Foto: Lukasz Bal/NonStop Entertainment

Film Som kvinna kan man knappast se denna filmberättelse ur livet utan att beröras av hur fundamental kvinnors betydelse är för släktet. Det skriver Cecilia Hector om Oscarsnominerade ”Flickan med nålen”, som har Sverigepremiär på fredag.

Flickan med nålen är fabrikssömmerskan Karoline (Vic Carmen Sonne) som inte kan försörja sig på sitt arbete i Danmark i slutet av första världskriget. Hon väntar på att hennes make ska komma hem från kriget. Villkoren är sådana att hon inte får en anständig lön förrän makens död kan konstateras. När han äntligen ändå kommer levande hem är hans ansikte så sönderskjutet att han tvingas bära en mask av hänsyn till andra. Vid det laget har den utblottade hustrun blivit gravid med fabrikens chef, förödmjukats inför dennes mor och lämnats utan något som helst stöd av samhället. Hon försöker förgäves abortera fostret och träffar på så sätt en kvinna, Dagmar (Trine Dyrholm ) som ägnar sig åt att ta hand om oönskade barn. 

Utgår från autentiskt fall

Filmen är förutom att den är mycket vackert fotograferad, en berättelse med utgångspunkt i ett autentiskt fall  –  Dagmar dömdes för nio barnamord. 

Denna historia om kvinnans oavvisliga villkor under graviditeten, förlossningen och sedan att ge barnet näring och närhet tills det kan klara sig på egen hand, filmas i svartvitt som en påminnelse om den tidens estetik, men också om ämnets allvar – liv eller död. 

Den svenske regissören, Magnus von Horn är utbildad i Polen och berättar i en intervju i Yle med Silja Sahlgren-Fodstad (240908) om sin fascination för skräckfilm. Samtliga tre långfilmer som han gjort hittills har tunga ämnen som skulle kunna bilda bas för skräckfilmer: Ung mördare kommer hem till byn efter långt fängelsestraff i ”Efterskörd”, en influerare som börjar inse vad hon betalar för pris för sin framgång i filmen ”Sweet”, och nu om abort i ”Flickan med nålen”. Men medan skräckfilmens logik bygger på premissen att ”detta är fiktion”, vill von Horn inte att vi väjer från ämnets bråddjup –  medveten om hur tung denna insikt är,  använder han istället sagans estetik. 

Känslomässiga band

Filmens titel månde leda någon att tänka på H C Anderssons ”Flickan med svavelstickorna”, där vi inte skonas från tragiken på slutet, men von Horn inger oss faktiskt en liten glimt av hopp om människors möjlighet att välja kärlek i stället för förintelse. Han vill berätta om det vråldjup som är en del av människans villkor – med sagans berättarmedel. 

Livet kan vara grymt, men kärleken finns.

Vic Carmen Sonne som fabrikssömmerskan Karoline i Oscarsnominerade ”Flickan med nålen”.  Foto: Lukasz Bal/NonStop Entertainment

 

Karolines man med det sönderskjutna ansiktet försöker hindra Karoline att göra sig av med barnet. Han vill behålla det även om det inte är hans. Men makarna skils åt och Karoline blir medarbetare till Dagmar i hennes näringsverksamhet där hon på mer eller mindre drastiska sätt tar hand om oönskade barn. Karolines bröstmjölk spelar en central roll och vid de tillfällen då det saknas spädbarn som behöver hennes mjölk får Dagmars egen dotter i femårsåldern bidra till att mjölkproduktionen hålls vid liv. Det bildas känslomässiga band av olika slag och olika valör mellan de tre kvinnovarelserna.

Starkt berörande

Som kvinna kan man knappast se denna filmberättelse ur livet utan att beröras av hur fundamental kvinnors betydelse är för släktet. Mannen kan överge både barnet och kvinnan, men barnets beroende av att tas om hand är oavvisligt. Barn dör inte bara av näringsbrist utan också av att inte få tillräcklig närhet. Detta har vetenskapen bevisat under experiment som faktiskt utfördes under och efter andra världskriget.

Karoline råkar en dag få syn på ett cirkussällskap som utlovar möte med ett skräckinjagande monster – det visar sig vara Karolines skadskjutne make som fått denna udda uppgift bland samhällets utstötta. Ingen i publiken vågar närma sig monstret. Men Karoline reser sig och går fram till honom, vi vet inte om hon känner igen honom, men på uppmaningen att kyssa honom, vågar hon det.

Sagans slutscen lämnar jag för er att själva uppleva, denna film måste ses!

Cecilia Hector, Leg. Psykolog och filmskribent