”Erdogans makt väcker rädsla”

AK-partiet väntas återigen bli Turkiets största vid parlamentsvalet nu på söndag. Efter nio år vid makten väcker dock partiets maktambitioner oro. Dagens Arena har intervjuat Helin Sahin, programkoordinator för Palmecentret i Turkiet.

Valkampanjen inför det turkiska parlamentsvalet är inne i sin intensiva slutfas. På söndag ska parlamentets 550 platser fyllas för ännu en mandatperiod. I ett Turkiet där ekonomin förra året växte mer än någon annanstans – förutom i Kina och Indien – står regeringspartiet AKP inför ännu en seger.

Men viktigare än den givna segern är hur många mandat AK-partiet kommer att nå. Partiet siktar mot att få en absolut majoritet – något som skulle ge partiet mandat att utan folkomröstning ändra landets konstitution. Dessa ambitioner har väckt oro för att premiärministern Recep Tayyip Erdoğans makt ska institutionaliseras. Dagens Arena ringde upp Helin Sahin, programkoordinator för Turkiet på Palmecentret, för att få reda på vad som står på spel i valet.

– Det finns viktiga frågor som den turkiska regeringen måste ta tag i omgående efter valet, som exempelvis grundlagsändringen. AKP menar att även om de skulle få kvalificerad majoritet i parlamentet kommer de att samarbeta med de andra partierna. Men det är många som upplever att de inte kan lita på AKP, säger Helin Sahin.

Tveksamma maktambitioner
Turkiets konstitution är i stora drag densamma som den text som skrevs efter militärkuppen 1980. En mer genomgripande reform och modernisering är nödvändig. En huvudfråga handlar om EU-närmandet. Men likt många andra unga demokratier handlar det även om att stärka rättssamhället, mota undan den militära makten och öka skyddet för grundläggande rättigheter.

Samtidigt finns där också misstankarna om att reformen kommer att utnyttjas av AKP för att konsolidera den egna maktpositionen. Helin Sahin lyfter fram att det är premiärminister Erdoğans största dröm att sitta kvar till 2023 – då det är 100 år sedan Turkiet bildades. Men det kan bara möjliggöras genom en förändring av konstitutionen, som i sin nuvarande form stoppar Erdoğan från att sitta kvar efter 2015.

– Redan i höstas skedde en folkomröstning om en delreform av konstitutionen. Reformen innebar att den civila makten stärktes gentemot den militära, och att det ska bli möjligt att åtala generaler som var ned och genomförde militärkuppen. Det var en reform som skapade förtroende för AK-partiet, säger Sahin.

– Men sedan blev det tyst. Många undrade om det verkligen skulle vara möjligt att åtala generalerna. Det var först för ett par dagar sedan som en utredning inleddes mot Kenan Evren, huvudmannen bakom kuppen. Att det sker först nu har fått många att undra varför, om det är en strategisk del av AK-partiets valkampanj.

Under valkampanjen har dock AK-partiet inte lagt fokus på reformen av konstitutionen. I stället har kampanjen kretsat kring de gigantiska infrastrukturprojekt som partiet vill genomföra. En storslagen kanal som ska sträcka sig mellan Marmarasjön och Svarta havet är en del av AKP:s framtidsvision. Kritiker kallar projektet för hybris – tveksamhet råder kring vilka som skulle vilja använda en kanal som kostar pengar, när det samtidigt är gratis att passera över Bosporen.

Uppvaknad opposition
Ett parti som däremot har lagt förslag om konstitutionen är oppositionspartiet CHP, periodvis en kontroversiell medlem av Socialistinternationalen.
– CHP arbetar hårt för att ge ett intryck av att vara ett annat parti i dag än vad det var under ledning av Deniz Baykal. Vad som då knappt kunde kallas oppositionsparti har under den nya partiledaren Kemal Kılıçdaroğlu tagit en radikalare riktning, säger Helin Sahin.

Flera av idéerna är uppseendeväckande. CHP:s förslag för den förändrade grundlagen inbegriper att ordet turk ska tas bort från konstitutionen. I stället vill partiet att ”turk” ska omformuleras till ”folket i den turkiska republiken” – vilket innebär en inkludering av flera etniska grupper. Partiet har också föreslagit att hemspråksundervisning ska vara tillåtet i turkiska skolor.

Förslagen kan ses som ett risktagande i en valrörelse där de nationalistiska tongångarna går höga. Många ställer sig fortfarande skeptiska till om det tidigare mycket populistiska partiets metamorfos är på riktigt. Men samtidigt kan CHP genom den nya inriktningen på socialpolitik och demokratifrågor vinna väljare som har blivit besvikna på AKP. Enligt de sista opinionsmätningarna inför valet tycks partiet landa på runt 30 procent av rösterna.

– Det turkiska parlamentet kommer att ha en mycket starkare opposition efter valet. Sedan spelar det en viktig roll vilken politik som CHP kommer att föra i opposition, om de fortsätter med den reformistiska politiken, säger Sahin

Ett hårdnande klimat
Att Turkiet i dag har en opposition att tala om kan delvis förklara den hårda framtoning som Erdoğan har haft i valrörelsen. Men bara delvis. En premiärminister som utbrister i ett ”frihet och demokrati har sina gränser” framstår som en person som blivit lite för förtjust i makten. Vid tillfället för det minst sagt tveksamma uttalandet hade Erdoğan fått kritik från en journalist om de kostsamma infrastrukturprojekten.

Flera liknande exempel finns där Erdoğan stämt journalister och oppositionspolitiker efter att ha känt sig förorättad. I fängelse sitter i dag runt 50 journalister. Regimkritisk journalistik har medfört anklagelser om försök att störta regeringen.
– Det är ett hårdnande klimat. Allt fler uttrycker att Erdoğan inte tolererar oliktänkande, säger Helin Sahin.

Helin Sahin framhåller dock att Erdoğans hårda tongångar kan innebära att AKP inte når de 367 platser i parlamentet som skulle ge partiet absolut majoritet.
– På senare tid har det genomförts flera demonstrationer just på grund av hans uttalanden och agerande. Folk är väldigt förvånade och väldigt rädda inför vad som kommer att hända om AKP får den kvalificerade majoriteten, säger hon.

– Å andra sidan är AKP otroligt duktigt på att mobilisera, att samla ihop folk och få dem att rösta.

Parlamentsvalets segrare kommer att bli AKP. Men desto viktigare för Turkiet är en opposition som efter valdagen förmår att sätta press på regeringen.