I eurokrisen ”sitter vi alla i samma båt”, brukar det heta. Men en del tjänar på krisutvecklingen: banker, tysk industri och företag med expansionslusta. Dagens Arena förklarar.
Det brukar framhållas att eurokrisen inte har några vinnare, att vi alla ”sitter i samma båt”. Det är förstås sant på sätt och vis. Eurons kollaps, ett sammanbrott för Europas banksystem, en långvarig recession… Självklart skulle alla i Europa – och världen – i någon mening bli förlorare.
Men det finns ändå en rad aktörer som klarar sig bra, krisen till trots. Antingen har de tjänat på det sätt som Europas ledare har ”löst” eurokrisen, eller också har de gynnats av faktorer som bidragit till att problemen uppstod från första början. Det kan vara värt att påminna om så här i kristider.
Dagens Arena har tittat närmare på några av dem som har gynnats av de gångna årens utveckling.
Vidlyftiga banker
Vad falls!?, kanske någon tänker. Är inte en rad kreditinstitut i Europa nära fallrepet?!
Absolut.
Samtidigt kan det konstateras att Europas banker är de som ojämförligt mest har gynnats av EU:s krishantering. Mer än något annat har ”räddningspaketen” till Grekland, Portugal och Irland varit ett slags förtäckt bankstöd.
Våren 2010 meddelade Grekland att landet inte skulle kunna betala tillbaka sina lån. Några av de banker som hade lånat ut pengar hotades helt plötsligt av konkurs. Det fick inte hända! Därför gick EU:s rika stater, tillsammans med IMF, in och lånade ut nya pengar till krisländerna.
Det lilla antalet banker som riskerade att gå omkull om krisländerna ställde in betalningarna är förstås tacksamma för stödet från Europas skattebetalare. Men EU:s räddningsaktioner går längre än så. Eftersom man har valt att stödja banker bakvägen, via länderna som har dragit på sig stora lån, handlar det om ett väldigt dyrt bankstöd. Pengarna går inte enbart till kreditinstitutioner som ”måste” ha pengar för att undvika kollaps – utan till alla långivare.
Nu har i och för sig bankerna pressats till att acceptera förluster (man kommer inte att få tillbaka alla pengar man lånat ut). Det talas om skuldnedskrivningar på 50 procent.
Men samtidigt har staternas krishantering köpt bankerna tid. På ett år minskade de europeiska bankernas nettoexponering gentemot PIGS-länderna från över 500 till 230 miljarder dollar, om man får tror en finansanalytiker. Bankerna är alltså mindre utsatta i dag, tack vare staternas – läs: skattebetalarnas – pengar.
Tysk exportindustri
Den gemensamma valutan euron är en av krisens många syndabockar. Det illustreras med all önskvärd tydlighet av den växande klyftan mellan Nord- och Sydeuropa.
Länderna i södra Europa sitter i en rävsax. De skulle desperat behöva öka sin export för att på så sätt dra igång tillväxten igen, men ur deras perspektiv är euron för högt värderad. I dagsläget är det helt enkelt för dyrt för omvärlden att köpa varor från Aten.
Detta är även anledningen till att en del ekonomer förordar ett utträde ur euron för Grekland. Om den grekiska drachman nyintroducerades skulle den falla som en sten, vilket skulle sätta fart på exporten.
Spegelbilden av Sydeuropas prekära läge återfinns dock i norr. Klyschan om Tyskland som ”hela Europas ekonomiska motor” är sann, och än mer så när stora delar av övriga EU går på knäna. Följaktligen: Om Tyskland hade bytt tillbaka till D-marken i dag hade valutan gått genom taket.
Men det gör man förstås inte. Tack vare den gemensamma euron åtnjuter ju nämligen de tyska företagen en löjligt låg växelkurs som blåser på deras export. För dem gäller motsatsen till situationen i Sydeuropa. Den tyska exportindustrin går – jämförelsevis – som tåget.
”Vad har euron någonsin gjort för oss?” frågade den amerikanska affärstidningen The Wall Street Journal retoriskt för ett tag sedan, och svarade själva:
”Om du är tysk, är svaret på den frågan: ’En hel del’.”
Expansionssugna företag
Just nu råder det – för att citera Sveriges Radios Konflikt – ”köpläge i Europa”. För den som har råd finns det företag och tillgångar att köpa billigt i EU:s krisregioner.
EU och IMF:s ”räddningspaket” till krisländerna kommer inte utan villkor. Regeringarna i exempelvis Portugal och Greklands pressas som en del av uppgörelsen att privatisera gemensamt ägda företag. Läget är ju kritiskt! Underskotten måste täppas till, och ett sätt att få in cash är att sälja statliga ägda tillgångar. Så resonerar åtminstone krisländernas undsättare.
Men just för att det ekonomiska läget är akut blir utsäljningen av de statliga företagen inte någon normal försäljning. De potentiella köparna vet ju att staterna mer eller mindre är tvingande att sälja. Priset blir därefter. Lågt.
Ett exempel är hur den tyska jätten Deutsche Telekom successivt har köpt sig in i det grekiska telekomföretaget OTE, som har den grekiska staten som storägare. Från 2008 hade Deutsche Telekom tillskansat sig 30 procent av aktierna, till en kostnad av nära 4 miljarder euro. I somras köpte det tyska bolaget ytterligare tio procent av aktierna, efter att den grekiska staten av EU och IMF pressats att skynda på med privatiseringarna.
Deutsche Telekoms kostnad för ytterligare tio procent av aktierna?
400 miljoner euro – eller en tredjedel av priset man betalade för bara några år sedan.
Exemplen kommer snart att bli fler. Portugals flygbolag TAP ska säljas, kanske köper Lufthansa? Greklands hamnar är ute till försäljning. Lägg till el- och gasdistributörer, järnvägs- och tågbolag, post, banker och flygplatser – och vi ser en riktig rea i kontinentalformat.
De som kommer att köpa är de som sitter på pengarna just nu. Kanske något bolag i USA, i Kina eller Ryssland – men framför allt företag i Nordeuropa.
I den båt där vi alla sitter finns aktörer som är redo att agera. Som ser till att tjäna en hacka på krisen.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
