I boken Riggat angriper journalisten Petter Larsson vår tro på meritokratin, att alla har lika möjligheter till klassresa. Med hjälp av tidigare forskning och statistik visar han att den sociala rörligheten stått still i över 70 år.
– Nu ser jag meritokratin som ett slags ideologi för att konservera och legitimera klasskillnader, säger han.
Tron på det meritokratiska samhället, där alla individer har möjlighet att göra en klassresa, oavsett bakgrund, är stark i Sverige. Två av tre svenskar anser att det ekonomiska systemet i grunden är rättvist eftersom alla har samma möjligheter att lyckas. Mer än var tredje tror att fattiga är fattiga för att de inte ansträngt sig tillräckligt. Och omkring 45 procent tror att de rika är rika för att de jobbat hårdare än andra.
Dessutom har, paradoxalt nog, tilliten till det meritokratiska systemet växt sig starkare i västvärlden i samma takt som ojämlikheten och klassklyftorna ökat.
– Vi har ett helt samhällssystem där de mest meriterade ska ha mest belöningar, bäst jobb, mest pengar och prestige. Det är ett fördelningssystem av positioner och makt som utgår från meriter.
Det säger journalisten Petter Larsson som i dag släpper sin nya bok Riggat – Hur tron på meritokratin minskar chansen till en klassresa. I den angriper han det meritokratiska systemet och lyfter fram forskning kring den sociala rörligheten. Den visar på att den ”meritokratiska utopin”, trots massutbildning och individualistisk retorik, har stått still i över 70 år.
Barn till högutbildade föräldrar har 900 procents högre chans att läsa vidare på universitetet än barn till lågutbildade föräldrar. Och det är nästan dubbelt så stor chans att den som föds fattig förblir fattig, som att den blir rik.
– Meritokratisk bedömning har använts som ett progressivt instrument för att bryta ned skillnader. Tanken är att bakgrund inte ska spela någon roll, ingen ska diskrimineras utan alla ska ha samma möjligheter. Men där har jag ändrat min syn. Nu ser jag meritokratin som ett slags ideologi för att konservera och legitimera klasskillnader, säger Petter Larsson.
Det stora problemet enligt Petter Larsson, och själva kärnan i hans bok, är just att så många fått för sig att vi lever i en något fungerande meritokrati. Att de rika har meriterat sig till sin position, och att de fattiga är lata och inte har kämpat. Detta är ett ideologiskt bedrägeri, menar Petter Larsson. Ett ”tankesystem riggat för att bevara klassamhället”.
– Det är paradoxalt. För tror vi att systemet är rättvist, då tillåter vi klassklyftorna öka och då minskar chanserna till klassresa. Det sociala arvet blir ännu starkare och då blir meritokratin svagare. Den gräver sin egen grav, säger han.
Med det sociala arvet menar Petter Larsson att vad vi förmår till stor del är beroende av de familjer vi vuxit upp i. Vilken bakgrund, utbildning, yrken och intressen föräldrarna har. Men även att det finns ärvda förmögenheter. Några lika möjligheter existerar därför inte, konstaterar Petter Larsson.
Petter Larsson menar också att segregationen, där rika och fattiga växer upp i olika områden, fungerar som ett självspelande piano för hur förståelsen för respektive grupp minskar.
– Den avgörande faktorn för ditt sociala arv är inte i vilket bostadsområde du växer upp i, det kommer ur familjen. Men segregation i boende, skolor och arbetslivet är något jag tror stärker de meritokratiska idealen hos grupper i samhället. Träffar man inte på människor ur andra samhällsklasser och ser hur mycket eller lite de jobbar, då kan man lätt få för sig att rika har ansträngt sig och fattiga inte har gjort det, säger Petter Larsson.
Samtidigt som Petter Larsson med sin bok konstaterar att vi inte har nått tillräckligt långt i att ge alla lika möjligheter vill han ta det ett steg längre. Skulle det ens vara önskvärt?
Han menar att även med en lyckad meritokrati, där alla verkligen har samma chans att göra en klassresa, krävs det en hierarki att röra sig upp och ned i. Några skulle vara på botten och några på toppen. Om det ska gå att tala om attraktiva positioner måste det finnas oattraktiva positioner, poängterar Petter Larsson.
– Samhällsklasserna kommer att bestå men av andra individer. Det är i min värld ingenting att eftersträva. Som bäst kan meritokratin vara en möjlig lösning för individen, de begåvade och flitiga. Men det löser aldrig ojämlikheten och klassklyftorna, säger han.
Men i boken skriver du att du förespråkar mer och samtidigt mindre meritokrati. Hur menar du?
– Jag vill ha ett socialt rörligt samhälle där ingen tvingas att stå på sina förfäders fabriksgolv. Människor ska själva kunna välja sina vägar utefter vad de är intresserade av och har kompetens för. För att främja social rörlighet finns vissa saker man kan göra, som tidig förskola, ta bort betyg tidigt från skolan och minska den generella ekonomiska ojämlikheten. En hög grad av jämlikhet främjar en hög social rörlighet, säger Petter Larsson och fortsätter:
– Men i den bästa av världar skulle det inte handla så mycket om att röra sig upp och ned i en hierarki, utan mer om att röra sig i sidled. Om vi jämnar ut de materiella villkoren, inkomst och löner mellan olika yrken, och ökar jämlikheten, då plattar vi till hierarkierna och den sociala rörligheten kommer att röra sig sidledes.
Han säger att han är oroad för hur den snabbt ökade ojämlikheten i samhället kommer att påverka den sociala rörligheten i framtiden. För att komma åt problemet är verklighetsdefinitionen central, menar Petter Larsson.
– Politiskt är det helt avgörande om du förklarar förmåner och bakslag i termer av personliga prestationer, eller om du förklarar det med stora samhällsstrukturer som individer inte har makt över, säger han.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
