Det är halvtid i det så kallade supervalåret. Dagens Arenas Eric Sundström tar ett steg tillbaka och försöker överblicka de större tendenserna i den utveckling som vi har sett hittills.
Den senaste dryga veckan har varit intensiv med val till Europaparlamentet, SCB:s stora partisympatiundersökning – vars andra del presenterades under förmiddagen – samt kongress med det parti som blev landets näst största i det senaste valet (yes, we’re talking to you Miljöpartiet). Och i morgon onsdag har alliansen en val-kickoff i Nacka. Supervalåret har landat i ett slags halvtidsläge och det kan vara värt att ta ett djupt andetag och försöka överblicka de stora dragen.
1. Moderaterna har problem, på riktigt. M blev bara tredje största parti i EU-valet och SCB-siffrorna understryker problembilden. I november 2010 uppgav 34,7 procent av väljarkåren för SCB att M är det parti som de står närmast eller sympatiserade med. I dag är siffran 23,8 procent. Ett tapp på över tio procentenheter!
M läcker åt alla håll och kanter och mest till S och SD. De går tillbaka relativt kraftigt i Sveriges tre största storstadsområden. Och i morgon, på alliansens kickoff, borde Reinfeldt presentera spänstiga nyheter som kan stoppa den negativa utveckling för M som vi alla bevittnar.
2. Den nya spelplanen gynnar S mer än M. EU-valet bjöd på en kalldusch även för Stefan Löfven. Hans första val som partiledare blev det sämsta för S någonsin. Men SCB-siffrorna ser bättre ut. 36,8 procent av väljarna säger till att SCB att S är det parti som de står närmast, eller sympatiserar med. Om det vore val i dag skulle S, V och MP få egen majoritet enligt SCB (51,3 procent).
Samtidigt förändras den politiska spelplanen. SD skulle få 8,1 procent om valet hölls våren 2014. FI hamnar på 2,5 procent och är inne i en positiv trend. Om även C (4,9 procent) och KD (3,9 procent) klarar spärren kan vi få nio partier i riksdagen.
Utvecklingen är en påfrestning för ett valsystem konstruerat för fem partier. När S och M är förhållandevis små, samtidigt som SD växer, blir det svårt att skapa stabila majoriteter. Mycket tyder på att Löfven får plocka fram sina godaste mazariner och mest slipade fackliga förhandlingstrix för att få ihop ett regeringsunderlag efter valet.
Tänk om Löfven tvingas förhandla med tre ytterligare partier för att kunna bilda regering (sug på den Tage Erlander)! Och oavsett om V och FI – i ett sådant scenario – kommer att kräva ministerposter eller inte är förhandlingsläget komplicerat.
Men givet resultatet i EU-valet och SCB:s stora mätning är en sak entydig: Löfvens huvudvärk är lyxproblem jämfört med Reinfeldts utgångsläge. Det är svårt att se hur den allt svagare svenska borgerligheten kan få majoritet utan SD – som är ett rasistiskt parti med rötter i nazismen. Är det något som Reinfeldt ska ha beröm för är det hur han konsekvent har avfärdat samröre med SD. PM Nilsson på Dagens Industri kan mycket väl få rätt i sin kontroversiella förutsägelse: Sverige kan inte hoppas på en högerregering med majoritet förrän SD har avradikaliserats så mycket att partiet accepteras som regeringsunderlag.
Det är ett otrevligt men nordiskt scenario, som dock understryker att vänstersidan tills vidare har det enklare i ett nytt landskap med nio möjliga riksdagspartier. Anledningen? Feminister är trevligare sällskap än rasister.
3. Blockpolitiken var Reinfeldts genidrag – men förändrade MP. För att besegra socialdemokratin behöver borgerligheten vara enad. Det är, i korthet, den borgerliga lärdomen från 1976, 1991 och 2006. I ett partisystem med S som first among equals, den ständiga örnen som djuren på marken får förhålla sig till, var det omöjligt att vinna. I ett nedfruset landskap med två blockpolitiska burar, där en blå papegoja hamnade på jämn fot med den röda örnen, var det enklare.
