Eric Sundström: Att hålla huvudet kallt och hjärtat varmt

Sveriges väljare är kloka. Förhoppningsvis kommer de inte att belöna en regering som flyr huvudfrågorna och som spelar ett mycket cyniskt spel.

Valrörelsen har tagit en obehaglig vändning. I dag ägnar DN förstasidan, ledarsidan, debattsidan, samt fyra nyhetssidor till ”striden om flyktingpolitiken”. Nu är det viktigt att hålla huvudet kallt och hjärtat varmt.

Moderaterna håller på att förlora valet. Men de är skickliga på valrörelser och spelar nu ut de starka kort som återstår: Regeringsfrågan och förvaltandet av ekonomin kombinerat med ett par populära företrädare.

Men även oro i omvärlden brukar gynna en sittande regering – minns Greklandskrisen som hjälpte alliansen i valet 2010. Att vi nu bevittnar presskonferenser som innehåller såväl regeringens mest populära ministrar (Borg och Bildt) som fotografier från oroshärdar är ett lika smart som cyniskt drag.

Rent sakpolitiskt kunde försvarsministern (Karin Enström) och integrationsministern (Erik Ullenhag) ha diskuterat det nya säkerhetspolitiska läget och flyktingströmmar. Men det är valrörelse och borgerligheten vill spela med sina starkaste kort. Det är inte särskilt konstigt.

Att borgerliga debattörer däremot förnekar att utspelen handlar om att förändra valrörelsens dynamik är rörande lojalt och naivt intill bristningsgränsen. Alla seriösa politiska bedömare är överens om att regeringen vill ha en ”game changer”.

Men det finns avgörande skillnader med 2010, då hotet utifrån handlade om finanskrisen och ett Grekland i fritt fall.

Nyligen föreslog en senior moderat riksdagsledamot att tiggeri ska förbjudas. Sedan kom Reinfeldts sommartal där asylrätten användes som ursäkt för idélöshet och förklaring till bristande reformutrymme. Därefter inträffade gårdagens presskonferens om oron i världen som dessvärre underbygger den frånstötande tankefiguren om ”invandringens kostnader”.

I dag skriver de borgerliga partiledarna på DN-debatt att de kommer att blockera en regering ledd av Stefan Löfven, om den ”inte har visat att den har förutsättningar att få igenom sitt förslag till statsbudget”. Men enligt den logiken skulle inte ens Reinfeldts sittande minoritetsregering kunna bli vald. Resonemanget är en olycklig förlängning av idén att partierna i en parlamentarisk demokrati ska gruppera sig i block och göra upp i detalj om en statsbudget före valet.

Den motsatta åsikten är minst lika legitim. Partierna går till val var för sig, väljarna kan fördela tyngdpunkten efter egna preferenser inom de upplevda blocken, och därefter får partiledaren på den vinnande sidan i uppdrag av talmannen att bilda en regering.

Talmannen kommer att inleda sina sonderingar med partiledarna 15 september. Den nya regeringens budgetproposition ska avlämnas först den 24 oktober. Oceans of time för S och MP att förhandla om en budget med V, alltså. Och visst, Jonas Sjöstedt spelar hard ball i nuläget och säger att han kommer att rösta på det egna budgetalternativet i en första voteringsrunda om han inte själv ingår i regeringen.

Men i en avgörande votering skulle V sannolikt inte fälla en budget som läggs fram av en S-ledd regering och därigenom öppna för ett borgerligt alternativ uppbackat av SD. Och efter en rödgrön valseger och veckor av förhandlingar kan nya uppgörelser göras inför budgetomröstningen. Det är själva idén med en parlamentarisk demokrati.

Allt detta reser en rad viktiga frågor, som potentiellt kan ha följande svar.

• Varför börjar populära M-företrädare tala om oro i världen? Det är ett försök att vända valvinden och spela ut de sista starka korten.
• Varför talar Reinfeldt om att vi ska ”öppna våra hjärtan”? Det är knappast en beskrivning av flyktingpolitiken i moderata kommuner. Reinfeldts Täby tar emot tre (3) flyktingar per 1 000 invånare. Idén kan vara att bygga upp en aura av humanism som eventuellt kan användas i ett cyniskt maktspel för att sitta kvar i Rosenbad med stöd av SD.
• Varför målar M upp en motsättning mellan i närtid obetydligt större kostnader för flyktingmottagande å ena sidan, och utrymmet för välfärdsreformer å andra sidan? För att de vill framstå som ekonomiskt ansvarsfulla och – tyvärr och troligen – undvika en valrörelse med tydlig högervänsterdimension i välfärdsfrågor. Priset – att SD:s djupt felaktiga problembeskrivning bekräftas och tar plats i valrörelsen – verkar de vara redo att betala. Det är en oerhört allvarlig och tragisk skillnad jämfört med 2010.
• Men är det inte M som tappar flest väljare till SD om valrörelsen handlar om ”invandring”? Jo, men Reinfeldt är en maktspelare. En cynisk analys är att Reinfeldt kan leva med att två väljare lämnar M för SD, så länge som en S-väljare samtidigt går till SD. Alliansen kan sannolikt inte bli större än de rödgröna, men de kan förändra styrkeförhållandet genom att SD växer på allas bekostnad – vilket gynnar borgerligheten eftersom SD tillhör högersidan rent maktpolitiskt.
• Varför säger alliansen att de inte godtar en regering som på förhand inte berättar exakt vilka partier som ska rösta för dess statsbudget? Det är ett ohederligt sätt att definiera den svenska parlamentarismen enligt föreställningen att förhandlingar om en statsbudget ska ske innan väljarna har sagt sitt. En tolkning av artikeln skulle kunna vara att Reinfeldt vill blockera vägen till regeringsmakten för Löfven om inte de rödgröna får 50 procent på egen hand. Och när en dörr stängs öppnas en annan: Då kan Reinfeldt möjligen regera vidare med indirekt stöd SD.
• Vad betyder det här för de rödgröna partierna? Dynamiken i valrörelsen håller på att förändras, och det är legitimt att påpeka att alliansen spelar ett högt och cyniskt spel som har avgörande skillnader med Greklandskrisen 2010. Men att Sverige ska ta emot flyktingar som flyr från krigshärdar där halshuggning förekommer är självklart. Det är inte valrörelsens huvudfråga, och sifferstrider om vad flyktingmottagandet kostar på lite längre sikt – samt att dessa kostnader lika gärna kan ses som viktiga investeringar – spelar bara SD i händerna. Däremot är arbetslösheten högre än 2006, Sverige är i fritt fall i Pisa-undersökningarna, ojämlikheten ökar, regeringen missar 14 av 16 miljömål och våra gemensamma trygghetssystem ska inte vara välfärdsoligarkernas vilda västern.

Detta må valrörelsen handla om. Låt den trampa vidare i hjulspåren som fanns före Reinfeldts sommartal. Sveriges väljare är kloka och kommer förhoppningsvis inte att belöna en regering som flyr huvudfrågorna och spelar ett mycket cyniskt spel.

Resultatet av valrörelsens olyckliga vecka borde i stället bli en väljarström i humanismens namn som ger Löfven ett stabilare regeringsunderlag. För vi har bevittnat en vecka som har visat att maktspelaren Reinfeldt är olämplig att styra Sverige.