stockholms filmfestival I samband med 30-årsfirandet av Berlinmurens fall äger den 30:e upplagan av Stockholms filmfestival rum. Dagens Arena har mött två regissörer till filmer som skildrar klassklyftor – i Bulgarien och Storbritannien.
–För hela min generation kan livet delas in i före och efter 10 november 1989. De här händelserna ändrade allt i vårt land. Nu, 30 år efteråt, är det dags att fråga oss: vilka är de positiva förändringarna och vad har vi förstört? Och i grund och botten har vi förstört mer än vad vi har byggt upp, säger regissören Stephen Komandarev.
Han besöker Stockholms filmfestival för att marknadsföra sin film »Rounds« som utspelar sig helgen då muren föll, och som skildrar dagens Bulgarien genom tre polispatrullers upplevelser under en helgnatt i Sofia. Den handlar om nynazism, korruption, en sönderslagen välfärd och övergivna ungdomar vars mammor åkt till andra länder för att försörja sig. Men också om poliser som bråkar, skrattar ihop, trakasserar romer, diskuterar vad som förändrats sedan kommunismen och klagar på sina dåliga uniformer. Poliser som försöker göra ett gott jobb, och de som tjänar sig en hacka på att smuggla afghanska flyktingar på väg längre in i Europa.
Research till filmen har gjorts i samarbete med polisfacket i Bulgarien, vilket ledde till att ett hundratal berättelser samlades in som låg till grund för manusarbetet.
– Det är tufft att vara polis i Bulgarien; du har väldigt låg lön, du måste köpa dina egna kläder och din utrustning och nästan alla hatar dig. Ändå blev jag chockad i positiv bemärkelse över att upptäcka att det finns goda, stabila människor inom poliskåren som försöker göra sitt jobb på ett bra sätt, säger regissören.
Filmen premiärvisades i Sofia förra veckan för 400 inbjudna poliser och inrikesministern.
– Reaktionerna var fantastiska. Det var skratt och tårar, många sa att det var första gången de såg sina liv porträtterade på film.
Stephen Komandarev är bekant med flera index, och de pekar alla nedåt för Bulgariens del. Ökad ojämlikhet, minskad pressfrihet och sämre utvecklingsindex. Inte bara har det gått utför sedan kommunismens fall, men situationen har också förvärrats sedan EU-inträdet 2007.
– 30 år efter murens fall är Bulgarien inte längre en totalitär stat, det finns en viss frihet när det gäller att resa och driva företag. Men Bulgarien är fortfarande det mest ojämlika landet i EU, med stora klyftor mellan fattiga och rika och ett helt förstört skol- och sjukvårdssystem. Vi gick från att staten kontrollerade allt till en tro på att marknadens osynliga hand kommer att lösa allt, säger Stephen Komandarev.
Bulgarien hade höga förväntningar på EU-medlemsskapet, men att de inte har infriats skyller Stephen Komandarev delvis på Bryssel.
– Vi trodde att något magiskt skulle hända när vi blev medlemmar i EU-familjen – men vi är i periferin av periferin och inte jämlikt med andra länder. Det känner folk väldigt tydligt.
Dessutom har tron på EU som en garant för demokrati och ren politik kommit på skam.
– Nu upptäcker vi att det är ett spel bakom det här. På ett sätt tolererar EU-ledarna styret i Bulgarien, även om det är korrupt, för våra ledare gör allt som Bryssel vill att de ska göra, säger
Även om många av problemen i Bulgarien finns i andra länder menar Komandarev att Bulgarien har halkat över jämfört med andra forna länder i östblocket.
– Vi startade på samma ställe som Polen, Tjeckien och Slovakien för 30 år sedan, och nu är det stora skillnader mellan vårt land och deras.
När en av polispatrullerna får i uppdrag att leta upp en Alzheimer-sjuk man som rymt från sitt boende, visar det sig att mannen är en av polisernas gamla lärare som betydde mycket för honom. När patrullen skjutsar tillbaka mannen upptäcker de att de gamla på demensboendet ligger bundna i sina sängar i trånga lysrörsupplysta rum med högar av blöjor och pottor på golvet.
Scenen ger associationer till de bilder från barnhem i Ceaușescus Rumänien som chockade världen i samband med kommunismens fall. Men i själva verket har behandlingen av de äldre inget med den tiden att göra, enligt Stephen Komandarev, utan är istället ett resultat av en till stora delar privatiserad sjukvård i nutida Bulgarien.
– Min pappa dog tre år sedan och hade väldigt långt gången Alzheimer de sista åren. Men när jag såg hur hemmen för dementa såg ut bestämde jag mig för att pappa skulle få bo kvar hemma. Jag anlitade en kvinna för att bo med honom dygnet runt, för att han skulle få behålla sin värdighet. Men det finns många äldre ensamma människor i Bulgarien, för deras barn är i andra länder och arbetar. För de här barnen är det enda sättet att ta hand om sina föräldrar att skicka pengar varje månad till de här institutionerna.
