En lycklig kombination av glammet och engagemanget

Minnesord Arenagruppens vd Håkan A Bengtsson skriver om Ingemar Lindberg.

Ingemar Lindberg var inne på sitt 87:e levnadsår när han gick bort. Det är tragiskt och känns tomt. Under många år arbetade vi tillsammans. Han var på många sätt en förebild, alltid nyfiken, optimistisk och uppmuntrande. Aldrig ett ont ord. Alltid ett leende. Under några formativa år spelade Ingemar också en viktig roll för Arenagruppens utveckling. Och som ”pensionär” arbetade han deltid på Arena idé, eller Agora som tankesmedjan hette i början.

Vi lärde känna varandra för 30 år sedan. Då hade jag inte riktigt koll på vem han var eller varifrån han kom.

Jag hade ju läst Hans O Sjöströms ”Klassens ljus. Eller hur man hamnar i arbetarregeringen” som porträtterar ett antal personer födda på 30- och 40-talen. Närmare bestämt de som fått framträdande roller i rörelsen, politiken och samhället.

Ingemar var ett av dessa klassens ljus.

Hans O Sjöström ingick själv i den generationen, men rörde sig längre vänsterut och blev författare, översättare och journalist, var knuten till Folket i Bild Kulturfront. Kanske är det därför boken präglas av en stor dos illa dold ironi.

Rättviseutredningen

Ingemar Lindberg var, skriver Sjöström ”inte riktigt som vi andra”, ty han var ”gängets hornblåsare”. Han spelade nämligen trombon i Stockholms studentkårs blåsorkester ”Kårsdraget”. Han tog upp trombonen igen på gamla dar. Hans band spelade på min femtioårsfest.

I Kårsdraget ingick för övrigt också Ingemars ”gamle vän, Tage Erlanders son Bo, på klarinett”. Hans O Sjöström kallar detta det ”studentikosa” draget hos Ingemar. Orkestrar av det här slaget representerade på den här tiden ”det bornerade, överklassiga i studentlivet som vi avskydde”. I varje fall om man var ung och radikal. Emellertid hade det inte skadat Ingemar ”nämnvärt”, som författaren uttryckte det.

Ingemar gav alltid intryck av att vara ”korrekt, eftertänksam och noggrann”. Till saken var att Ingemar var jurist, vilket möjliggjorde en ”traditionell karriär i den centrala maktapparaten” (läs: staten och regeringskansliet). Han började som amanuens i Socialdepartementet och blev sedermera statssekreterare på samma ställe. Socialdepartementet, jämställdhetsdelegationen och LO var några viktiga hållpunkter i Ingemars yrkesliv.

Våra vägar korsades på 1990-talet. Ingemar Lindberg ledde då LO:s stora Rättviseutredning som skulle resultera i en kongressrapport till LO-kongressen 1996.

Det blev inte bara en rapport utan ett brett upplagt utredningsarbete, med en rad underlagsrapporter och arbetsgrupper. Ingemar initierade ett imponerande analys- och idéarbete. Detta var omvälvande tider och nya utmaningar för fackföreningsrörelsen. Globaliseringen innebar en maktförskjutning som satte press på och flyttade makt från fackföreningar och nationalstater. Den historiska kompromissen mellan arbete och kapital skakade i sina fogar.

Tidigare framgångar och segrar kunde inte längre tas för givna. Och Sverige var i djup ekonomisk kris.

LO pressades av arbetsgivarna, politiken och omvärlden. Spänningarna mellan LO och SAP växte till en storm eller i varje fall ett rosornas krig. De ekonomiska nedskärningarna som kom med ”saneringspolitik” slog hårt mot många LO-medlemmar och socialt utsatta. Allt detta pockade på nya strategier.

Ingemar tog sig an uppgiften nyfiket, engagerat och djuplodande. Med ett gott mot och ett optimistiskt sinnelag. Jag tror inte att någon annan än Ingemar hade kunnat ro det där projektet i hamn. Han mobiliserade hela sin långa yrkeserfarenhet och intellektuella nyfikenhet.

Ingemar samarbetade här med Olle Sahlström. De var parhästar. Och han enrollerade den gamle långtidsutredaren Per Holmberg, något av en själsfrände till Ingemar. Därigenom fanns en personlig koppling till 60-talets långtidsutredning och en tid då jämlikheten stod högt på den politiska dagordningen.

