EU-kommissionen vill kontrollera EU:s medlemsländers statsbudgetar och att euroländerna ska ge ut gemensamma obligationer. Det stoppar inte krisen, men undergräver fackföreningarna och försvårar välfärdsreformer.
”Till att börja med kan vi konstatera att det ekonomiska läget ser värre ut nu, jämfört med hur det såg ut i januari”.
EU-kommissionens ordförande José Manuel Barroso inledde dagens presskonferens i Bryssel med ett föga uppseendeväckande uttalande. Flera europeiska länders ekonomier är i akut kris. En kris som sprider sig till allt fler länder, i och med att finansmarknadernas aktörer drar öronen åt sig och målar fan på väggen.
När den grekiska staten i praktiken har gått i konkurs, minskar förtroendet för andra staters förmåga att betala lånen och räntorna på sin statsskuld. Långivarnas risk har ökat, menar långivarna själva, och de har därför börjat kräva högre räntor på de obligationer staterna ger ut. I vissa fall så höga att det i praktiken är omöjligt att betala tillbaka.
Det är en av orsakerna till att regeringarna i Irland, Portugal, Grekland, Italien och Spanien har tvingats bort. Vissa har förlorat i allmänna val, andra försvann efter mindre nogräknade processer i EU:s korridorer. Läget blir inte bättre av att Europas politiker under en längre tid har uppvisat en förbluffande förmåga att leverera otillräckliga svar på krisen.
Dagens presskonferens var inget undantag.
Barroso och vice kommissionsordföranden Olli Rehn presenterade en så kallad grönbok, det vill säga ett förslag till reform, rörande ”stabilitetsobligationer”.
Stabilitetsobligationer har funnits med i debatten ett tag, oftast under namnet ”euroobligationer”. I korthet är tanken att euroländerna ska ge ut gemensamma obligationer för att finansiera ländernas statsskulder. En gemensam obligation skulle innebära att alla euroländer tillsammans går i god för förmågan att betala tillbaka. I klartext handlar det om att länder som Tyskland lånar ut sin kreditvärdighet till länder som Italien.
Det finns en rad problem med gemensamma euroobligationer. Exakt vilka är omöjligt att veta då euroobligationer är en statsfinansiell konstruktion som aldrig har provats. Men det går att göra några gissningar.
Eftersom skulden skulle bli gemensam har alla länder ett intresse av att kontrollera varandra, så att ingen ökar sina utgifter på ett sätt som hotar den gemensamma kreditvärdigheten. Det kanske låter klokt, men innebär att alla ökningar av offentliga utgifter sätts under lupp.
Pensionsreformer, föräldraförsäkring, a-kassa – allt riskerar att ses som en kostnad. Reformer måste plötsligt godkännas indirekt på europeisk nivå. Den nationella makten över den ekonomiska politiken undergrävs. Och en stram statsekonomi kan ha hämmande effekter på tillväxten. Men för att upprätthålla kreditvärdighet behöver den gemensamma tillväxten öka.
I debatten om Europas ekonomi framhålls gärna att tillväxten ökar genom begränsade, eller inga, reallöneökningar. Syftet är att öka konkurrenskraften med låga löner – en ekonomisk strategi Tyskland begagnat sedan 1950-talet, men som andra länders arbetsmarknader inte är anpassade efter.
En sådan strategi skulle dessutom innebära att europeiska fackföreningar förhandlar med arbetsgivarsidan på EU-nivå. Det blir en förhandling med olika förutsättningar, när det inte finns någon europeisk strejkrätt.
Tyskland, det land som alla andra länder i Europa mäter sig mot när de ska bedöma om de har en god eller dålig kreditvärdighet, har starkt motsatt sig tanken om euroobligationer. Förbundskansler Angela Merkel vill inte pantsätta Tysklands goda rykte. Men signaler har funnits om att Tyskland ändå kanske kan säga ja, om reformer som kontrollerar medlemsstaternas ekonomier också införs.
Därmed är det inte särskilt förvånande att Barroso, förutom grönboken, även föreslog att EU-kommissionen i framtiden ska ha vetorätt över euroländernas statsbudgetar. Varje höst, närmare bestämt 15 oktober, ska finansdepartementen runt om i Europa skicka in ett utkast till nästkommande års statsbudget. Dessa ska sedan godkännas av Bryssel.
Sammantaget innebär det som i dag presenterades ett stort kliv mot ett EU där allt fler beslut fattas på överstatlig nivå, med minskat inflytande för nationella parlament. Väljarna berövas makt över den ekonomiska politiken. Med tanke på att det demokratiska underskottet i EU redan är stort, tar Barroso en betydande risk. Medborgare som protesterar och strejkar skapar ingen tillväxt, oavsett vem som skriver under statsbudgeten.
Det ironiska i sammanhanget är att stabilitetsobligationer inte är tänkta att lösa några problem på kort sikt. Snarare är det en reform som på längre sikt, förutsatt att den fungerar i praktiken, ska säkra eurons existens. Därmed är vi tillbaka till utgångsläget: EU-kommissionen och EU:s politiska ledare står fortfarande utan svar på hur den akuta krisen ska hanteras.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
