, helst utan politiker
Kultursponsring och fruktsamma, långsiktiga samarbeten mellan kultur och näringsliv är ett fint och lovvärt koncept. Men i praktiken fungerar det inte. Tidningen Fokus redaktionschef Lotta Engzell Larsson påpekade i en krönika att näringslivets mäktiga inte längre intresserar sig för opera. De sysslar med golf och tennis. Idrotten har inte problem att få sponsorer.
Att Lena Adelsohn Liljeroth är så fixerad vid idén att det är samarbete med näringslivet och entreprenörsanda som ska stärka kulturlivet framstår följaktligen som en aning märkligt. Det är som om kulturministern inte vet tillräckligt om kulturens villkor. Kanske är detta förklaringen till att hon tror att skattesänkningar är bland det viktigaste en regering kan göra inom hennes politikområde. I stället har den borgerliga kulturdebatten mest handlat om Göran Hägglunds försök att prata med det där verklighetens folk, som på valdagen inte visade sig vara kristdemokrater. Moderaternas största kulturavtryck de senare åren är en vallåt med refrängen ”Om det funkar låter det funka”.
Om vi hade fått en annan debatt med Cecilia Stegö Chilò som kulturminister kan vi bara spekulera kring. Moderaternas kulturpolitik upptar tre sidor i partiets handlingsprogram från 2007, tre sidor av 100. En av sidorna är en bild. De återstående två sidorna handlar mest om att kulturen inte ska vara styrd av politiker.
Fotnot: Detta är del 2 av 10 i Dagens Arenas granskning av regeringens politik. Läs mer om granskning här.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
