ANALYS. Vart har den tolerans som skulle försvaras tagit vägen? Kvar står vi med frågan hur föreställningar om frihet kunde förvrängas till stöd för diskriminering och utestängning.
När nyheten kom om massakern på unga socialdemokrater i Norge befann jag mig i USA. Där fanns inga illusioner. Terroristen placerades med självklarhet i ett politiskt sammanhang. Reportrar och kolumnister analyserade hur skräcken för både islam och det mångkulturella inlemmats i europeisk politik. De pekade på samarbetet, kanske till och med samförståndet, mellan islamofobiska opinioner och de breda samhällseliterna i Nederländerna och Danmark. Man kunde ana konturerna av en framväxande europeisk konsensus.
Den mörka bilden av Europa var kanske fyrkantig i detaljerna, men befriad från skygglappar i de större sammanhangen. Att Anders Behring Breivik, den norska terroristen, summerade sina fiender som muslimer, mångkulturalister och kulturmarxister lät ju märkligt välbekant.
På glid mot gamla avgrunder
När historien skrivs letar man efter vändpunkter. 2010 kan ha varit en sådan. I Nederländerna antog de borgerliga regeringspartierna ett samarbetsavtal med Geert Wilders islamofobiska Frihetsparti. Under sensommaren jagades romer av polis och deporterades, trots europeiskt medborgarskap, från Frankrike, Sverige och andra länder. I Ungern förberedde den nyvalda regeringen inskränkningar av pressfriheten och påbörjade processen med att skriva en ny grundlag rotad i religiös och nationell mytologi.
När små händelser adderades framträdde bilden av en kontinent som, till synes motståndslöst, var på glid mot gamla avgrunder.
Jag minns hur jag under några kalla vårdagar samma år besökte Amsterdam inför de val som skulle bli Geert Wilders stora genombrott. Jag pratade med vänsterliberaler, socialister och intellektuella. Monica Sie, chef för en socialdemokratisk tankesmedja, beskrev träffande landet som ett ”populistiskt laboratorium”. Hela det politiska etablissemanget var ifrågasatt.
– Ja, på goda grunder. De har ju vägrat att politisera kontroversiella frågor som invandring, integration, EU och globaliseringen. Det är genom just de frågorna det populistiska upproret kanaliserats. Eftersom även Arbetarpartiet är hundra procent lojalt med systemet och väldigt teknokratiskt blir populismen ett dödligt hot mot partiets själva identitet, konstaterade hon.
Tillbaka i Stockholm började jag fundera över de tystnader jag mött i Amsterdam. Varför hade mina nederländska kollegor raderat ordet mångkultur ur sin vokabulär, slutat tala om strukturell rasism och undvikit frågor om diskriminering? Det är begrepp som länge varit viktiga utgångspunkter för alla vänstersamtal. För mig är de fortfarande oundvikliga verktyg för att förstå Europa. Var deras tystnader tecken på hur snabbt det offentliga samtalet kan begränsas.
Främlingsfientligt laboratorium
Nederländerna är inte bara ett populistiska laboratorium. Landet har också utvecklat en främlingsfientlig laboratorieverksamhet. Den har varit på framgångsrik jakt efter en rasism formsydd för norra Europas välfärdsstater. Inte bara genom Pim Fortuyn och Geert Wilders utan i vissa avseenden också integrerad i själva statsapparaten. Den har blivit modell för andra. Det jag mötte i Amsterdam strömmar nu genom många europeiska städer.
Den nya nordeuropeiska rasismen har lämnat sina gamla begränsningar genom att lyckas framställa sig som försvarare av upplysningen, sekularismen och individens frigörelse – vänsterns själva urvärderingar. De beskriver den avgörande konflikten som en mellan europeisk frihet och invandrad muslimsk intolerans. Medvetet ställer de människors olika rättigheter i skarpa motsatsförhållanden. De kidnappar frihetens idéer och införlivar dem med rasistiska och islamofobiska värderingar.