Mycket förändrades under de åren

En viktig pusselbit var att Ingemar och Olle startade samtalsgrupper inom LO för att bredda underlaget för arbetet. Utredningen skulle inte bara låsa in sig i ett arbetsrum i LO-borgen. Och samtalsgrupperna vittnade om ett begynnande skifte, som kanske först på senare blivit uppenbart i sin fulla vidd.

Regeringen Ingvar Carlsson hade tidigare tillsatt en Maktutredning under ledning av statsvetaren Olof Petersson: Den identifierade två maktsystem (arbetarrörelsens och näringslivets) som konkurrerade med och balanserade varandra. Men i LO:s samtalsgrupper framkom att medlemmarna tyckte att eliten hade vuxit samman, det fanns inte två eliter utan en, var svaret från golvet. Mycket ställdes på sin spets och förändrades under de här åren.

Ingemar engagerade mig som skrivare i Rättviseutredningen, jag jobbade ju bara deltid på Arena, som vi hade startat 1993. Det blev en lärorik skola och fortbildning. Ingemar engagerade en rad namnkunniga personer i arbetet. Jag samarbetade med den tidigare LO-ekonomen Claes-Erik Odhner, en fin gammal man som band ihop erfarenheterna från 30-talet.

Vi skrev en rapport och bidrog med texter till en ”omvärldsanalys”. I botten låg en insikt om att vi befann oss mitt i ett omvälvande epokskifte. Hur skulle fackföreningsrörelsen kunna hävda sina medlemmars intressen i denna nya tid? Det var frågan. Ingemar hade tidigare än de flesta andra korn på att världen faktiskt hade förändrats. Det gick inte bara att fortsätta som tidigare.

Det var en fröjd att arbeta med Ingemar, och se hur han agerade och drev projektet framåt. Han var den eftertänksamme och strategiske dirigenten. Ingemar tog spjärn i historien för att kunna ta sig an framtiden.

Förutom Claes-Erik Odhner, Per Holmberg och Olle Sahlström kallades många i det gamla intellektuella gardet in för att komma med råd och dåd, som Villy Bergström, Rudolf Meidner och Walter Korpi. Jag var väl mest som en fluga på väggen. Det var ett jabbande och gnabbande, och mest män. Men den definition av rättvisa som blev en bärande pelare i Rättviserapporten hämtade Ingemar från den amerikanska feministen Iris Marion Young.

LO idédebatt

Efter Rättviseutredningen drog Ingemar och Olle i gång LO-idédebatt, som på sätt och vis arbetade vidare i samma anda, fast med ett bredare idépolitiskt och opinionsbildande syfte. Nya idéer och en ny energi skulle inympas i den gamla rörelsekroppen.

LO-idédebatt utvecklades till en imponerande verksamhet, med seminarier, skrift- och bokutgivning. LO öppnade upp sin borg för fria fåglar och gamla uvar. Det var i den kontexten som tanken på ett nytt bokförlag väcktes. Olle och Ingemar vände sig till oss på Arena. Det här var en tid när en rad bokförlag och tidningar i rörelsens hägn lades ner eller gick i konkurs. Per Wirtén och jag övervägde olika alternativ i samarbete med Ingemar och Olle. Men landade till sist i att vi skulle starta bokförlaget Atlas, som nu har funnits i snart 30 år. Atlas fyllde ett tomrum. Och det har blivit många böcker, åtminstone tusen enskilda titlar. Ingen kunde väl ana två av förlagets översatta författare skulle få Nobelpriset. Atlas har gjort skillnad.

Det förtjänar att påpekas att förlaget kunde startas eftersom LO gav ett initialt bidrag, efter några år trappades det ned och sedan stod Atlas helt på egna ben. Och så har det förblivit. Utan Ingemar och Olle hade Atlas aldrig kommit till och Arenagruppen inte fått ett lyft som sedan bar vidare.

 Tankesmedjan

När Ingemar sedan gick i pension var det Per Wirtén som föreslog att vi skulle erbjuda honom att komma över till Agora (i dag Arena idé). Vi hade startat tankesmedjan år 2000. Nu tror jag att Ingemar blommade ut. Fri från administrativa uppgifter och ofta betungande chefsroller fick han tid att själv skriva i större utsträckning än tidigare. Det blev en lång rad böcker och skrifter, varav många handlade om globaliseringen och arbetarrörelsen.

Ingemars övergång till oss blev ett lyckokast för Arena idé och jag tror också för Ingemar själv. Ingemar hade ju jobbat i regeringskansliet och välorganiserade LO. Men nu kom han in i en ung organisation som prövade sig fram på skakiga ben.

Tillsammans med Ingemar tog vi på sätt och vis över stafettpinnen från Rättviseutredningen och LO-idédebatt, som några år senare lades ned.

