utrikes Hävandet av domen mot ex-presidenten Lula da Silva skakar om Brasilien. Och visar enligt många hur så kallad ”lawfare” – juridisk krigföring – används i Latinamerika.
I mitten av mars släppte Brasiliens högsta domstol en politisk bomb, när den ogiltigförklarade mutbrottsdomen mot Luiz Inácio ”Lula” da Silva, ex-president från arbetarpartiet. Det innebär med sannolikhet att vägen kommer vara öppen för Lula, som fortfarande är en av landets populäraste politiker, att ställa upp i nästa års val, om han skulle välja att göra det.
”Efter alla bevis på hans oskuld vi förgäves presenterat tidigare, är detta en senkommen början på upprättelse”, kommenterade hans advokater i ett uttalande.
Lika förödande är utslaget för Sérgio Moro, domaren som ursprungligen fällde Lula och ett tag hade status som närmast en juridisk superstjärna. Högsta domstolen har nu officiellt förklarat hans hantering av fallet som partisk, och att Lula aldrig fick en rättvis prövning. Om det kommer leda till en ny rättegång eller till att åtalet småningom läggs ned återstår att se.
Under 2019 kunde webbtidningen The Intercept avslöja hackade chatkonversationer där Moro gav åklagaren i målet instruktioner för hur denne skulle formulera bland annat häktningsansökningar så att han bäst skulle kunna bevilja dem, vilket som var bästa sättet att presentera bevis han själv skulle bedöma, hur de skulle hålla en gemensam linje mot pressen, samt diskuterade vilka andra funktionärer som var ”i vårt lag”. Bland andra regelbrott som Moro och åklagarna begick i utredningen märks exempelvis att avlyssna försvarsadvokaternas telefoner.
”Det kommer att bli ihågkommet som världshistoriens största juridiska skandal”, kommenterade en av Högsta domstolens domare, Gilmar Mendes, hela utredningen som Moro lett, där tiotals fler har dömts.
Sedan 5–10 år tillbaka har korruptionsanklagelser och åtal fått närmast en huvudroll i politiken inte bara i Brasilien, utan i en rad latinamerikanska länder, huvudsakligen men inte enbart riktade mot vänster och center-vänsterpolitiker. Man kan rentav säga att varit högerns trumfkort för att bryta vänstervågen under 00-talet. Strategin har kallats för ”lawfare” – ”juridisk krigföring”.
– Det innebär att istället för en rättsstat, har vi en stat som styr med rättsväsendet som vapen, säger Leandro Carvalho, argentinsk journalist som gjort en TV-dokumentär i ämnet, Lawfare in the Backyard.
Han karaktäriserar den typiska metoden som ett samarbete mellan delar av rättsapparaten och de dominerande massmedierna; Moro läckte exempelvis regelvidrigt avlyssnade samtal till pressen.
– Målet är att styra om den politiska diskussionen. Från att vara en representant för en folkrörelse ska den utpekade förvandlas till en skurk i allmänhetens ögon, säger han.
Tidigare presidenten i Argentina, nuvarande vicepresidenten, Cristina Fernández de Kirchner är under utredning och en av hennes vicepresidenter sitter i fängelse. Ecuadors Rafael Correa är i exil och hans tidigare vicepresident Jorge Glas fängslad. I Peru inleddes turbulensen med hittills fyra presidenter under en mandatperiod när Pedro Pablo Kuczynski åtalades och senare dömdes för förskingring.
Medarbetare till åklagaren i Fernández de Kirchners fall filmades när de själva begärde mutor för att lämna personer utanför utredningen, och det har avslöjats att statliga underrättelsetjänsten under den tidigare högerpresidenten Mauricio Macris tid olagligt övervakade tiotals oppositionspolitiker, med huvudsakligt syfte att hitta material till åtalen. Både i Argentina och Ecuador följdes ett maktskifte av dussintals åtal mot funktionärer från den tidigare regeringen – och knappt några alls från den sittande.
– Jag vill inte garantera att alla åtalade är oskyldiga, men de har inte fått en rättvis process. Idag används extrema metoder som utvecklades mot maffian, som hemliga vittnen, strafflättnad för vittnen, häktning utan rättegång under åratal, mot politiska rörelser. Dessutom är det bara vissa anmälningar och misstankar som tas upp, medan andra står och stampar år efter år, konstaterar Carvalho.
Högern har vanligen haft svårt att ta en debatt om ekonomiska modeller; välfärdsreformer som Lulas kontantbidrag till fattiga familjer mot att de skickar sina barn till skolan är fortsatt populära. Rättsväsendet är en tacksammare arena att utkämpa striderna på, menar han.
– Rättsväsendet har alltid varit den mest konservativa grenen av statsmakten. Domarkåren styrs till en del av sig själv och även i den mån den demokratiska makten når in är det indirekt och med fördröjning. Den är hämtad ur en samhällsklass som är mer konservativ än genomsnittet redan från början. Det ligger nära till hands för dem att vara partiska mot vänsterpolitiker.
Text: Jon Weman
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
