Efter folkrörelsen – eliten

Svend Dahl har forskat på dagens partiaktivister och hur de påverkar partiernas sätt att fungera. Fram träder en partikultur allt mer präglad av eliter.

Den som frågar engagerade medborgare, lite oavsett om de är bloggare, medlemmar i en förening, eller sitter i kommunfullmäktige, får ungefär samma svar: Att de, mer eller mindre, vill förändra världen.

Statsvetaren Svend Dahl har i dagarna doktorerat med avhandlingen ”Efter folkrörelsepartiet”, med undertiteln ”Om aktivism och politiska kursomläggningar i tre svenska riksdagspartier.” Han har undersökt de som, i en tid av sviktande medlemsantal, väljer att kanalisera sitt engagemang genom ett politiskt parti, och hur karaktären på deras engagemang påverkar de politiska partierna.

Vad har du tittat på?
– Dels har jag tittat på vad partierna vill ha ut av sina medlemmar. Dels har jag frågat aktiva medlemmar vad de vill ha ut av sitt engagemang, och vad som gör att de har valt att gå in i just ett politiskt parti. Jag har letat efter partiernas specifika erbjudande.

I arbetet med avhandlingen har Svend Dahl studerat Socialdemokraterna, Moderaterna och Miljöpartiet. Han har intervjuat partiombudsmän och partiaktivister, samt studerat partimaterial.

Titeln på din avhandling, ”Efter folkrörelsepartiet”, antyder att partierna inte längre är en samlingsplats för lite allt möjligt, från folkbildningsenhet till social mötesplats.
– Nästan alla intervjuade partiaktiva säger att det som lockar är möjligheten att utöva den väldigt specifika typen av politiskt inflytande som partierna erbjuder. Man vill ha makt i parlamentariska församlingar och bli förtroendevald. Det är det som lockar.

Föga förvånande påverkar en utveckling, i vilken partierna får medlemmar som primärt lockas av parlamentariskt inflytande, hur partierna fungerar.
– Du får partier som blir väldigt intresserade av att maximera sitt valresultat. Tidigare har det funnits en tydlig balansgång mot andra värden. Partierna har inte kunnat förändra sin politik för mycket, då har aktivister börjat skrika att ”vi känner inte igen oss, så här har vi inte gjort tidigare”. Men om aktivisterna framför allt vill ha förtroendeuppdrag, då är man mer beredd att gå med på snabba omläggningar av både politik och strategi.

Enligt Svend Dahl leder utvecklingen till att traditionella folkrörelsepartier får problem att orientera sig i det nya klimatet.
– Man kan till exempel titta på Socialdemokraterna och hur svårt det har varit för dem att ställa om sin partiorganisation från att administrera makt, till att bedriva opposition.

Påverkar aktivisters jakt på makt deras partival?
– Ja, det tror jag, även om det ligger lite utanför mitt område. Jag tycker det är intresseväckande att titta på Moderaterna. Där säger personer i partiet att partikollegor som tidigare kanske skulle gått med i Socialdemokraterna, nu söker sig till Moderaterna. De gör det just för att Moderaterna är en närmare väg till politiskt inflytande.

Vad säger partierna själva om den här utvecklingen?
– De är ju egentligen bara andra sidan av myntet. Partierna börjar få så pass få medlemmar att medlemsvärvningen måste riktas in på ett enskilt syfte: att fylla de förtroendeposter och politiska tjänster de vinner i val.

– Partierna är gigantiska apparater som måste bemannas, medlemskapet blir då en ingång till den arbetsmarknaden. Ombudsmännen blir en form av rekryteringskonsulter. Men det är inte helt lätt att värva de medlemmarna. Trösklarna för att gå med i ett parti är ändå relativt höga, även om partiernas bud är starkt, just för att den makt de kan erbjuda är unik.

Utvecklingen har enligt Svend Dahl möjliggjorts av att partier i dag inte på samma sätt är uppbyggda kring intressegemenskaper, såsom klass, jämfört med hur det förhöll sig i partiernas begynnelse. I och med att de gemenskaperna luckrats upp sker förändringar. Det är inte längre självklart att en metallare är socialdemokrat.
– Lojalitetsbanden är svagare. Man kan gilla Fredrik Reinfeldt som statsminister, men ändå rösta på Miljöpartiet, säger Svend Dahl.

Svend Dahl beskriver en situation där partierna, i hans mening på gott och ont, blir instrument för beslutsfattande. En sorts politiska elitorganisationer, befolkade av människor som har det gemensamma intresset att vinna val och utöva politisk makt.

Finns det något i den utvecklingen som oroar?
– Jag tror att det finns en poäng i att folket finns med i demokratins finrum. Man ska komma ihåg att de stora partiernas framväxt hänger samman med demokratins utveckling. Tack vare det har de breda folklagren alltid funnits med som en motvikt till partiernas eliter.

– Det som nu händer är att den interna motvikten försvinner. Vi riskerar att få ett samhälle där partier, snarare än att formulera sin politik kring idéer som diskuteras i partierna, lyssnar på de som kan leverera färdiga förslag.

Svend Dahl gick in i arbetet med avhandlingen för fem år sedan med en optimistisk inställning till vad han skulle hitta genom sin forskning. I efterhand är han med skeptiskt inställd till utvecklingen han beskriver.
– Vi får en politisk debatt präglad av en ängslig jakt på samma väljargrupper. Det blir extremt kortsiktigt och en politik inriktad på förvaltande, som framför allt vänder sig till de känsligare väljargrupperna.