På Arenagruppen utvecklade han sina gamla internationella kontakter. Jag har försökt räkna hur många skrifter och böcker som Ingemar gav ut under årens lopp. Men jag hittade nog inte alla. För det blev många böcker. Även flera böcker på engelska i hans globala samarbeten.

Han var redaktör för Agoras årsböcker, gedigna produkter som också tog sig an nya teman, det slutna folkhemmet, rasismen och nya former av politiskt motstånd.

Mycket av det här handlade på sätt och vis om hur arbetarrörelsen skulle orientera sig och hantera globaliseringen. En av hans senare böcker skrev han tillsammans med Sverker Gustavsson och Claes-Mikael Ståhl: ”Vad krävs för att rädda demokratin”.

Han hittade alltid nya samarbeten. Intellektuellt arbete blir roligare och intressantare om det sker i samverkan, inte om man sitter mol allena på sin kammare. Han hade projekt med Roland Spånt och Andreas Bieler. I den globala rättviserörelsen hittade han samarbeten med Samir Amin. Men han återkom också till välfärdspolitiken som i ”Välfärdens idéer. Globaliseringen, elitismen och välfärdsstaten framtid”.

Gå in på Bokus och Bokbörsen och botanisera. Det finns mycket att hämta i och inspireras av i Ingemar Lindbergs arv.

Som fisken i vattnet

Nu när Ingemar är borta tänker jag på alla otaliga resor vi gjorde i Arenagruppens regi, studieresor till Italien, Tyskland, Frankrike och Storbritannien för att lära oss mer om samtiden och omvärlden och hur vi skulle kunna arbeta med opinionsbildning här hemma. När vi åkte till London skippade Ingemar den gemensamma middagen i Chinatown och köpte en biljett och gick på teater istället. Han ville passa på att ta del av kulturen på plats. Det sade något om Ingemars personlighet, livsglädje och nyfikenhet. Han var som en ung erfaren gammal man på grönbete. Det gällde att passa på.

Inte minst var Ingemar mycket engagerad i de sociala forum som arrangerades runt om i världen i början av seklet. Arenagruppen åkte dit med olika grupper. Som till Porto Alegre och Florens. Ingemar var som fisken i vattnet och engagerade sig och knöt oväntade kontakter.

Kanske var det något från ungdomsåret som väcktes till liv i den där gläntan som då tycktes öppnas och som idag förefaller stängd, tillfälligtvis. De där resorna tillsammans med Ingemar minner ändå om ett hopp.

En resa för 64 år sedan

Ingemar reste även i sin ungdom. Hans O Sjöström citerar en artikel Ingemar Lindberg skrev om en marsch mot kärnvapen i London 1961, som han rentav beskriver som ett slags självporträtt. Det här var för 64 år sedan:

”Söndag. Efter lunchpausen cirkulerar vi mellan nationsgrupperna och pratar och sjunger. Den holländska är starkt dominerad av sånglystna unga kvinnor. De dansar och hoppar så att deras nationsbanér hela tiden guppar i takt med sången. Vi drar med gemensamma krafter igenom en rad socialistsånger och när vi kommer till ”Red Revolution” stämmer även irländarna in och lägger till en vers om Princess Margaret som skurgumma…

På kvällen gör vi för ovanlighetens skull inte pubbesök. I stället sitter vi, svenskar och norrmän, och pratar och sjunger om stort och smått, världsfred och skoskav, ”Utan gränser” och ”Ensam och rädd”. Whiskyflaskan går runt, en flicka läser egna dikter om bomber och människor och vi glömmer alldeles bort av vi sitter bland några sovsäckar på ett kallt stengolv i en kall skolkorridor…

Så blir det dags för oss att resa hem igenom till den svenska ankdammen, där man fortfarande nöjer sig med att diskutera om vi skall diskutera atomvapen. Och vi säger till varandra: varför ordnar ingen en svensk marsch mot atomvapen?”

Hans Sjöström skriver att ”där har vi kombinationen av glammet och det djupa engagemanget”.

Så vill jag minnas Ingemar Lindberg. Som en lycklig kombination av glammet och engagemanget. Av känsla och förnuft. Av allvaret och skratten. Av otåligheten och uthålligheten. Av ordningsmannen och den stillsamme upprorsmannen. Av optimismen och ifrågasättandet.

Det som gör oss till människor. Det som gjorde Ingemar till en unik människa. Som vi kan lära av, som vi bör läsa och minnas.

Håkan A Bengtsson