Klimatförhandling På måndag inleds klimatkonferensen i Bonn, som uppstart inför höstens förhandlingar i Chile. På dessa möten avgörs mycket av jordens framtid. Men hur går det egentligen till på plats? Vi tog ett snack med Annika Christell som är en av Sveriges klimatförhandlare.
»Jag är miljöjurist, och har arbetat med klimatfrågan sedan 2007. Det var en tillfällighet att detta blivit mitt område. Jag jobbade på en advokatbyrå, och fick se en annons som frågade efter någon som ville arbeta med internationella klimatfrågor, och jag tänkte: JA! Det var på Energimyndigheten, och jag kände direkt att jag hade hittat hem. Att jag nu fick vara med och påverka departement och politiker med den kunskapen jag hade. När du är på en byrå får du mer utgå från de lagar som finns.
Jag har nyligen haft ett kortare uppehåll då jag var på Kammarkollegiet, för att arbeta med miljöprocesser i domstol, men är åter tillbaka i FN:s klimatförhandlingar via min nya tjänst på Naturvårdsverket. Och nu får jag arbeta ännu mer med förhandlingar än innan.
Förr var det en av många arbetsuppgifter, vilket var svårt att hinna med. Nu arbetar jag heltid med klimatförhandlingarna, och stöttar regeringskansliet med att samordna flera frågor som hanteras av olika personer inom den svenska delegationen. Plus att jag är huvudansvarig för ett av område, det om utsläppsbegränsningar.
Redan som barn brydde jag mig om miljöfrågor på ett sätt som jag märkte att andra inte gjorde, och visste inte riktigt vad jag skulle göra av det intresset från början. Jag valde juristlinjen främst för att jag ville ha en bra utbildning, men när jag i slutet skulle specialisera mig så blev det miljörätten som lockade mest.
Mina föräldrar är från Jokkmokk med omnejd och jag har även samiskt påbrå. För samerna märktes klimatfrågan väldigt tidigt, inte minst utifrån deras villkor som renskötare. Det blev helt andra temperaturer, det hände saker i naturen och från början var det nog inte så många som trodde på dem. Men forskare har sedan kunnat visa att deras upplevelser stämmer.
Det kanske kan uppfattas som stötande att en opolitisk tjänsteman väljer arbete för att kunna påverka. Men de allra flesta som jobbar med miljörätt bryr sig om miljön, det är anledningen till att de arbetar med det. Alla vill kunna påverka, de tror jag gäller även miljöjurister på advokatbyråer.
Att vara tjänsteman kan vara frustrerande, till exempel vid ett regeringsskifte, när politiken byts ut från en sida till en annan. Det är bara att acceptera, men sedan kan du i viss mån påverka med argumentation eller kunskap och fakta. Men det är ändå regeringen som lägger politiken och bestämmer vilka anslag som läggs, eller om en viss fråga eller aktivitet ska ha ett anslag överhuvudtaget.
Sen är det inte svart eller vitt. När jag arbetade med utsläppsrätter till exempel så var det ju inte självklart att en miljöinriktad regering gjorde bäst ifrån sig på det området. En vänsterorienterad regering kanske ger större anslag till miljöfrågor i stort, men när det kommer just till att hantera internationella utsläpp genom marknadslösningar, alltså utsläppsrätter, var intresset större från Alliansregeringar, som ville se större internationella satsningar för att det är mer kostnadseffektivt.
Jag är för kostnadseffektiva lösningar på klimatområdet, för om våra skattepengar ska räcka till tillräckliga åtgärder i olika länder måste de användas på ett kostnadseffektivt sätt, samtidigt som jag förstås gillar regeringar som satsar mycket på miljöfrågor i stort. För att lösa klimatfrågan kommer det dock inte räcka med offentliga medel, utan det krävs att privat kapital bidrar till den nödvändiga omställningen.
Parisavtalet, som för övrigt är undertecknat av EU, inte Sverige, är uppdelat i en rad olika frågor, och förhandlingarna sker varje år genom ett stort möte under våren där bara tjänstemän deltar. Det sker i Bonn, där FN:s klimatsekretariat ligger. På hösten hålls sedan ett klimattoppmöte där ministrar och statschefer brukar delta och som världsdelarna brukar turas om att hålla i. I år kommer det ske i Chile. Från början skulle det vara i Brasilien, men i och med den nya statschefen där så blev det inte så.
