Ska Arbetsförmedlingen bli en trovärdig och effektiv omställningsmotor? Eller ska vi fortsätta trimma på krav- och kontrollmaskinen? Det är dags att regeringen svarar.
För ett par år sedan träffade jag Tom. Han var 25 år, gillade hårdrock och fantasy och hade aldrig haft ett jobb. Han hade parkerats med socialbidrag i fas 3. Samhällets slutstation.
Vi stod i hans pojkrum med hans mammas katter strykandes kring benen och blickade ut över den lilla östgötska idyllen Kisa. Det vitmenade kyrktornet, Kisaån, Emigrantmuseet och SE-banken som blev rikskänd efter ett rån som slutade med tragedin i Malexander några mil bort.
Tom berättade om ”jobbrummet” som han en gång i veckan tvingades besöka på Arbetsförmedlingen i Linköping. Där hade arbetsförmedlarna printat ut alla lediga jobb i Östergötland och tejpat upp de på väggarna. I små grupper slussades de arbetslösa in. Arbetsförmedlare cirkulerade runt i rummet, noterade närvaro och granskade hur många annonser de arbetslösa plockade med sig.
Det fanns inget officiellt krav. Men alla visste att tre-fyra stycken var minimum om man inte ville riskera ersättningen.
– Första lappen jag läste stod det: ”Erfaren jungman sökes”. Och så fortsatte det. Viking line sökte serveringspersonal med fem års erfarenhet. Det var ju inga jobb jag kunde få, ändå var jag tvungen att söka dem, sa Tom.
Tom och alla andra på Arbetsförmedlingen i Linköping sökte tre-fyra jobb i veckan som de aldrig kunde få.
– Jag kunde ju bli coachad, söka jobb och skriva cv tills fingrarna blödde. Jag hade ju ändå inte betygen, kompetensen, erfarenheten, körkortet eller vad som nu krävdes, sa han.
Just den här destruktiva jobbsökarmanin vill nu Arbetsförmedlingens nya generaldirektör Mikael Sjöberg slopa. Det berättar han i en intervju i dagens DN. Han konstaterar samtidigt lakoniskt att: ”Verksamheten möter varken de arbetssökandes eller arbetsgivarnas förväntningar”.
Finns det någon annans förväntningar som är relevanta i sammanhanget?
Under åtta år med alliansens arbetsmarknadspolitik har Arbetsförmedlingen blivit en detaljstyrd kontroll- och kravmaskin. Och kontrollen har inte kombinerats med ökade möjligheter för de arbetslösa. Förtroendet för myndigheten har som ett resultat fallit som en sten.
För tredje året i rad kniper Arbetsförmedlingen jumboplatsen i förtroendeligan för myndigheter. På Sifos lite komplicerade Trimskala – som sträcker sig från -65 till +135 – rasar Arbetsförmedlingen från -21 till -32. Det största tappet som noterats. Enligt Toivo Sjörén, som är Sifos chef för opinionsundersökningar, är allt under noll kraftigt negativt.
Samtidigt visar nya siffror att mer än hälften av arbetsgivarna väljer bort Arbetsförmedlingen när de rekryterar. Trots att det är gratis. Trots att Arbetsförmedlingen ska vara den stora omställningsmotorn i samhällsbygget.
Men vem vill översvämmas i ansökningar från okvalificerad arbetskraft som inte ens vill ha jobbet?
När jag träffade Tom kände han för första gången i sitt liv att han visste vad han ville göra. Han ville jobba med händerna, se resultatet av sitt arbete. Han hade själv kollat upp en utbildning till CNC-operatör. Men utbildningen sträckte sig över ett år. Så långa utbildningar var inte tillåtna i ungdomsgarantin.
Varför fanns det en sådan regel?
När ungdomsprogrammet tog slut vandrade Tom automatiskt över till vuxenprogrammet, Jobb- och utvecklingsgarantin. Där hade han plötsligt möjlighet att söka de långa arbetsmarknadsutbildningarna. Till sin stora lycka fick han plats på en utbildning till installationselektriker i Katrineholm. Problemet var bara att Katrineholm låg tio mil bort.
Inför kursstart sökte han febrilt efter lägenhet. Men utan jobb och inkomst var det omöjligt. Kursen fick starta utan honom.
Varför kunde inte Arbetsförmedlingen ha hjälpt honom med det?
Historien upprepade lite senare sig med en drömutbildning till CNC-utbildning i Mjölby. Den gången försökte Tom pendla. I sex veckor gick han upp 04.50 och kom hem 19.10. Sen slutade han vakna när väckarklockan ringde.
I stället fick han gå till ”jobbrummet” varje vecka. Och blev placerad i ett ”socialt företag” där han fick jobba med trädgårdsarbete i åtta timmar om dagen. Kratta löv och klippa äppelträd i Kisas villaträdgårdar. Till låga priser för villaägarna som dessutom fick rut-avdrag. Toms ersättning: socialbidrag.
På vilket sätt hjälpte det Tom?
Det var ungefär där Tom befann sig vi träffades och stod och beundrade utsikten från pojkrummet. Hans historia var en illustration över en myndighet och en samhällsinstitution i fritt fall. Ett fall som nära nog dragit med honom själv. Länge var dessa persienner nedfällda dygnets alla timmar.
I DN-intervjun lägger Mikael Sjöberg ut en trevare till den nya regeringen. Är det hitåt vi ska gå? Det är nu upp till regeringen att svara. Ska Arbetsförmedlingen reformeras och bli en trovärdig och effektiv omställningsmotor? Eller ska vi fortsätta trimma på krav- och kontrollmaskinen?
För det är den maskinen som fortfarande tuggar. As we speak bygger Arbetsförmedlingen en ny kontrollenhet uppe i Östersund. Samtidigt fortsätter villaägarna i Kisa få rut-bidrag när arbetslösa krattar deras grusgångar.
Om ingenting görs kommer fler att hamna där Tom hamnade.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
