Kultur Cecilia Düringer och Pompe Hedengrens utställning om häxprocesserna har blivit bok. Författarna vill förklara och beröra, och efterlyser det sunda förnuftet.
Det kallas för det stora oväsendet. En period mellan 1668 och 1676 då nästan 300 människor dödades för att de påstods vara häxor. Att de hade slutit en pakt med satan själv, som de festade och hade sex med på Blåkulla.
Det började med elvaåriga Gertrud Svensdotter och den två år yngre Mats Nilsson. När de vallade getter vid Österdalälven räddade Gertrud två av dem från en holme på älven. Mats berättade senare att hon gått på vattnet. Historien växte i fantasifullhet och till slut kallades präst och myndigheter in för att få Gertrud att erkänna att hon slutit en pakt med djävulen. Hon började ange fler flickor och kvinnor, bland annat hennes tilltänkta styvmor.
Det är inledningen till det som skulle leda fram till att omkring 300 personer, de allra flesta kvinnor, dödades i häxprocesserna.
Så blir det katastrof
De flesta av offren i det stora oväsendet halshöggs och kropparna brändes på bål. En kvinna brändes levande. Gemensamt för dem alla var att de pekades ut av vänner, grannar och ibland till och med familjemedlemmar. Ofta fick barn vittna och berätta.
– Det var som en perfekt storm bestående av en skräckslagen allmoge, några väldigt entusiastiska häxjägare inom kyrkan och en byråkrati som försöker förhålla sig till det som sker men inte riktigt vet vad de ska göra. Och så bara blir det katastrof.
Det säger Cecilia Düringer, som tillsammans med konstnären Pompe Hedengren gett ut boken Häxor – När satans raseri svepte över Sverige.
Boken växte först fram som en utställning. Den öppnade i Kalmar förra året och visas nu på Historiska museet i Stockholm.
– Där har den gjort succé. Museet har 40 procent fler besökare än förra året, konstaterar Pompe Hedgren.
Han säger att han alltid varit intresserad av häxor och häxprocesser. När han började läsa mer om dem för några år sedan insåg han att den del av dramat som utspelade sig i Stockholm hade ägt rum i närheten av där han själv bor.
– Sedan reste jag upp till Österdalälven och vadade ut i vattnet precis där Gertrud Svensdotter hämtade hem getterna och följde i häxprocessernas spår.
Uppfordrande att möta blickar
Bilderna i boken är porträtt av kvinnor och flickor. De är AI-genererade, mörka och mystiska, en fantasi, inte verklighet. För detta har utställningen och boken fått en viss kritik.
– Att det är AI-genererat betyder ju inte att jag har bett AI:n göra de här bilderna och så har det blivit så. Från början har jag gjort fyra fem tusen bilder, sedan valt ut 60 av dem och jobbar med dem i sju olika program under två års tid.
Han säger att målet varit att ge häxprocesserna liv, och få en ”nyckel in i folks hjärta”.
– Det är tio kvinnor som har hört av sig till mig och sagt att de har suttit och gråtit när de sett bilderna på utställningen.
Cecilia Düringer fyller i:
– Det finns något uppfordrande när man får möta blickar. Hela det här skeendet är ju ganska bildlöst annars. Det finns en del teckningar och etsningar men då handlar det nästan om karikatyrer. De här bilderna väcker någonting till liv och visar något man aldrig har sett förut.
Själv blev hon intresserad av projektet för att häxprocesserna är en anomali i historien. Något fruktansvärt som blossar upp och sedan försvinner igen.
– Jag brukar vara mer intresserad av de sega strukturerna. Mitt favoritämne i historien är industrialiseringen och det långsamma intåget av modernitet. Men här är det något som sticker ut, som är svårt att förklara.
Kvinnans ”väsen”
Bokens texter är till viss del dramatiserade, de börjar med en gestaltad berättelse. Som läsare kan man nästan höra Cecilia Düringers röst från P3 Historia. De ger också bakgrund, försöker hitta förklaringar till morden på flera hundra oskyldiga kvinnor och flickor.
Flera trådar löper samman i ”det stora oväsendet. Det handlar om kyrkans roll och dess syn på satans som en aktiv kraft i samhället, inkvisitionens jakt på kättare och 30-åriga krigets konflikter mellan katoliker och protestanter. Häxprocesserna började ute i Europa och tog sig först långsamt till Sverige och resten av Norden.
Men det handlar också om den medeltida synen på kvinnans ”väsen”. En central skrift var det sena 1400-talets ”Malleus Maleficarum”, på svenska ”Häxhammaren”, skriven av inkvisitorn och kyrkomannen Heinrich Kramer. Den är en handbok i hur man spårar upp och förgör häxor och beskriver bland annat sexualiteten som avgörande för att det är just kvinnor som blir snärjda av djävulen:
“All häxkonst kommer från köttslig lust, som hos kvinnor är omättlig… Vad annat är en kvinna än en fiende till vänskap, ett nödvändigt ont, en naturlig frestelse … ”
Cecilia Düringer beskriver det som en text som kunde varit skriven av en radikaliserad incel-man.
– Sedan är det intressant att det i Sverige inte är en inkvisition som är ute och piskar fram häxor utan ropen på processer kommer i de allra flesta fall från folket. Det är en livrädd allmoge som ropar på blod.
Hur kan vi se på detta i dag? Finns det paralleller till vår tid? I boken nämns flera sådana spår.
– Jag tror att man kan kalla det för panik, utan att vara alltför psykologiserande, och jag tror att den kan uppstå var som helst. I synnerhet när det handlar om att det är barn som drabbas. Man kastar nog hellre skuld över min granne än att mitt barn blir utsatt för någonting som jag tycker är förfärligt, säger Cecilia Düringer.
Odla sitt sunda tvivel
Hon nämner rädslan för pedofili som exempel, och den debatt som fanns under 1980-talet i samband med rättegångarna mot två läkare anklagade för styckmordet på Catrine da Costa. Där piskades det upp en stämning som sade att det fanns pedofiler och likskändare överallt.
– Om det handlar om något som vi verkligen inte vill ha i samhället är vi kanske mer villiga att tro på lite vad som helst. Vi är inte alltid så klipska i grupp.
Pompe Hedengren tillägger att en del av det som händer i USA just nu också har drag av häxprocesser. I Donald Trumps jakt på allt som rör hbtq-frågor, inkludering och minoriteters rättigheter. Eller för den delen aborträtten.
– Det är så de här förskjutningarna sker och jag tror att vi måste vara vaksamma när det händer, säger han.
Vad skulle botemedlet mot häxprocesser vara då? Hur man vi vaccinera oss mot att det händer igen?
– Det handlar nog mest av allt om att odla sitt sunda tvivel, säger Cecilia Düringer. För det finns ju exempel på människor i berättelsen om häxprocesserna som har ett sunt tvivel. Det är dem vi måste lära av.
Jesper Bengtsson
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