Mellan de stora förhandlingsmötena måste EU komma överens om vad EU ska tycka och framföra. Dessa förhandlingar kan vara väldigt hårda med många olika viljor. Och ibland kan det vara så att bara ett fåtal EU-länder har åsikter i en viss fråga. Om man som förhandlare är aktiv och vågar kan man få igenom många svenska prioriteringar oavsett om förhandlingarna är hårda eller mer lugna. Och när EU väl är överens om sin position och strategi är det en väldig styrka att förhandla med resten av världen som EU. Tillsammans blir vi ett starkt och kunnigt gäng experter.
Första gången som förhandlare var en konstig upplevelse.
Jag har varit på fem möten som klimatförhandlare, två höstmöten och tre vårmöten. Jag har varit på ytterligare några klimattoppmöten, men i andra roller. Den svenska delegationen av förhandlare brukar bestå av 15-20 personer. Förhandlingarna pågår i ungefär två veckor.
Första gången jag var på ett möte som förhandlare var en konstig upplevelse. Det var så mycket folk, så rörigt, så mycket ljud, så många som sprang omkring hit och dit. Det är oerhört stressigt, och du är väldigt bunden av det dagliga schema som läggs ut varje morgon. Sekretariatet bestämmer vilka tider som gäller, och ska du förhandla flera frågor får du verkligen pussla för att hinna till de olika rummen. Och då ska du hitta rätt rum i rätt tid. Ibland är det bara att inse att det inte blir någon tid för att hinna äta. Till och med ett toalettbesök kan bli svårt att hinna med.
Så första mötet kände jag mig väldigt frustrerad, eftersom jag inte fick bestämma när jag skulle sova eller äta. Jag kände mig nästan fången. Men jag vande mig. Nu känns det inte alls konstigt.
Det kan vara ganska dåliga praktiska förhållanden. Oftast finns det inte tillräckligt med byggnader till höstmötet så det är inte sällan som de förläggs till stora tält som man vandrar mellan. Och det kan bli väldigt varmt, eller väldigt kallt och toaletterna kan ligga i någon container långt bort. Det kan vara svårt att få tag på mat. Jag minns i Marrakech, då kom jag aldrig åt att köpa lunch. Antingen kom jag för tidigt, innan maten var klar, eller för sent, när maten alltid var slut. Så det gäller att vara påhittig och lösa även sådana praktiska problem.
På höstmötet är det mellan 25-30 000 människor som deltar. I en zon finns klimatförhandlarna, och där pågår förhandlingarna ibland dygnet runt. I en annan zon återfinns miljöorganisationer och andra som vill följa och påverka förhandlingarna. Där finns också företag som vill visa upp sina tjänster. Den delen är mer som en mässa, och de som är där kommer inte in på förhandlingsområdet.
Parisavtalet är som en ram om vad världen vill åstadkomma. Vi ville ha ett mål om maximalt en och en halv grads temperaturökning. Men hur vi ska klara det kräver förhandlingar om detaljerna.
Därför var mötet i höstas mycket viktigt. Målsättningen var att komma överens om en regelbok, och det lyckades man med. Så i väldigt många frågor vet vi nu hur vi ska göra.
De flesta förhandlare pratar engelska, men det finns även tolkar så du kan få översättning löpande via hörlurar om någon pratar sitt eget språk. Oftast fungerar det, men det händer att länder kan få en låsning därför att de uppfattar ett ord på ett helt annat sätt än vad många andra gör. Jag minns att ett term som hade med bokföring att göra väckte reaktioner hos spansktalande delegater, som menade att det betydde något helt annat.
För en utomstående kan det verka väldigt konstigt när vi förhandlar texter. När vi kommit en bit på vägen kommer det upp textförslag på skärmarna och då ska vi förhandla varje mening i varje stycke, vilket kan leda till tjafs till och med om kommatecken. Och eftersom alla beslut fattas i konsensus räcker det med att ett land sätter sig på tvären. Det är inte ovanligt att vissa länder använder det som förhandlingsteknik, genom att blockera en fråga i ett rum för att de vill ha något i ett annat rum. Och därför gäller det att ha koll på vad som händer överallt., vilket gör att vi måste ha dagliga koordineringsmöten under förhandlingarna, dels inom EU, men även inom den svenska delegationen. Då kan det handla om att förvarna om vad som kan bli problem i ett rum utifrån vad som sagts i ett annat rum.
