VAL-ENKÄT Partier som stöder den sociala pelaren värnar gemensamma principer om skydd för arbetstagare, medan motståndarna ser framför sig att makt kommer flytta från Sverige till EU. Men EU har begränsad makt att lagstifta på området, menar juristen Andreas Inghammar.
Dagens Arena har ställt åtta frågor till de partier som idag finns representerade i Europaparlamentet, och som ställer upp för omval. En av frågorna lyder:
»Vad kan göras annorlunda inom arbetsmarknadspolitiken på EU-nivå?«
Svaren (redovisade längre ned i artikeln) visar att den så kallade sociala pelaren, som EU har enats om för att arbeta för mer rättvisa villkor på arbetsmarknaden och ökad social trygghet, är en vattendelare mellan partierna.
–M, KD, SD och C anser att arbetsmarknads- och socialpolitiken ska vara en nationell fråga, och de är samtliga emot den europeiska pelaren för sociala rättigheter. S, MP, V och L menar att den sociala pelaren är bra och viktig för EU, att ansvarsfördelningen mellan EU och medlemsländerna på området är bra som det är idag, där alltså EU har rätt att besluta om minimiregler inom vissa frågor som rör till exempel arbetsvillkor och arbetsmiljö, säger Per Hilmersson, internationell chef på TCO.
– Som jag läser svaren är Fi det enda parti som vill att EU får ökat inflytande över arbetsmarknads- och socialpolitiken. Fi framför även en rad konkreta förslag på området, säger Per Hilmersson.
Andreas Inghammar, docent i handelsrätt vid Ekonomihögskolan, Lunds universitet, kallar EU-arbetsrätten för »ett lapptäcke med mer eller mindre fragmentariska rättsliga inslag«. Hans analys är att flera partier drar för stora växlar kring vilken makt EU har på området.
– EU:s kompetens inom arbetsrätten är, enligt Lissabonfördraget, kanske inte så omfattande som några av partierna förefaller göra gällande, säger han.
Samtidigt finns vissa oklarheter i hur skrivningar om skäliga minimilöner som finns med i den sociala pelaren kan komma att påverka den svenska modellen längre fram.
– Den »fara« som kan diskuteras och som jag tror går att läsa in i flera av partiernas svar är att den sociala pelaren på lite sikt skulle kunna ge upphov till EU-rättslig lagstiftning som »köksvägen« underminerar autonomin för de svenska arbetsmarknadsparterna.
Ett sådant exempel är om skrivningar om fri rörlighet och likabehandling skulle tolkas som att EU-länderna bör ha lagstiftade minimilöner. Men egentligen är faran för att det här ska hända högst teoretisk.
– Min rättsliga bedömning är att EU:s lagstiftare saknar mandat att lägga bindande lagförslag om minimilöner. Den typen av lagstiftning måste också beslutas om på nationell nivå. Och så länge vi har en 90-procentig kollektivavtalstäckning på Sveriges arbetsplatser kommer ingen statsminister att lägga ett sådant förslag.
Att lagstiftning om löner och socialpolitik inte är något reellt hot borde politikerna vara tydligare med, tycker Andreas Inghammar.
– Jag hade förväntat mig lite mer av Socialdemokraternas svar, det var inte så detaljerat. Om de hade varit tydliga med att vi inte ska ha gemensam lagstiftning för löner, och att det inte finns någon risk för det, då hade det avdramatiserat ganska mycket.
Läs alla partiernas svar i åtta brännande EU-frågor här!
Att Feministiskt initiativ vill att EU inför ett diskrimineringsdirektiv* tycker Andreas Inghammar är märkligt.
– Att driva denna fråga framstår som något egendomligt, eller dåligt påläst, eftersom sådana EU-direktiv som partiet verkar efterlysa redan har funnits på EU-nivå i nästan 20 år och implementerats i Sverige sedan länge.
Per Hilmersson tycker att KD och C:s svar om utstationering är »motstridiga och anmärkningsvärda«.
– KD säger att det behövs EU-regler för utstationering, men när nya EU-regler kring utstationering togs fram förra året röstade KD i Europaparlamentet emot (vilket även M, C och L gjorde). C säger att det inte ens vill ha regler för utstationering. EU har haft regler för att skydda utstationerade arbetstagare sedan 1996. Menar C att det inte ska finnas några skyddsregler alls för dessa arbetstagare?
Och framförallt Centerpartiet målar felaktigt upp den sociala pelaren som ett hot mot den svenska arbetsmarknadsmodellen, anser han.
– Jag har svårt att se den hotbilden med tanke på att den sociala pelaren inte är rättsligt bindande och att den inte överför mer makt till EU (som M verkar vara inne på). Därtill lyfter den fram den roll som arbetsmarknadens parter kan spela för att skapa hållbar och inkluderande tillväxt, det vill säga som vi har det i Sverige men som saknas i många andra EU-länder, säger Per Hilmersson.
* Efter publicering har Feministiskt initiativ hört av sig och velat förtydliga vad de menar med ett diskrimineringsdirektiv, apropå Andreas Inghammars kommentar. Så här skriver Fi: »Med diskrimineringsdirektiv menar vi i Fi att vi behöver ett horisontellt anti-diskrimeringsdirektiv som gäller alla områden inte bara arbetslivet, vi tycker inte att det nuvarande direktivet om likabehandling i arbetslivet är tillräcklig«.
