Det råder kompakt motvind för Frankrikes president Hollande. I en analys signerad Tomas Lindbom beskrivs bakgrunden till krisen, samt de tre huvudsakliga alternativ som hörs i fransk debatt.
”Utvärdera min politik först i slutet av mandatperioden,” säger Frankrikes president François Hollande. Under tiden arbetar kritikerna i medvind. Inga tecken på ljusning vid horisonten. Hollandes första år vid makten har varit som en mardröm. Kriget i Mali gav några korta veckors frist i eländet. Tänk att ett krig ska vara det enda som kan uppmuntra en socialistisk president!
Hollande och hans regering övertog i maj 2012 ett land med stora ekonomiska bekymmer och en befolkning som inte längre trodde på Nicolas Sarkozys löften om förbättringar i köpkraften. Dennes satsningar på lindringar i skatterna för de rika och stimulanser för företagen gav ingen tillväxt. Den stora medelklassen som sett 35 år av konstant tillbakagång i levnadsstandard hade före valet trott på Hollandes ord om mer rättvisa och stimulanser för fler jobb och ökad tillväxt.
Nu, ett år senare, konstaterar alltfler fransmän att Hollandes politik i allt väsentligt påminner om hans företrädares. Parollen från valrörelsen, Changement, c’est maintenant (nu kommer förändringen), var mest tom retorik. Varför ska vi tro att han kan förbättra våra levnadsvillkor om fyra år när ingenting tyder på det i dag, ett år efter valet?
Hollande har under hela året varit pressad av omständigheterna. Hans manöverutrymme har varit oerhört begränsat genom statens dåliga affärer och EU:s och den internationella marknadens krav på åtstramningspolitik. Han ger väljarna intrycket av att ständigt vara på defensiven. Han skulle bli ett salt i EU:s hårdhänta politik mot länderna i Sydeuropa. Men redan på hösten 2012 godkände Hollande den budgetöverenskommelse som förberetts av Angela Merkel tillsammans med Nicolas Sarkozy.
Samtidigt har Hollande tvingats till nya oplanerade åtstramningspaket i det egna landet. Trycket från EU och franska externa rådgivare har blivit för starkt när statsskulden har fortsatt att öka och budgetunderskottet inte sjunkit ner mot 3 procent i den takt som Hollande hade förutspått. Han har fått allt svårare att trovärdigt beskriva sin politik som tydlig och konsistent ur ett långsiktigt perspektiv.
Fransk politisk debatt saknar inte avvikande analyser och alternativa förslag till regeringens linje – precis som sig bör. Tre alternativa synsätt förekommer i debatten, men dessa är knappast realistiska. Det gör situationen i Frankrike desto mer alarmerande och många menar att medborgarna bara känt av en första krusning på ytan av vad som kommer att vänta dem under de följande åren.
Till att börja med har vi den liberala opinionen som återfinns bland många ekonomer och hos den politiska högeroppositionen. Dessa röster kräver förändringar i arbetsrätten, försämringar av pensionerna och andra trygghetssystem. De talar också om större åtstramningar i den offentliga sektorn. En del av dessa liberala debattörer – inte högeroppositionen i parlamentet – anser också att skatterna måste höjas i alla inkomstlägen för att nå den budgetbalans som krävs. Frankrike måste svälta sig ur krisen, säger ekonomerna utan att verka fundera särskilt över de sociala konsekvenserna och risken för fortsatt recession.
För det andra: Nationella fronten är i dag en politisk kraft att räkna med. Dess ekonomiska program kan verka orealistiskt men tilltalar dessvärre rätt många fransmän. I sann populistisk (och osaklig) anda spär Marine Le Pen på främlingsfientligheten i landet genom att peka ut invandringen som en väsentlig orsak till krisen. På samma sätt spär hon på många fransmäns misstro mot eliterna genom att kräva att Frankrike lämnar eurosamarbetet och upphäver Lissabonavtalet. Protektionismen blir det ekonomiska alternativ som ska ta landet ur krisen.
Slutligen finns den vänsterfront som under Jean Luc Mélanchons ledning föreslår en radikalt expansionistisk politik. Hollande har i regeringsställning sökt sig in mot en socialliberal position i mitten, vilket ger den traditionella vänstern ett stort utrymme för opposition. Mélanchon vet att ta ut svängarna och får gehör hos en del av vänsterns väljare. Han tar lätt på EU:s krav att minska budgetunderskottet och han kräver stopp för alla nedskärningar inom den sociala sektorn. I gengäld föreslår han radikalt högre skatter för de rika, 100 procent i marginalskatt för dem som tjänar över 360 000 € per år. Han vill också se en helt annan Europapolitik än regeringen. Ansvaret för krisen i södra Europa ska läggas på bankerna och inte på människorna, är hans paroll. Mélanchon är modig och dessutom rolig och vass i debatterna – men är regeringsoduglig i det politiska klimat som råder bland de övriga tunga EU-länderna.
Hollande kan avvakta fram till början av 2014. Då måste hans krisprogram visa resultat. Väldigt få fransmän och ännu färre ekonomiska och politiska bedömare tror på hans löften. Men då – 2014 – kommer han inte längre undan. Om han inte räddas av en spirande högkonjunktur kommer en fortsatt ekonomisk krisen att spä på den politiska kris han redan befinner sig i. Nästa år är det också val till kommuner och till Europaparlamentet. Trycket blir sannolikt under nästa år så stort att han som president måste byta regering och även politisk inriktning.
Det finns i dag inga realistiska alternativ till Hollandes linje. Problemet är att det i Frankrike uppenbarligen inte finns något politiskt program som klarar av att samtidigt förbättra läget för människorna och lugna omvärlden. Nu råkar François Hollande vara president och då är det han som står i skottgluggen. Frankrike är i kris, ekonomiskt, politiskt och moraliskt.
Tomas Lindbom, frilansskribent och driver bloggen lindbompafranska.se.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