Trots att korruptionen är en viktig del av livet i Sofia som tecknas i Rounds, är det långtifrån det största samhällsproblemet, säger regissören.
– Korruptionen är ett problem, men den minskar och är i sig ett resultat av ojämlikheten. Alla problem, inom sjukvården och skolan, beror på att en känsla av samhörighet saknas. Vi kämpar mot varandra, samhället är splittrat: för och emot invandrare, för och emot EU. Det bästa sättet att kontrollera samhället är att ställa människor mot varandra genom att skapa falska problem för att inte se riktiga problemen, säger Stephen Komandarev.
*
En annan aktuell skildring av dagens Europa är brittiska »Bait«. Idén till filmen fick regissören Mark Jenkin för 20 år sedan, men sedan den hade premiär har filmens konflikt mellan fiskare och sommarturister i brittiska Cornwall tolkats som en film om Brexit. Vilket, »cyniskt nog«, som han säger, har blivit en draghjälp för filmen.
– Brexit startade inte 2016, det sträcker sig bakåt en generation med gamla industrier som har decimerats och ny industri som har införts på ställen som inte är anpassade för det. Det är inget fel med turismen i sig, men jag skulle säga att i Cornwall har balansen mellan den gamla och nya industrin gått förlorad, säger Mark Jenkin.
Själv är han emot Brexit, men säger att han har stor förståelse för den majoritet av männikor i fiskarsamhällena som röstade för att lämna EU. Han hoppas att filmen, om den ses ur ett Brexit-perspektiv, ger en mer nyanserad bild än den som får ta plats i debatten.
– Stereotypen av för eller emot Brexit-röstare är förenklad, men majoriteten står i mitten och var i en situation där de hade blandade känslor inför det hela och bara försökte göra vad som var bäst för de själva och sina familjer.
Det om Brexit. Vad Mark Jenkin lyfter fram är hur filmen – trots den autencitet han eftersträvar genom att förlägga filmen till sitt hemområde – har ett på många sätt universellt tema.
– För mig handlar inte filmen om fiske och inte heller om turism – den handlar om självberättigande (entitlement på engelska, red.anm). Men jag kommer från ett fiskarsamhälle som är sammanlänkat med turism sedan en lång tid tillbaka. Så det jag har gjort är en film om entitlement men som utspelar sig i en miljö jag känner till.
Spänningen mellan ursprungsinvånarna och sommarturisterna på brittiska kusten har funnits länge, men det Mark Jenkin gör i filmen är att lyfta upp konflikterna till ytan och iscensätta en sammandrabbning som han menar oftast inte sker i verkligheten. Dramats kärna utspelar sig mellan fiskarbröderna Martin och Steven Ward och de sommargäster som de har sålt sitt föräldrahem till. Situationen skapar en växande frustration hos Martin som fångar några enstaka fiskar vid stranden varje morgon i väntan på att kunna köpa en båt han sparar pengar till. Brodern har istället »kapitulerat« och använder sin båt till att ta turister på utflykter, något Martin pikar honom för.
– Jag vet inte om situationen mellan turister och fiskare egentligen har blivit värre. Men jag tror att om människor som känner att de inte har något att förlora inte blir lyssnade på kommer det att bli värre och deras frustration kommer att manifestera sig på ett destruktivt sätt, säger Mark Jenkin.
Utan att avslöja för mycket kan filmens dramatiska slut ses som en dyster bild av var accelererande konflikter kan leda när ingen sida vill eller kan förstå den andra.
Att idén till filmen vuxit fram under 20 års tid har resulterat i 42 olika manusutkast, men också i att grundidén som byggde på att huvudpersonen skulle filma sitt eget liv helt förkastades i och med Iphone och smarta telefoners intåg på marknaden.
– Plötsligt hade alla en kamera, så idén att kameran kunde vara en katalysator för vad som helst försvann helt och hållet. Filmens form förändrades av den tekniska utvecklingen, men temat i hjärtat av filmen består och har egentligen blivit ännu tydligare, säger Mark Jenkin.
Med en 16 mm-kamera, korta klipp som ofta zoomar in på detaljer och ljud som lagts på i efterhand liknar Bait i sin form film från en svunnen tid.
– För mig är formen lika viktig som innehållet – annars kan du lika gärna läsa en roman eller gå på teater. Jag ser alldeles för många filmer som lika gärna kunde vara teater. De sätter bara upp en kamera, allt är redan iscensatt med skådespelarna och sedan bestämmer du hur du ska filma.
– Jag bestämmer i stället först hur tagningen ska göras, sedan bestämmer jag hur skådespelarna ska agera inom den. Jag tycker det är löjligt att ignorera formen och kameran, för utan kameran skulle du inte se något.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