Mönstret har med stor framgång upprepats i olika europeiska välfärdsstater, i just de länder som betraktar sig själva som särskilt upplysta och moderna: Danmark, Norge, Schweiz och Österrike. I Sverige förklarade Sverigedemokraternas partiledare Jimmie Åkesson inför valet 2010 i en debattartikel att han förstod ”den starka oro som många homosexuella känner inför massinvandringen och det homohat som den tilltagande islamiseringen medför”.
Bögklubb och folkdräkt
Valet blev partiets genombrott och för första gången tog de plats i landets riksdag. Under valkampanjen hade han besökt bögklubbar i Stockholm, men när den nyvalda riksdagen sedan samlades klädde han sig i lantlig folkdräkt. Det är en rasism som söker sin väg, en nordeuropeisk laboratorieverksamhet i politisk medvind. Att både de norska och danska partierna förlorat mark i höstens val kan inte tas som intäkt för någon djupare kris — det här är en rörelse som arbetar målmedvetet och tålmodigt med sikte på politiskt och kulturellt maktövertagande.
I deras laboratorier kombineras liberal retorik med oförsonlig antiliberalism. Många verkar lockade. Inte bara nederländska högerliberaler. I Danmark visade liberala Venstre vägen genom sitt långa samarbete med Danskt Folkeparti. Och i Sverige är det bara Sverigedemokraterna och liberala Folkpartiet som försökt kapitalisera på debatten om ansiktstäckande slöjor.
Tyst från vänster
Men även socialdemokrater, feminister och vänsterintellektuella verkar ha svårt att motstå den fälla som gillrats av Geert Wilders och andra. Inte genom samarbete men genom tystnader: perspektiv smalnar av, begrepp försvinner och kulturella förklaringar ersätter de politiska. Hur många europeiska socialdemokrater talar längre om institutionell rasism? Vänstersocialisters gamla längtan att låta klassperspektiv utesluta andra maktperspektiv, som rasismens, är ett annat exempel hur man anpassar sig till en tillbakablickande samtidsanda.
I andra delar av Europa pågår liknande försök att göra rasismen lockande även för de som betraktar sig som moderna och upplysta. Med framgång i till exempel Italien, Frankrike och Ungern.
Under hösten 2010 tog Angela Merkel i ett uppmärksammat tal avstånd från försöket att skapa ”ett mångkulturellt samhälle där man lever sida vid sida och uppskattar varandra”, eftersom det ”har misslyckats, fullständigt misslyckats”. I hennes fotspår följde snabbt både Nicolas Sarkozy och David Cameron. Det märktes ingen socialdemokratisk opposition, snarare en lättnad. De idéer som omgett begreppet ”det mångkulturella” har alltid skapat oro – även inom stora delar av vänstern. Merkel uttryckte helt enkelt en gemensam längtan efter det enkla och likriktade, tillbaka till förlorad kulturell trygghet i en tid av svår ekonomisk otrygghet.
Begreppet mångkultur
För den nationella högern var avståndstagandet från mångkulturalismen en stor seger. De har länge försökt radera bort själva ordet ur debatten. Det är inte så konstigt. Bara genom att säga mångkultur sätts ju friare föreställningar om världen i rörelse: nationalismen ifrågasätts och invandringen bejakas. I länder som Storbritannien och Sverige har begreppet mångkultur blivit en populär signal för folklig vilja att leva i öppna samhällen präglade av migration. Det har bekräftat deras egna upplevelser av vardagsliv i storstad; av konflikter, förhandlingar och nya perspektiv; av olika språk, ny musik och annorlunda sätt att tala om livets mening. Begreppet var en politisk landvinning.
Naturligtvis har många misstag begåtts i namn av mångkulturell politik. Förenklade synsätt på kultur, religion och etnicitet har ofta blandats samman med gammal rasism; språkutbildning för invandrade har varit dålig eller obefintlig; så kallade hederskulturer accepterats. Staten och det allmänna har inte alltid tagit ansvar.