Det handlar hela tiden om att hitta lösningar på problem som uppstår längs vägen. Men gällande vissa saker kan vi i EU ha en så kallad red line, alltså något som vi helt enkelt inte kan gå med på. Och då gäller det att hitta något annat sätt att komma vidare. I varje rum kan det sitta uppåt hundra eller fler förhandlare, och om man inte kommer överens så kan ordföranden uppmana de länder som har problem att ställa sig i ett hörn och försöka komma överens medan övriga får en paus.
Personkemi och sådant spelar ingen stor roll. De flesta förhandlare har instruktioner med sig hemifrån om vad som går att göra, och vad de ska tycka i olika frågor. Men det är klart att i viss mån kan även sådant spela in. Det kan också finnas spänningar mellan länder, eller olika typer av länder. Det finns dessutom en historia som hela tiden hänger med, och det är att vi i väst har orsakat väldigt mycket utsläpp, att vi har orsakat de klimatförändringar vi redan kan se. Det är något som är ganska svårt att hantera. De länder som inte kommit lika långt utvecklingsmässigt som västländer har gjort ser en orättvisa i att vi byggt vårt välstånd på fossila bränslen och de inte tillåts göra detsamma. De kan tycka att de inte ska behöva dra ner på sina utsläpp förrän de nått samma standard som vi. Det är i och för sig ett legitimt argument, de ska kunna ha samma utveckling som vi har haft. Men då får vi ett väldigt stort kollektivt problem.
Så därför måste vi tillsammans hitta ett annat sätt där utveckling kan ske i alla länder utan att orsaka ytterligare temperaturförändringar. Men denna utmaning kan göra att frågor som är tekniska blir politiska, och därmed skapar oväntade låsningar. Då krävs oftast en lösning på högre nivå än på expertgruppsnivå. Det är också på politisk nivå som västvärlden har tagit på sig ett större finansiellt ansvar för att lösa det som måste till.
En del blir upprörda, arga eller till och med förolämpar någon.
Länderna försöker hålla sina positioner inför förhandlingarna hemliga, men samtidigt brukar man skicka inlagor inför varje möte för att alla åtminstone på ett ungefär ska veta var olika länder står. Sedan behöver ju inte inlagans innehåll vara densamma som landets position. Ibland kan man var beredd att sträcka sig rätt långt på ett visst område om landet ifråga kan få något annat istället. Så det är svårt att veta exakt var varje land står innan själva förhandlingen. Det går också att påverka under tiden, det är därför vi arbetar med bilaterala möten under själva förhandlingarna. Om det är en paus försöker vi träffa de länder som vi behöver träffa, antingen för att vi står långt ifrån varandra eller väldigt nära och kan hjälpa varandra.
De flesta uppträder hövligt och korrekt, och bryter sällan mot etiketten. Men om man inte kommer överens får vi arbeta på övertid, alltså sitta in på natten. Och då blir folk trötta, kanske inte ätit, vilket ibland leder till att en del blir upprörda, arga eller till och med förolämpar någon. Det händer att folk då, i mikrofonen, kan säga något nedsättande eller raljerande om ett annat land. Sedan finns det även kulturella skillnader, en del kan låta upprörda utan att vara det, vilket inte alla uppfattar.
Eftersom alla ska vara överens kan länder bete sig lite som de vill. Även ett väldigt litet land kan blockera beslut. Men man vet ofta på förhand hur länder brukar bete sig och vad som komma skall. Ibland kan kön spela in. Vissa länder är inte vana vid att kvinnor tar plats, vilket kan skapa irritation.
Det är mycket diskussion om form, mycket mer än jag trodde innan.
Det är stora skillnader mellan olika länder gällande storleken på deras delegationer. Vissa är jättestora, medan andra ska försöka lösa allt på en eller två personer. Och det går ju inte. Det brukar man därför försöka ta hänsyn till i arbetsprocessen. Inför möten kan man exempelvis bestämma att det ska tas fram rapporter om olika ämnen för att bland annat stötta de små delegationerna. De små länderna kanske inte kan utreda och analysera alla delfrågor eller testa modeller genom egna pilotprojekt. Och då gäller det att dela med sig av sina erfarenheter på bästa sätt. Men det är inte alltid så att alla länder tycker att någon annans förslag är bra. Ibland kan det vara svårt att förstå varför ett land har en låsning, så att till och med en workshop kan blockeras. Men en sådan knut kan ibland lösas upp bara genom att byta namn till round table istället, trots att det är ungefär samma sak. Det har även hänt att länder blivit missnöjda när rundabordssamtal genomförts i mindre grupper eftersom de velat närvara i varje grupp för att ha kontroll över vad som sägs överallt. Då har man klagat över att EU tillsammans har så många delegater att de kan ha närvaro i alla grupper.
