Byggfusk och korruption är en orsak till att fattigare länder drabbas av större förödelse efter naturkatastrofer än rika. Men det handlar också om en svår balans mellan att bygga säkert och uppfylla befolkningens bostads- och sjukvårdsbehov.
Nyligen drabbades Turkiet av den största jordbävningen sedan 1930-talet. Över 45 000 människor rapporteras ha omkommit. En studie som jämfört länder i Asien har konstaterat att länder med lägre ekonomisk utveckling är mer sårbara och har högre dödstal än rikare länder. När BNP är dubbelt så stor minskar dödligheten med mellan 19-25 procent. Dessutom drabbas den fattiga delen av befolkningen svårare än den rika, på grund av deras brist på resurser och utbildning.
Japan är ett av världens mest seismologiskt aktiva länder. Sedan jordbävningen i staden Kobe 1995, då över 6 400 personer omkom och mellan 27 och 25 000 skadades, finns föreskrifter om att höga byggnader ska klara en jordbävning med magnituden 7 och högre. Även i USA och Chile finns en medvetenhet och regler kring detta.
– Ju rikare jordbävningsdrabbade länder är desto säkrare har de byggt, säger Johan Silfwerbrand, professor inom betongbyggnad vid KTH.
I Turkiet har byggreglerna skärpts i flera omgångar av jordbävningsrisken. Men enligt kritiker och experter i landet har regeringen möjliggjort byggfusk för att främja en byggboom och ekonomisk tillväxt. Vilket ska ha förvärrat katastrofen avsevärt. Regeringen å sin sida har utfärdat arresteringsorder för 130 personer som den misstänker ligga bakom fusket.
– Det sägs att det var mycket nyproducerat, så det går inte att skylla på att det inte fanns regler att tillämpa, säger Johan Silfwerbrand.
Turkiet har just nu en ekonomi i kris med inflation på över 60 procent och fallande valuta. I en undersökning från förra året svarade nästan 70 procent av deltagarna att de hade svårt att betala för sin mat. Det jordbävningsdrabbade området är dessutom landets minst utvecklade, enligt Utrikespolitiska institutet.
Länder och områden med ekonomiska svårigheter är oftare drabbade av byggfusk och korruption. Att dimensionera byggnader för att klara kraftiga jordbävningar är dessutom en resursfråga, vilket gör att det blir en svår balans, menar Johan Silfwerbrand.
– Man kan bygga enstaka hus som är säkrare, men då räcker inte bostäderna till alla. Då får några kanske bo uselt och kan drabbas av andra katastrofer och sjukdomar. Och ska ett land ha många sjukhus som täcker behoven, eller färre som är mer jordbävningssäkra?
Haiti har under det senaste decenniet drabbats av ett flertal naturkatastrofer. 2010 kostade en kraftig jordbävning över 200 000 människor livet, och landet har ännu inte återhämtat sig från katastrofen. Samma år inträffade en mycket kraftigare jordbävning utanför Chile, men den tog enbart 525 liv. Skillnaderna förklaras delvis med att Chile har strikta byggregler som kräver att nya byggnader står sig vid kraftiga skalv.
Lars-Ove Westerberg, universitetslektor i naturgeografi vid Stockholms universitet, menar att fattiga länder kanske har resurserna men den politiska viljan att använda dem för att minska risken för naturkatastrofer kan saknas. Dessutom måste många utvecklingsländer lägga resurser på att betala av skulder till IMF och Världsbanken. Och en del länder lägger resurser på massiva satsningar på militärt försvar.
Det handlar också om att befolkningen ofta inte är medveten om faran. För att stävja sårbarheten är social och ekonomisk utjämning viktig, menar Lars-Ove Westerberg.
– Det bästa sättet att förbereda sig och sänka sårbarheten är att demokratisera landet, utbilda befolkningen och se till att det finns resurser som kommer befolkningen till godo, säger han.
En annan utmaning är en ohämmad urbanisering i vissa länder, i kombination med brist på samhällsplanering och organisation, påpekar Lars-Ove Westerberg.
– Samhällsplaneringen är nästan obefintlig. Människor tvingas bosätta sig på branta sluttningar eller nära floder som kan översvämmas. Det växer fram illa byggda slumområden på mark som är sårbar och som samhället inte har eller tar kontroll över, säger han.
Omvärlden bär en visst skuld till de förhållanden som råder i fattiga länder, menar Lars-Ove Westerberg. Ofta är de fattiga på grund av historiska händelser, som kolonialismen, påpekar han.
– Det är inte för inte som många fattiga länder är tidigare kolonier. Omvärlden har sugit ut de här länderna under hundratals vilket sätter spår än i dag.
Han menar att de i regel är beroende av råvaruexporter som exempelvis innebär avskogning i känsliga miljöer. De är dessutom tvungna att ta lån från IMF och Världsbanken som ska betalas av med ränta.
Men omvärldens reaktioner när katastrofer inträffar är i regel imponerande, framhåller Lars-Ove Westerberg. Ett problem som kan uppstå när länder är beroende av bistånd och professionella resurser från andra länder är att viss hjälp kan komma fram sent på grund av administrativa problem, eller på grund av bristande koordination mellan biståndsorganisationerna.
– Efter jordbävningen i Haiti uppstod konflikter mellan biståndsorganisationer, om vem som skulle göra vad. De nästan tävlade om vilken organisation som skulle vidta de olika åtgärderna. Det är viktigt att skicka koordinatorer som kan se till att biståndet förmedlas dit där det verkligen behövs, säger Lars-Ove Westerberg.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
