Analys Väljarna rör sig. Det tycks för närvarande vara lättare för partier som profilerar sig på en fråga eller ett perspektiv, än för partier som försöker attrahera breda väljarkonstellationer, skriver Håkan A Bengtsson i en analys av SCBs senaste väljarundersökning.
Opinionsundersökningar ska tas med en nypa salt. En stor nypa salt. Men SCBs partisympatiundersökningar förtjänar att studeras med extra vaksamma ögon. De når ett större antal personer och kommer bara två gånger om året. En gång i tiden brukade den SCB-undersökning som presenterades i maj ett valår förutsäga valresultatet om inte exakt så mycket väl. Den ökade väljarrörligheten och de stora förändringarna i svensk politik de senaste åren har lett till att SCB inte lyckats pricka in valresultaten lika bra som tidigare.
Men ändå, SCBs majundersökning 2019 bekräftar vad andra opinionsinstitut gett besked om tidigare.
Den konstellation som står bakom januariöverenskommelsen backar något. Framförallt har Liberalerna och Centern fått betala ett pris för sitt sidbyte. Särskilt allvarligt är läget för Liberalerna som nu ligger på 3,7 procent. Till delar kan detta förstås förklaras av det tomrum som uppstod efter att Jan Björklund annonserade sin avgång. Inför EU-valet låg fokus på fel saker. Partiet lyckades nästan lägga fälleben på sig själv. Ett partiledarval stundar nu. Frågan är om en ny liberal partiledare skulle kunna samla ihop den socialliberala diasporan. Möjligen bekräftar SCB bara vad som låg bakom de båda borgerliga partiernas ovilja att stödja en rödgrön regering. Många av deras väljare lutar mer åt höger än vänster och kan vara beredda att lyssna till locktoner från de andra borgerliga partierna.
Miljöpartiets uppgång i EU-valet från låga opinionssiffror dessförinnan bekräftas av en uppgång i SCB jämfört med valet på 1,2 procent. Den akuta krisen för Miljöpartiet är över. Och i delar av EU ser vi också en grön våg, inte minst i Tyskland.
Socialdemokraterna backar marginellt. Det är väl ändå ett styrkebesked för Stefan Löfven och Socialdemokraterna att trots ett synnerligen besvärligt läge inte backa mer. Men samtidigt fortsätter väljartappet, år efter år, val efter val. Socialdemokraterna tycks för närvarande sakna förmåga att bryta den nedåtgående trenden. Man kan fundera på om förklaringen är kopplad till ledarskapet i partiet, om den är politisk eller hänger samman med strukturella förklaringar (de svenska socialdemokraterna är ju inte det enda partiet som har problem). Eller om det är en kombination av alla tre. Samtidigt är det märkligt att Vänsterpartiet misslyckas med att i någon större omfattning samla fler väljare med tanke på den vänsterkritik mot regeringens politik som finns från fackligt håll och från många socialdemokrater. På 90-talet lyckades Gudrun Schyman dra till sig besvikna socialdemokrater. Varför attraherar inte Jonas Sjöstedt kritiska socialdemokratiska väljare. Ett skäl kan vara att Bensinuppropet och det gryende missnöjet utanför städerna går vänstern förbi. Vänsterpartiets ökning i valet var marginell och uppgången i SCB är tämligen modest. Mer påtaglig på Södermalm än i Älvkarleby.
Sverigedemokraterna är även i SCB Sveriges andra största parti, med ett starkt strukturellt stöd utanför stora och små städer, men partiet är nu etablerat i hela landet och i alla samhällsskikt och valkretsar. Moderaternas kräftgång fortsätter. Ulf Kristersson kunde andas ut efter EU-valet då partiet stod för en överraskande uppgång och behöll andraplatsen i svensk politik. Men nu? Den riktigt stora förändringen sedan valet är att Kristdemokraterna ökar till 13 procent, vilket är mer än en fördubbling sedan valet, partiet ligger nu bara tre procent efter Moderaterna. Det tycks som att det är Ebba Busch Thor och inte Annie Lööf som tar upp kampen om ledartröjan i den gamla alliansen.
Det konservativa blocket (M, SD och KD) är nu större än regeringsblocket (S, MP, L och C). Men det är ett högst imaginärt politiskt block. Inte minst eftersom Sverigedemokraterna just nu är största parti i denna konstellation. Sammantaget är det dåliga nyheter för Moderaterna i största allmänhet och ett dåligt betyg på Ulf Kristerssons ledarskap. Han agerar snabbt och till synes kraftfullt. Missnöjesomröstningen om Annika Strandhäll visar att det finns en annan sida av det där moderata myntet. Den framtvingade ju bara ännu en symbolisk konflikt med Centern. Ulf Kristerssons position som ledare för oppositionen och ett realistiskt regeringsalternativ beskars och försvagades ytterligare. Alliansen existerar överhuvudtaget inte för närvarande. En konservativ allians framstår som ett för många moderater lockande alternativ, men representerar ett för partiet och många av dess väljare högst kostsamt vägval. För att inte tala om vem som ska leda ett sådant block. Om man ska tro SCB är alltså Sverigedemokraterna större än Moderaterna – och Kristdemokraterna på snabb frammarsch. Ulf Kristersson jublade under EU-valvakan. Nu väntar en bister och för det forna maktpartiet Moderaterna svårhanterlig politisk vardag.
SCB är inte några direkt alarmerande nyheter för den rödgröna regeringen och det framtvingade samarbetet med Centern och Liberalerna. Men om inte de två borgerliga partier som stödjer Löfven kan återhämta sig kommer senare delen av den här mandatperioden bli synnerligen svårmanövrerad. Hans manöverutrymme är redan begränsat på grund av eftergifterna till Centern och Liberalerna i Januariöverenskommelsen. Om opinionsläget förvärras för dessa två partier kan kraven på ytterligare socialdemokratiska eftergifter öka. Även om den politiska logiken med kontinuerliga förhandlingar ändå tycks peka på att de fyra partierna successivt närmar sig varandra.
Stefan Löfven kan också trösta sig med att det ser ännu mer rörigt ut på den andra kanten. Trots väljarvinster för Kristdemokraterna. Eller rättare just därför!
Allt detta, som SCB bara bekräftar, tycks i vår tid gynna status quo i svensk politik och när det kommer till innehavet av regeringsmakten. Det visade ju det plågsamma efterspelet som följde på valet 2018. Stefan Löfven satt kvar.
Men i det långa loppet räcker det inte. Världen förändras och väljarna rör sig, opinionen har många vindar och riktningar. Det tycks för närvarande vara lättare för partier som profilerar sig på en fråga eller ett perspektiv, än för så kallade ”catch all” partier som försöker attrahera breda väljarkonstellationer.
Det enda säkra är emellertid att status quo i längden inte vinner val. Det kanske är den enda lärdomen man kan dra av SCBs partisympatiundersökning i maj 2019.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
