Fattigdom ökar utsläppen

Den ökade ojämlikheten i industriländerna gör det svårare att minska utsläppen. Klimatpolitik och fattigdomsbekämpning går hand i hand – också i Sverige.

Klimatpolitik och fattigdom går hand i hand. Utan åtgärder för de fattigaste kommer vi aldrig nå en lösning på klimatfrågan. I diskussionen om fattigdom leds tankarna gärna till rika länders (uteblivna) investeringar i utvecklingsländer. Särskilt när vi ser att 750 000 människor kommer att svälta ihjäl på Afrikas horn de närmaste månaderna. Det är en följd av ett förändrat klimat liksom av en djup utvecklingsproblematik.

Men frågan om fattigdom är minst lika viktig i de rika ländernas omställning. Ojämlikheten i Sverige växer – liksom i många andra industriländer. När välfärdssamhället monteras ned blir det svårare att genomföra åtgärder för att minska utsläppen.
– Den sociala aspekten av klimatförändringarna hamnar ofta i skymundan. Men Sverige, som brukar ses som jämlikhetens högborg, har ökande inkomstskillnader. Det ger växande skillnader i hälsa. Samtidigt har systemet för att rapportera arbetsskador fått minskade anslag, sade forskaren Susanna Toivanen, när Institutet för Framtidsstudier i går höll seminarium om hur klimatförändringarna påverkar arbetsmarknaden.

– Vi vet inte längre vad som pågår i arbetslivet, det är inte hållbart, sade Toivanen.

När fler grupper i samhället bli fattigare blir det samtidigt svårare att komma ifrån fossilberoende energilösningar. I Storbritannien finns exempelvis subventioner på fossil energi eftersom personer med små inkomster helt enkelt inte har råd att betala för dyrare energilösningar.

Det är heller inte särskilt underligt att en person i USA är god för koldioxidutsläpp på runt 17 ton per år, medan samma utsläppsmängd för en person som bor i EU är runt fem ton. Finns inte billig kollektivtrafik eller billiga bostäder nära arbetsplatserna växer motståndet mot högre bränsleavgifter.
– Vi kan inte lösa miljöproblemen om vi inte tar hand om fattigdomsproblemen. Vi har varit dåliga på att koppla samman fördelningspolitik med miljöpolitik i Sverige, sade Lena Sommestad vid seminariet.

De rekommendationer som Sommestad ställer upp handlar om att offentliga aktörer måste ta ett större ett ansvar för klimathotet. Statliga subventioner på energiområdet, kommunala bolag som investerar i förnybar energi, liksom att klimatproblemet kan vara en del av en offensiv jobbpolitik. Hon efterlyser med andra ord det gröna folkhemmet. Politisk vision och reformer som kan möta klimathotet.

Den borgerliga regeringens arbetsmarknadspolitik har präglats av för lite och för sent. I höstbudgeten fanns mindre satsningar på infrastruktur och arbetsmarknadsutbildning. Men går vi in i en djup lågkonjunktur krävs mycket mer.

I stället för att satsa på supermiljöbilspremier för de redan rika skulle regeringen kunna satsa på en aktiv arbetsmarknadspolitik. Det skulle ge en möjlighet för människor som går ut i arbetslöshet att i stället rusta sig för att kunna delta i den nödvändiga omställningen av Sverige till ett grönare samhälle.