När Moderaterna började tala om ”utanförskapet” och ”arbetslinjen” förändrades det svenska politiska landskapet. Men begreppet ”arbetskraften” är för otydligt och kommer för sent.
I helgen träffades minoritetsregeringens största parti i Göteborg. Moderaternas ”Sverigemöte” var förvånansvärt nyhetsfattigt och tydligast var Anders Borgs jobbansökan. Finansministern ägnade hela sitt tal sin föreläsning till att prata om Afrika och (i mindre utsträckning) Kina.
Svepskälet var att få statsministern intresserad av den snabba utvecklingen på den afrikanska kontinenten. Fast det egentliga syftet var uppenbart: ”Hej IMF och Världsbanken, det är jag som är den där finansministern som brukade ha tofs. Jag blir arbetslös i höst men har redan klippt mig. Får jag jobba hos någon av er?”.
Det stora politiska talet, som har fått bra recensioner, hölls i stället av statsminister Fredrik Reinfeldt. Här fanns helgens nyhet: Reinfeldt talade framför texten ”Arbetskraften lyfter Sverige”. Han uppmanade också de drygt 2 800 moderaterna att hoppa i bänkarna för att känna kraften i arbetskraften och i det egna engagemanget.
En sådan övning känns ofta helt logisk för de närmast sörjande i salen. Den blir lite sektliknande när du ser det på TV. Och användandet av en ny fras – arbetskraften – kommer bara påverka vanliga väljare om det finns en genomtänkt strategi bakom.
Orden är politikens minsta byggstenar, och att Moderaterna försöker introducera ett nytt begrepp i valrörelsen är per definition intressant. Men mycket tyder på att det här initiativet är för dåligt och för sent.
Om vi jämför med tidigare nymoderata begrepp som ”utanförskap” och ”arbetslinje” så var det ord som identifierade ett upplevt problem. Orden var även del av ett uppenbart motsatspar: ute/inne samt arbete/bidrag. Vidare, och viktigast av allt, så knöts begreppen ihop med begripliga politiska förslag.
Hur Moderaterna identifierade ett problem (”utanförskap”) som skulle lösas med en tydligare ”arbetslinje” som gav sänkt skatt till alla som arbetar, samtidigt som ”alla bidragstagare” fick en hälsosam knuff mot ”innanförskapet”, är modern politisk historia. Visst, samhället fungerar inte så och reformerna har snarare skapat ökade klyftor än löst utanförskapets gissel. Men som politisk strategi var det lysande, och det bidrog kraftigt till två borgerliga valsegrar.
Men efter åtta år i regeringsställning är arbetslösheten högre än när Reinfeldt tillträdde. Att i elfte timmen säga arbetskraft och uppmana delegaterna på ett moderatmöte att hoppa – vilket alltså hände på riktigt – är interna partilekar som väljarna ser igenom. För den här gången saknas tid att tjata in begreppet, det finns inget uppenbart motsatspar och ingen briljant tankeslinga bakom.
När Sverige går till val i höst kommer den nya arbetsmarknadsministern Elisabeth Svantesson ha lagt NOLL propositioner i syfte att få ned arbetslösheten. Situationen på arbetsmarknaden är en belastning för regeringen, oavsett om Reinfeldt säger arbetskraft och ber de mest hängivna moderaterna att hoppa.
Däremot bör den rödgröna oppositionen komma ihåg att de moderata ordlekarna har underskattats förr, och i Göteborg visade Reinfeldt att han trots allt har lite energi kvar. Kanske är det snarast rödgröna politiker som behöver hoppa till och inse att valet är långtifrån vunnet.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
