”Ett FN med tänder”

På kort tid har FN sanktionerat våldsanvändning i två afrikanska länder för att skydda civilbefolkningen och få stopp på stridigheterna. Dagens Arena träffade den före detta toppdiplomaten Pierre Schori för att fråga om vi nu ser en ny praxis för humanitära interventioner ta form, och vilka utmaningar som Libyen och Elfenbenskusten har framför sig.

På kort tid har FN antagit två resolutioner i säkerhetsrådet som har inneburit att våld använts för att skydda civila. En ”no fly-zon” har inrättats över Libyen, och Gaddafis förestående attack på rebellfästet Benghazi stoppades. I Elfenbenskusten ledde världsorganisationens nyväckta engagemang till att FN-styrkan – som funnits i landet i flera år – till slut ingrep för att stoppa attackerna på civilbefolkningen. Några dagar senare gav den illegitima presidenten Laurent Gbagbo upp.

Att FN fattar beslut om militära interventioner är ovanligt. Normalt sett brukar säkerhetsrådets fem permanenta medlemmar med vetorätt – USA, Ryssland, Storbritannien, Frankrike och Kina – blockera varje försök att lägga sig i suveräna staters ”interna angelägenheter”. Dagens Arena träffade Pierre Schori – bland annat tidigare kabinettssekreterare och FN:s speciella sändebud till Elfenbenskusten – för att reda ut vad som ligger bakom denna plötsliga aktivitet från världsorganisationens sida, och hur omvärlden bör reagera på de humanitära kriserna i Nord- och Västafrika.

Hur kom det sig att säkerhetsrådet kunde enas om en resolution om Libyen? Varför lade Kina och Ryssland ned sina röster, i stället för att använda sitt veto?
– En förklaring till att säkerhetsrådet kunde enas om en resolution i Libyen var förmodligen att Kina har tiotusentals arbetare i landet som nu tvingats på flykt. För ovanlighetens skull hade Kina egna medborgare som blev fördrivna.

– En annan anledning till varför Ryssland eller Kina inte lade in sina veton var Gaddafis tal, när han talade om att hans styrkor skulle ”gå in i varje hus, rum för rum” och utrota motståndarna. Det blev för mycket. Vilket i sin tur säkert ledde till att man antog resolutionen i Elfenbenskusten. Man var inne i ett flow.

Resolutionen om Libyen påverkade alltså FN:s ställningstagande i Elfenbenskusten?
– I Elfenbenskusten hade du på sätt och vis en liknande situation. Styrkor lojala till Laurent Gbagbo hade börjat attackera civila områden. Krypskyttar besköt FN-högkvarteret i Abidjan. Så av Libyenresolutionen kom Elfenbenskustresolutionen, med knappt en månads mellanrum.

– I båda fallen låg också en stark betoning på att inte blanda sig i själva striderna, utan på att skydda civilbefolkningen. Ett ”FN med tänder” kan man säga.

Kan man se det här som ett prejudikat?
– På sätt och vis. Men insatser som den här kommer också i framtiden endast att ske undantagsvis. Man ska ha klart för sig att det är mycket svårt att nå konsensus i säkerhetsrådet om interventioner – utom i solklara fall som vi har haft i Libyen och Elfenbenskusten.

Samtidigt som världens uppmärksamhet har varit vänd mot Libyen och Elfenbenskusten har protester i Bahrain våldsamt slagits ned av styrkor från västmakternas allierade Saudiarabien. Knappt någon har höjt rösten. Riskerar FN:s humanitära interventioner att förlora i legitimitet när de används selektivt?
– Man kan inte jämföra våldsomfattningen i Libyen med den i Bahrain. Gaddafi visade verkligen folkmordstendenser. Och FN:s skyldighet att skydda civilbefolkningen inbegriper bara riktigt allvarliga övergrepp. Visst finns det ett mått av hyckleri i det västliga agerandet, men det handlar mer om Västs långsiktiga politik gentemot regionen än om FN:s humanitära interventioner.

