Nyhet FN-råd vill se fler investeringar i småbönder i låginkomstländer. Inför klimattoppmötet i Glasgow vädjar de om politiska reformer. Men experter är splittrade kring om det går att genomföra.
Det är bråttom att stötta småbönder i låginkomstländer menar IFAD, Internationella jordbruksutvecklingsfonden, i en kommande rapport. De får bara 1,7 procent av den globala finansieringen till klimatanpassning. De anser att investeringar måste öka för att klimatomställningen ska vara rättvis. Men också för att hålla Parisavtalets mål, framför allt 1,5-gradersmålet. Då måste incitamenten öka för företag i rikare länder.
– För viktiga klimatinvesteringar är marknadsincitamenten ofta inte tillräckliga eller saknas, vilket motiverar politiska insatser. Rikare länder har ett ansvar och bättre förmåga att bistå fattigare länder genom olika former av utvecklingsbistånd, säger statsvetare Roger Hildingsson som forskar om klimatpolitik vid Lunds universitet.
Grundprincipen är att rikare länder har en skyldighet att investera i fattigare länder. Det menar professor vid Linköpings universitet och forskare inom global klimatpolitik Björn-Ola Linnér:
– Det ska finnas gemensamt men differentierat ansvar. Det är allas ansvar att arbeta med klimatfrågan. Men de som har historiskt sett bidragit mer till problemet, har tekniska och finansiella resurser måste ta ett större ansvar.
I Parisavtalet 2015 kom man överens om att världens rika länder skulle bidra med 100 miljarder dollar om året till fattigare länder. Det har inte hänt. Senaste mätningen av OECD visade att man gav 79 miljarder dollar år 2019.
Den 31 oktober kommer världens länder att mötas igen på COP26 i Glasgow. Man ska bland annat komma överens gemensamt om hur finansieringen ska se ut. Även hur stora bistånden ska bli. Det handlar om att göra klimatomställningen rättvis menar Roger Hildingsson:
– Det handlar om internationell rättvisa här och nu. Även om historiskt ansvar för industriländerna. I Glasgow är det därför viktigt att rikare länder levererar på tidigare uppställda löften om att öka klimatfinansieringen, säger han och fortsätter:
– Det kommer göras vinningar på ny teknologi, då skulle det vara orättvist om fattigare länder inte får ta del av det.
Men nationalekonom Fredrik NG Andersson på Ekonomihögskolan i Lund är skeptisk till gemensamt globalt beslutsfattande. Incitamenten för rikare länder finns inte idag:
– Det har funnits många konferenser genom åren som lovat pengar till utvecklingsländer för olika ändamål. Många av de fattiga länderna är diktaturer, eller inte rena demokratier. De har inte alltid rätt institutioner för att ta hand om pengarna. Det håller tillbaka viljan för rikare länder att fullfölja sina löften.
Fredrik NG Andersson vill hellre att rikare länder kommer överens med varandra. För att visa vägen för andra:
– Jag tror inte man ska förvänta sig att alla länder kan komma överens om ett större avtal. Jag tror det hade varit bättre om de utvecklade länderna måste gå före och bilda så kallade ”klimatklubbar”. I mindre konstellationer för att försöka minska sina utsläpp, då visar man andra länder att det går, säger han och fortsätter:
– Då ska man vara tuffare klimatpolitiskt. Sen kan man också skapa incitament för andra att följa efter.
Fredrik NG Andersson förklarar att rikare länder inte kan förvänta att de fattigare länderna har samma mål. Mycket för att deras målsättning innefattar mycket annat. Så som att utveckla sin egen ekonomi.
– Utvecklingsländernas främsta mål är att bekämpa fattigdomen. Skulle vi hjälpa utvecklingsländer till bättre jordbruk, förbättrad vattenhantering, se till att kvinnor får bättre rättigheter, då skulle det ha en stor inverkan på både sociala och den ekonomiska utvecklingen i dessa länder. På längre sikt även på miljön. Ju rikare ett land blir desto mer bryr de sig om miljön.
Men Björn-Ola Linnér tycker inte argumentet håller:
– Framför allt är det naiv syn på den internationella politikens roll. Att de som faktiskt drabbas inte skulle sitta med vid förhandlingsbordet, det tyder på en ganska begränsad förståelse av internationellt samarbete och internationell rätt.
Björn-Ola Linnér menar att de mer utsatta länderna är nödvändiga att ha med.
– Då missar man den globala problematiken i klimatfrågan. Just för att de marginaliserade länderna drabbas hårdast. Om de inte får vara med och sätta tryck på frågan då skulle det vara väldigt orättvist. Det är en enorm styrka för det globala samarbete världen, att alla FN:s medlemsländer är med i klimatkonventionen och ställer sig bakom målen.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