Det är mycket diskussion om form, mycket mer än jag trodde innan jag började jobba med förhandlingarna. Det är nödvändigt, men tråkigt när det bara blir form och sakfrågan inte kan diskuteras alls på grund av låsningar. Då blir det enda resultatet från mötet hur vi ska processa frågan vidare till nästa möte. Det känns inte så kul.
I perioder kan det kännas som man inte kommer någon vart. Men så kan det plötsligt släppa, och hända jättemycket. Oftast beror det på att länder plötsligt förstår varandra och därigenom kan hitta lösningar och kompromisser. Men även därför att ett land till sluts isoleras av övriga, och pekas ut som det enda problemet. Då kan det också lossna. Det är sällan någon som vill blockera ensam. Det kan också lossna i ett rum, därför man gett något i ett annat rum.
Vi har en mekanism i Parisavtalet som innebär att vi vart femte år ska titta hur vi ligger till, och syftet med det är att vi ska kunna skruva på ambitionen löpande. Om vi ser att vi inte alls är på väg mot en och en halv grad så blir det ett tydligt tecken på att det behövs mer åtgärder av alla länder.
Det är upp till varje land att rapportera in till FN, och det är en känslig fråga hur detta granskas, det blir lätt politiskt. Vissa länder har problem med att bli granskade eller instruerade. Då försöker man hitta en mix så att landet också får rapportera om sådant de hellre vill rapportera om. En del länder vill t.ex. berätta om vad de gjort för bidrag de fått, medan andra bara vill berätta om hur mycket bidrag de fått eller hur mycket bidra de anser sig behöva. Det handlar om att hitta kompromisser. För Sverige är det viktigt att få till ett robust och transparent sätt att rapportera.
Ett återkommande moment är att varje land får berätta om vilka åtgärder man hittills vidtagit och vilka erfarenheter man har av dem i plenum, och i juni i Bonn är det Sveriges tur igen. Vi vill då kunna visa att vi haft en bra tillväxt, trots att vi minskat våra utsläpp. Att det går. Och att en omställning kan leda till många positiva effekter såsom nya arbetstillfällen även om man jobbar med grön energiproduktion istället för fossila bränslen. Eller kanske ännu hellre att det är tack vare att vi gått över till nya teknikformer som vi kan ligga i framkant och tjäna pengar. Medan USA just nu har en helt annan inställning, och tror att det är bättre att satsa på kolkraft, att det är där pengarna och arbetstillfällena finns.
Det funderas nu från FN-processen om det borde vara färre möten. Jag tror att man ändå måste ses med jämna mellanrum för att komma framåt. Men kanske att det även behövs fler initiativ och samarbeten vid sidan av om dessa förhandlingar.
Det förvånar mig att diskussionen om kärnkraft fått nytt liv.
Vi måste få till en högre ambition i klimatfrågan. Vi har ett mycket litet antal år på oss att svänga, det vet vi. Varje land skriver sina egna klimatlöften, och därför måste varje land göra sitt allra, allra bästa.
Personligen tror jag inte att det nyväckta intresset för kärnkraft påverkar förhandlingarna. Det förvånar mig att diskussionen om kärnkraft fått nytt liv. Det är ju bevisat att förnybar energi är billigare, för att bygga nya kärnkraftverk är extremt dyrt.
Vad som går att göra på individnivå är en svår fråga som jag funderat mycket på, och kommit fram till att det viktigaste du kan göra är att rösta på politiker som vågar göra någonting, som vågar ta itu med klimatfrågan. Vi som privatpersoner måste visa att detta är vad vi vill, att ambitionerna när det gäller klimatet ska höjas.
De senaste åren har det hänt jättemycket, underifrån och upp. Det är något slags skifte på gång, som jag har väntat på länge. Förra sommaren fick svenskarna att vakna, äntligen. Det hjälper förstås inte om bara ett land vaknar, speciellt inte ett litet land som Sverige. Men vi kan faktiskt påverka mycket mer än vad folk kanske tror. Om man har erfarenheter, kunskap, drivkraft och vågar ta för sig i förhandlingarna kan ett litet land som Sverige få stort genomslag inom EU och andra länder i världen. «
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