Men vad har man kvar om man gör sig av med både mångkulturbegreppet som samhällelig kommunikativ ramberättelse och rasdiskriminering som viktig förklaring till stora orättvisor?
Förskjutningar i debatten
De här förskjutningarna i den europeiska samhällsdebatten, som de amerikanska reportrarna snabbt fångade upp efter massakern i Norge, ligger i sin tur insvepta i en större berättelse om misslyckad integration. Situationen för människor med mörk hudfärg, så kallade invandrare, är allvarlig: hög arbetslöshet, våld och fientliga attityder. I sin entusiastiska bok Europe’s Promise konstaterade amerikanen Steven Hill att rasdiskrimineringen är EU:s stora problem och att kontinenten väntar på en medborgarrättsrörelse.
Men på senare tid har integrationsfrågan mer och mer börjat handla om rädslan för små kretsar av revolutionära islamister. Kritiken av integrationspolitiken har smält samman med den av mångkulturen och förvandlats till ett säkerhetspolitiskt komplex med ”muslimen” i centrum. Tonläget är uppskruvat. London, som länge var alla invandrarstäders stora förebild, har förvandlats till avskräckande exempel på så kallad ”mångkulturell appeasement”; som om Europa hamnat i en daglig upprepning av München 1938.
I argumentationen, nu även från liberaler och socialdemokrater, börjar skillnaden mellan försvar av liberala frihetsvärden och antiliberal lagstiftning bli hårfin. Karl Poppers klassiska ord om ”intolerans mot de intoleranta” kan nu med en lätt knuff i ryggen övergå till franska revolutionens ”ingen frihet för frihetens fiender”. Vart har då den tolerans som skulle försvaras tagit vägen? Fällan från Amsterdam slår igen. Kidnappningen blir fullbordad. Kvar står vi med frågan hur föreställningar om frihet kunde förvrängas till stöd för diskriminering och utestängning.
Återvänd till verkligheten
Ett praktiskt sätt att undvika den noga gillrade fällan är att återvända till verkligheten. Där väntar högar av forskningsrapporter om diskriminering på arbetsmarknaden, erfarenheter från den lågavlönade arbetarklass som sedan många år domineras av de med mörk hudfärg och romers vittnesmål om våld och förakt.
Det börjar också bli dags att ifrågasätta den ensidigt negativa berättelsen om europeisk integrationspolitik. När brittiska muslimer 1989 brände Satansverserna var vreden utbredd och förankrad bland stora grupper europeiska muslimer. Men när Jylland-Posten publicerade sina Muhammedkarikatyrer 16 år senare var det bara små skaror som protesterade i Europa. De våldsamma reaktionerna kom på helt andra kontinenter.
I Paris publicerades de bara några månader efter förortsupproret 2005, alla höll andan, men ingen kastade några molotovcocktails. De flesta verkade i själva verket omfatta den allmänna uppfattningen att karikatyrerna var kränkande, men att sådant fick man stå ut med i en demokrati; ville man ha hädelseförbud krävdes opinionsbildning – inte mord. Det är en bland många mer hoppfulla berättelser från Europa som försvunnit in i den tystnad jag undrade över efter min resa till Amsterdam.
En oklar samling konservativa muslimer, islamister och mångkulturalister utmålas nu som det stora hotet mot kontinentens friheter. Samtidigt normaliseras Geert Wilders och Pia Kjersgaards samhällsanalyser. Är det därför den ensamma norska terroristens tre fiendegestalter känns så bekanta?
I mer sofistikerad form, och med upplysningens milda språkbruk, diskuteras de ju sedan några år flitigt på ledarsidor, i kulturtidskrifter och även på europeiska konferenser av socialdemokratiskt snitt. Hur blev det så?
Per Wirtén
Fotnot: En engelsk version av texten har tidigare publicerats i det europeiska progressiva magasinet Fresh Thinking. Dagens Arena återpublicerar texten för att erbjuda fördjupning och reflektion i samband med den nu pågående och mycket uppmärksammade rättegången mot terroristen Anders Behring Breivik i Oslo.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
