Film Wim Wenders film om en toalettstädare som valt att leva i nuet är fin, men politiskt naiv. Det skriver Ola Bo Larsson som sett Perfect Days.
Åtminstone i de svenska storstäderna kan biobesökaren just nu följa 60-åriga toalettstädaren Hirayami under ett flertal dygn i megastaden Tokyo. Där bor han i en anspråkslös lägenhet med sina böcker, analoga musikkassetter och välskötta trädskott. De hämtar han hem från sitt lunchställe, en lummig park, där en plastig trekantssandwich intas samtidigt som han fotar ljusspelet i trädtoppar med sina Olympuskamera från 80-talet.
Hirayami är en omsorgsfull städare av de arkitektoniska Tokyotoaletterna. Arbetsdagen avslutas med offentligt bad och middag på ett enkelt tunnelbanehak. När filmen och Hirayamis rutiner börjar känns lite väl mycket som en zenbuddistisk seans, för regissören Wim Wenders in nya perspektiv.
En jättefin film
Det visar sig att Hirayami har ett platoniskt förhållande med en kvinnlig barägare i hans egen ålder och som ser den han egentligen är: en intellektuell man som uppskattar god litteratur och musik (enligt Wenders Lou Reed och Patti Smith) och medvetet valt bort det förhärdade statuslivet, som det visar sig att hans syster lever.
Perfect Days är en jättefin film. Koji Yakusho i rollen som Hirayami är underbar. Jag tror faktiskt att filmen förändrat mitt liv en smula. Det är svårt att inte inspireras av att Hirayami stannar upp inför morgonljuset när han kliver ut genom dörren. Eller sköter sina dagliga sysslor med total närvaro.
Hirayami har valt livet, nuet och ett rikt känsloliv. Det är fint. Men jag kan inte sluta där eftersom det finns andra berättelser bakom berättelsen. Till exempel den om Wim Wenders.
Politiskt naiv
Wim Wenders film-cv är imponerande. Med filmer som Den amerikanske vännen (1977), Paris,Texas (1984) och Himmel över Berlin (1989) blev han kung över indiefilmen, där hans adept Jim Jarmusch blev dess prins. Åtminstone sådan indiefilmen uppstod i en europeisk-amerikansk värld där länder som Japan, Kuba (Buena vista social club) och Brasilien (Jordens salt) kompletterar den svartvita indie-filmduken med färg.
Wim Wenders är född 1948 och har stöttat den våldtäktsdömda kollegan Roman Polanski och återkommande filmatiserat kontroversiella landsmannen Peter Handkes böcker. 75-åringen med sin gråblonda kalufs och klarblå glasögon kan inte anklagats för att vara woke.
Invändning nummer ett är alltså den kulturella approprieringen av Japan. Invändning nummer två är att filmen är politiskt naiv. Åtminstone i jämförelse med de politiska analyserna européerna Ken Loach, bröderna Dardenne och Ruben Östlund gör i sina filmer. Hade de porträtterat Hirayami skulle fokus hamnat på den nya världsordningens anonyma och förslavade arbetarklass. I jämförelse med dem är tysken Wim Wenders amerikansk i sitt narrativ och det är min invändning nummer tre.
Ensam hjälte
Hirayami är den ensamme amerikanska hjälten som uthärdar utanförskapet och tuffa förhållanden. Men för sin integritet – formad av bra amerikansk och japansk kultur – belönas han med unga och äldre kvinnors beundran och kärlek. Till skillnad från hans vilsna skärmberoende unga kollega, som inte får den unga kvinnan han trånar efter.
Indieregissören Wim Wenders har gjort en moralitet om samhällets behov av äldre intellektuella män. Om människans behov av äkta känslor och ordning. Snarare än independent blir Perfect Days en äldre filmregissörs besvärjelse av samtiden. Men, som sagt, det är en mycket attraktiv besvärjelse som ger ett perspektiv på arbetet i den fria världen.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