I Elfenbenskusten har den internationellt erkände valvinnare Alassane Ouattara nu tagit makten över landet. Vilka utmaningar står han inför?
– På tio år har Elfenbenskusten genomlevt två inbördeskrig. Landet har upplevt år av hatpropaganda som fortfarande finns kvar i människornas sinnen. Nu måste Ouattara visa att han är hela folkets president, att han kan få igång skolväsendet, sjukhusen, få till en grundläggande infrastruktur. Och framför allt: De som gjort sig skyldiga till brott mot mänskligheten under konfliktens gång måste ställas till svars. Om han lyckas beror mycket på vilket stöd han får från omvärlden.

Vad kan omvärlden och Sverige göra?
– I år har Utrikesdepartementet och Sida via internationella hjälporganisationer satsat runt 70 miljoner kronor på olika humanitära projekt. Nu måste det till en ordentlig satsning för att konsolidera den demokratiska processen i landet.

– Sverige skulle kunna hjälpa till att bygga upp ett fungerande, demokratiskt rättssamhälle med polis, militärrådgivare och, inte minst, rådgivning i genusfrågor. Personer från Kriminalvårdsstyrelsen har arbetat i Elfenbenskusten med de frågorna tidigare, så kompetensen finns.

– Dessutom behöver grannlandet Liberia stöd. Liberia har tagit emot 130 000 ivorianska flyktingar och nu hotar en hungerkatastrof.

I Libyen är läget helt annorlunda, med ett krig som fortfarande pågår. Vad kommer att hända om inte rebellerna den närmaste tiden lyckas tvinga bort Gaddafi från makten?
– Antingen kommer vi få se en utdragen Masadastrid för Gaddafi, där han klamrar sig fast vid makten samtidigt som Nato fortsätter att slå ut mål från luften. Ett utnötningskrig från bägge sidor. Ett sådant scenario vore en katastrof på alla möjliga plan: humanitärt, politiskt, till och med kulturellt. Det skulle betyda slutet för Medelhavsunionen och alla liknande initiativ.

– Väst får förmodligen inte igenom en ny resolution i FN:s säkerhetsråd för att till exempel gå in med marktrupp, om de nu skulle vilja det. Både Ryssland och Kina har betänkligheter. Därför måste man kanske överväga det andra alternativ som nu diskuteras om någon slags delningsplan. I så fall skulle Gaddafi få sitta kvar skyddad i västra Libyen, och samma sak för dem i Benghazi. Båda delarna av landet har oljetillgångar, vilket är en förutsättning.

Sverige har nyligen skickas Jas-plan till Libyen. Hade vi kunnat bidra på något annat sätt?
– Absolut. Jag är inte emot att Sverige bidrar med Jas-plan av princip, men nu skickar vi iväg dem utan några större förberedelser eller analys. Vi måste fråga oss hur vi gör störst nytta? Vad är vi bäst på?

– I Libyen handlar det nu om akuta humanitära insatser. Det finns hundratusentals flyktingar vid landets gränser, människor som inte har någonstans att ta vägen. Sverige borde lova att ta emot en kvot av dessa flyktingar, vi skulle kunna upprätta sjukhus längs med gränserna till Egypten och Tunisien. Jas-insatsen kostar runt 200 miljoner kronor. Jag är långt ifrån säker på att de pengarna används effektivt.

Utfallet av interventionen i Libyen är just nu djupt osäkert. Du säger själv att liknande FN-insatser för att skydda civilbefolkningen troligen bara kommer att ske undantagsvis även i fortsättningen. Finns det ändå skäl till optimism?
– Absolut. När FN beslöt att gå in i Libyen för att hejda en massaker i Benghazi drog jag en suck av lättnad. Vi har inte fått en ny praxis där FN kommer att ingripa varje gång en civilbefolkning allvarligt hotas – men FN:s agerande kommer ändå att ha en avskräckande effekt på diktatorer världen över.

– Så om du frågar mig om despoter i dag har större skäl att vara försiktiga än tidigare, så är svaret otvetydigt ja.