”Ett mänskligt, politiskt och ekonomiskt nederlag”

Dagens Arena publicerar ett utdrag ur Björn Elmbrants ”Europas stålbad”.

Det finns också ett tredje scenario. EU-ledarnas mantra lyder ju att de är beredda ”att göra allt i vår makt för att rädda euron”. Men om pengarna faktiskt tar slut, och alla inser att eurozonen inte har tillräckligt med resurser för att undsätta alla nödställda, kan de instabila finansmarknaderna få det slutliga nervösa sammanbrottet som gör att euron inte går att rädda.

En bild av hur kritisk situationen är gav ekonomen Nouriel Roubini när han nyligen gick igenom Italiens situation. Landet är för stort för att rädda med de medel som i dag står till förfogande för EU. Italienarna måste kunna betala av på en statsskuld som omfattar 1 900 miljarder euro, med räntor som stiger för varje dag.

Räddningsfonden EFSF är för liten. Olika idéer om att stärka eldkraften funkar inte eller har stoppats av tyskarna. Tyskland vill inte heller ha euroobligationer. IMF har inte så mycket pengar att det räcker för italienarna.

Italien skulle behöva ett budgetöverskott motsvarande 5 procent av BNP för att ha en chans att klara av skulden. Men man kan inte både stimulera sig till tillväxt och spara sig ur krisen.

Finns då bara kvar möjligheten att lämna euron och återinföra liran. Men ett stort land som Italien kan inte lämna euron utan att systemet bryts sönder, är Roubinis slutsats.

För att inte ännu en gång anklagas för att vara en dysterkvist eller Dr Doom, kastar Roubini in den tidigare omtalade idén att ECB, liksom den amerikanska riksbanken, ska trycka mer sedlar för att få fart på ekonomin.

Men ECB vill inte. Och så vidare. Och så vidare. Dörr efter Dörr stängs i Roubinis artikel i Financial Times. Till slut är alla möjligheter uttömda. Så kanske står euron vid vägs ände.

För att hantera en allt mer ohanterlig situation, att både hålla finansmarknaderna och den populistiska hemmaopinionen på mattan, kan eurozonens ledare tvingas till en allt mer auktoritär maktutövning.

Nyligen avslöjades att det bildats en informell exekutiv som kallas Frankfurtgruppen, som består av Merkel, Sarkozy, ECB, IMF, kommissionens ordförande och finanskommissionär och eurozonens ordförande.

Dessa sju personer ska försöka ge finansmarknaden de snabba besked den kräver. Man vill skapa en beslutspotens, överlägsen mötena med de 27 stats- och regeringscheferna, som ibland drar åt väldigt olika håll.

”Vad vi måste undvika under resans gång är att förstöra investerarnas tilltro”, har Merkel sagt. Men medborgarnas då?

Att Frankfurtgruppen bildats har väckt förstämning bland dem som inte är inviterade, som Finland och Nederländerna. Och en sådan här exklusiv krets av beslutsfattare står utom demokratisk insyn och utanför alla fördrag. Det betyder också att i ansträngningarna att göra eurozonen mer kraftfull, vidgas klyftan till dem som står utanför EMU.

En del har i debatten hävdat att en regering av ekonomer och bankirer som bildats i Italien och den teknokratledda nya regeringen i Grekland inte i sig skulle innebära något hot mot demokratin, för sådana regeringar har ju kallats in förr under nationella kriser.

Men det ger en obehaglig signal att folkvalda politiker skulle vara ett hot mot den ekonomiska stabiliteten.

Och att två fascister beretts plats i den grekiska samlingsregeringen är klart alarmerande. En av de nya ministrarna, Makis Voridis, blev i sin ungdom portad från universitetet sedan han slog vänsterstudenter blodiga med en taggig klubba. Andra i LAOS, som hans parti heter, är ogenerade antisemiter.

Om demokratin måste inskränkas för att rädda euron, hur går det då med balansen mellan kostnader och fördelar i vår tidigare omtalade cost-benefit-analys? Vi måste förstås också väga in Europas stålbad, att miljontals européer som inte gjort något ont trycks ner i djup fattigdom för att hålla finansmarknaderna på gott hunör. Nackdelarna med euron överskuggar då utan tvekan fördelarna.

Europa liknar en grupp bergsklättrare som är ihopknutna med varandra, och som i vart fall tidigare haft valspråket en för alla – alla för en.

Det geniala med Europatanken var ju att människor och nationer, trots våra kulturella olikheter, skulle vara lika mycket värda. Men hur är det nu, när motsättningarna mellan norr och söder blivit nästan en huvudsak?

Att under pågående klättring försöka dela upp sig i en kärnklättrargrupp, en annan grupp för eurozonens eftersläntrare, och en tredje grupp för dem som valt att stå utanför, ökar på ett dra matiskt sätt fallriskerna med hela projektet.

EU:s verkliga entusiaster brukar nostalgiskt – men med rätta – påminna om att historien visar att unionens beslutskraft brukar växa under kriser och katastrofer. I stället för att ramla av cykeln trampar EU vidare mot en allt mer ökad integration. Mycket talar för att det beteendet inte kommer att upprepas i dag.

Åtminstone inte snabbt nog för att rädda valutaunionen i dess nuvarande form.

Det ligger i stället i korten att euron slutar i ett mänskligt, politiskt och ekonomiskt nederlag.

För ibland är det så att stora idéer faller. Och historien visar att ett stort antal människor utgår från att ett nederlag är otänkbart strax innan allt rasar ihop.