Men det parti som verkligen har förändrats av blockpolitikens intåg är grönfinken Miljöpartiet. Det fanns en tid i MP:s begynnelse när en majoritet av de gröna väljarna såg sig mer som höger än vänster på den traditionella skalan. Men i SVT:s undersökning (Valu) i samband med EU-valet uppgav 63 procent av MP:s väljare att de står ”något” (41) eller ”klart” (22) till vänster. Bara 12 procent uppger att de står något (11) eller klart (1) till höger.
En intervju med Gustav Fridolin i S-nyhetstidningen Aktuellt i Politiken för ett år sedan påminner om att MP är ett parti som växer snabbt och som har en betydande genomströmning av medlemmar. ”Många av våra medlemmar har gått med i Miljöpartiet under tiden alliansen styrt Sverige och därför utvecklas vår politik som ett alternativ till alliansen”, sa Fridolin då.
I efterhand framstår Lars Stjernkvist som en framsynt partisekreterare för S. I början av 2000-talet hade S och MP seminarier på SSU:s kursgård, samtidigt som samarbetet fördjupas under förhandlingarna i regeringskansliet fram till maktskiftet 2006. Därefter följde den rödgröna valrörelsen 2010. I dag står MP fast parkerat till vänster om mitten och att MP skulle komma till Reinfeldts räddning och möjliggöra en tredje mandatperiod framstår i dag som helt osannolikt. Att Fridolin badar i en fontän med FI-aktivister är däremot bara en rolig kväll på Söder.
Det är en lugnande tanke för alla sossar som minns hur MP förhandlade med borgerliga partier så (relativt) nyligen som efter riksdagsvalet 2002.
4. S har en bra bit kvar till toppformen. SCB-mätningen kom som en befrielse för Socialdemokraterna: Siffror över 35 procent är viktiga för självbilden. Men det kan tänkas att SCB-siffran är ett par procentenheter för generös. I den sammanställning som Novus gör (”poll of polls”) har S inte haft 35 procent sedan sommaren 2012. Och även om S kallar sig för ”framtidspartiet” visade EU-valet att S inte riktigt förmår leva upp till det epitetet. EU-valrörelsen visade att S självmant låter sig marginaliseras i den viktiga debatten om Europas framtid.
En av socialdemokratins styrkor har historiskt varit att läsa av samhällsandan och inkludera nya strömningar i den egna rörelsen (tänk Palme och Vietnamkriget). Efter EU-valet borde varningsklockorna ringa på Sveavägen 68. S framstod som den konservativa vänsterkraften som är skeptisk till samhällsutvecklingen, värnar det gamla och skyddar arbetsrätten (i sig en väldigt viktiga fråga, såklart). Men om du är feminist, anti-rasist, eller klimataktivist väljer du bland MP, V och FI.
I riksdagsvalet måste S våga berätta vad de vill, och inte bara spela säkert i varje politisk fråga, vilket för oss till den avslutande punkten.
5. Att vinna med fallhöjd. Statsvetaren Sören Holmberg sa som bekant att ”alliansen är rökt”. Det var 2008 och två år senare var Reinfeldt omvald. I dag vågar faktiskt en annan statsvetare, Jonas Hinnfors, sig på att använda detta uttryck igen i en intervju i SvD.
Frågan är dock på vilket sätt alliansen är rökt, och på vilket sätt Löfven vinner.
PM Nilsson skriver i Dagens Industri (också i dag) att det är för tidigt att räkna ut alliansen. Huvudargumentet är att Löfven får svårt att bilda regering om hans mest naturliga regeringsunderlag inte får majoritet. ”Det intressanta styrkeförhållandet för regeringsbildningen är inte det mellan blocken utan det mellan 50-procentsstrecket och de rödgröna. I SCB-mätningen var det 1,4 procentenheter”, skriver Nilsson och resonerar om vad som kan hända i svensk politik efter riksdagsvalet.
Därmed är vi tillbaka till en käpphäst som undertecknad har framför tidigare: Minns hur Tony Blair vann 1997 på ett sätt som gjorde att han kunna regera med bred majoritet och vinna igen. Alltså: Det ser alltjämt bra ut för Löfven och Socialdemokraterna. Men frågan är om det ser tillräckligt bra ut.
Ett starkt mandat och fallhöjd inför nästa val kräver, troligtvis och alltjämt, att S vågar mer och släpper fram känslorna som borde bubbla innanför den trånga, grå budgetvästen. Vad vill de egentligen?
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
