Böcker Det är när generationsskillnaderna lyfts som berättelsen är som starkast. Det tycker Nora Wurtzel som läst Alba de Céspedes ”Förbjuden skrivbok”, om efterkrigstidens Italien, som nu kommer ut i nyöversättning.
”Det var fel av mig att köpa den här skrivboken, väldigt fel.” Med de orden börjar Valeria Cossati att skriva. Det är den 26 november 1950 i efterkrigstidens Rom och skammen ligger tung över sidorna.
”Förbjuden skrivbok” publicerades ursprungligen 1952, men är nu aktuell i nyöversättning av Johanna Hedenberg och med förord av Lina Wolff. Wolff tar i sitt förord fasta på Virginia Woolfs bevingade ord om ett eget rum. Och visst drömmer romanens Valeria om ett rum, ett eget rum för bara henne. Eller om man ska vara rent krass, vilket Valeria ofta är, skulle det räcka med en skrubb.
Köpt i hemlighet
Redan innan Valeria skrivit ett enda ord i boken vill hon gömma den. Att hon över huvud taget skulle ha rätt till en skrivbok finns inte på kartan. Hon gör ett tappert försök att inför familjen argumentera för sin rätt till en egen låst låda, men de skrattar bara åt henne.
Skrivboken har hon köpt i hemlighet och problem uppstår direkt, för ingenstans i lägenheten kan hon gömma den. Hemma bor hon tillsammans med maken och deras två nästan vuxna barn: ”Jag konstaterade att jag i hela lägenheten inte längre hade någon låda, något förvaringsutrymme som var mitt.”
Trång är lägenheten, och lika så kvinnorollen. Det är klaustrofobiskt att befinna sig i denna trånga värld, med hård moral och på ständig vakt om vad andra ska uppfatta som passande. Valeria beskriver hur hon saknar personliga uppfattningar, hur hon genom livet famlat sig fram med flickskolemoralen som ledstjärna – eller bara rätt och slätt lyssnat till sin make.
Om frigörelse
Dagbokens natur för med sig frågor om uppriktighet och ärlighet, men det är i läsningen omöjligt att skaka av sig känslan av att Valeria ljuger – för familjen, för att få tid att skriva och vara ifred – men också för dagboken och i förlängningen för sig själv.
Inget rum, ingen rätt till åsikter, en moral som bankats in i medvetandet sedan barnsben. Inte heller har hon, i sin vardag, ens ett namn. Både maken och barnen kallar henne ”mamma”. Länge var maken den enda som tilltalade henne vid förnamn, men sedan hon blev ”mamma” även för honom är det som att hon inte längre finns. Detta förändras dock i viss mån, i den stund då hon öppnar skrivboken och på första sidan noggrant skriver just ”Valeria”.
Är det kanske främst en roman om frigörelse? “Förbjuden skrivbok” går absolut att läsa som en berättelse om att hitta sin egen röst. Om att för en stund ge efter för onyttigheten, att bara få sitta på en stol och fantisera om resor, hattar och hur livet kunde ha varit.
Skrivandet blir för Valeria en form av kritisk praktik. Innan inköpet har hon sett familjen som harmonisk och lyckligt lottad, men nu får hon syn på sitt eget missnöje och familjens lögner. En annan insikt som växer fram i skrivandet är den om att de är fattiga. Här finns den dubbla skammen i avsaknaden av pengar, för i “Förbjuden skrivbok” är det den fallna fattigadeln som undersöks. Familjen hade en gång i tiden status och pengar, och tycker sig därför vara lite bättre än andra fattiga.
Generationsbrott lyser starkast
Det är ingen svulstig misärsskildring och den som söker en efterkrigstid i total misär får leta vidare. Här ligger minnet av världskriget mest och puttrar. Det rör sig inte om krigsskador, amputerade lemmar, psykologiska trauman från slagfälten eller soppa kokad på spik: det är snarare en vardag som tuffar på i all sin torftighet.
Förlaget påtalar gärna att Alba de Céspedes var antifascist och för sitt engagemang i motståndsrörelsen arresterades två gånger. Kanske är det i relation till författaren själv som jag hoppfullt väntar på sprängstoff. Men från Valeria kommer aldrig någon kraftfull motståndshandling, utan bara mer moral och tillknäppthet. Missnöjet bubblar och upproriska tankar kan tydas mellan raderna, men själva utbrottet kommer aldrig.
I slutändan är det ändå i generationsbrotten som berättandet lyser som starkast. Valeria, hennes mor och hennes dotter, har så olika förväntningar på livet att de knappt kan kommunicera. Moral ställs mot frihetslängtan, kärlek mot konventioner, lust mot plikt.
Som läsare längtar jag efter att Valeria ska bryta de invanda mönstren, att hon ska göra uppror. I stället blir hon mer lik sin mor än hon önskat. Modern som rak i ryggen fortsätter brodera dukar och drömma om en svunnen tid när familjen hade det bättre ställt. Det finns en duktighet i både Valeria och modern som till slut gör mig matt. Kanske är det fel att lägga samtidens förväntningar på en historisk romankaraktär, men det går inte att komma ifrån förhoppningen om att hon slutligen ska tappa det.
Nora Wurtzel
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