Enkätfrågan: Vad kan göras annorlunda inom arbetsmarknadspolitiken på EU-nivå?
Centerpartiet: Centerpartiet värnar den fria rörligheten och möjligheten att jobba i ett annat EU-land. Fokus bör ligga på hur fler jobb ska skapas genom bättre förutsättningar för företagande och handel samt en förbättrad konkurrenskraft på EU-nivå. För att öka företagsamheten i hela EU krävs minskat regelkrångel. Vi menar att vi måste bli bättre på att beakta effekterna på små och medelstora företag, när vi utformar regelverk på EU-nivå. Också medlemsländerna kan göra mer för att minska regelkrånglet. I stället för att överimplementera direktiv bör till exempel Sverige i högre grad välja att implementera nya regler på miniminivå. Centerpartiet vill däremot inte se en harmoniserad arbetsrätt, en social pelare eller ett utstationeringsdirektiv. Centerpartiet är emot den sociala pelaren då vi menar att den riskerar att bli ett allvarligt hot både mot den framgångsrika svenska modellen och lönebildningen i Sverige.
Feministiskt initiativ: Vi i Feministiskt initiativ vill skapa en mänskligare arbetsmarknad med plats för olika förmågor och erfarenheter – en arbetsmarknad som är fri från stress, diskriminering och trakasserier. EU måste ha ett intersektionellt perspektiv i sina sysselsättningsstrategier. För att påverka kvinnors situation på arbetsmarknaden i Europa krävs det metoder som kan motverka den könssegregerade arbetsmarknaden, och bekämpa diskriminering av kvinnor, inklusive kvinnor med minoritetsbakgrund och kvinnor med funktionsnedsättning på arbetsmarknaden och inom socialförsäkringssystemen. Viktigt är också att stödja utvecklingen av de sektorer där kvinnor är överrepresenterade framförallt inom omsorgsyrken. På så sätt skapar vi arbetstillfällen, men också förutsättningar särskilt för kvinnor att arbeta, då bristen på till exempel barnomsorg och äldreomsorg är hinder för kvinnors deltagande på arbetsmarknaden.
Samtidigt bidrar detta till en omställning till en hållbar utveckling genom omfördelning av resurser från privat konsumtion till välfärdstjänster. Ytterligare åtgärder som kan bidra till att öka sysselsättningen bland kvinnor är att lagstiftningen om likabehandling följs och att rättigheter inom skatte- och bidragssystemen individualiseras. Kvinnors yrkesarbetande kan dessutom inte behandlas skilt från frågor om vård och omsorg samt individualiseringen av skatte- och socialförsäkringssystemen. Möjlighet för alla vuxna till individuell ekonomisk självständighet är en förutsättning för jämställdhet mellan könen. Vi vill också att EU:s arbete för hälsa och säkerhet på arbetsplatsen ska följas upp med en ny arbetsmiljöstrategi som bör ha ett jämställt, tillgänglighets- och icke- diskrimineringsperspektiv som tar hänsyn till olika människors olika förutsättningar att delta på arbetsmarknaden.
Kristdemokraterna: Framförallt måste det finnas en grundläggande respekt för att vi har olika arbetsmarknadsmodeller i Europa. I Sverige har vi en partsmodell, i andra länder finns system med minimilöner. EU behöver gemensamma regler för utstationering, men tendensen som nu finns, via exempelvis arbetsvillkorsdirektivet, där EU reglerar hela arbetsmarknaden, är i grunden destruktiv.
Liberalerna: I en tid då miljoner européer går utan jobb samtidigt som vissa länder och regioner skriker efter arbetskraft måste det bli enklare att flytta mellan EU-länderna. Liberalerna vill fortsätta att utveckla den fria rörligheten för att stärka konkurrenskraften och välfärden i EU, exempelvis genom gemensamma digitala portaler som gör det enklare att söka jobb i andra länder. Yrkeskortet som används för att få yrkeskvalifikationer erkända bör omfatta fler yrken och det ömsesidiga erkännandet av behörigheter bör stärkas så att det blir enklare att arbeta i ett annat EU-land.
Miljöpartiet: Vi vill ha en bättre diskrimineringslagstiftning, bland annat i form av en metoo-lag som kräver att alla arbetsgivare och utbildningssamordnare tar ansvar för att aktivt motarbeta diskriminering, sexuella trakasserier och sexuellt våld.
Moderaterna: Arbetsmarknadspolitiken ska utformas på nationell nivå, inte av EU. Det handlar om frågor som i mycket hög grad bygger på nationella förutsättningar och traditioner, inte minst i Sverige med vår arbetsmarknadsmodell och parternas centrala roller. EU ska skapa goda förutsättningar för fler jobb och ökad tillväxt genom att fortsätta fördjupa den inre marknaden, teckna fler frihandelsavtal och minska på regelkrånglet.
Socialdemokraterna: På en marknad med fri rörlighet kan människor inte hanteras som varor. EU måste säkerställa att människor inte utnyttjas, skadas och dör därför att företagen kan smita undan sitt ansvar, fuska och dumpa villkor.
Sverigedemokraterna: Sverigedemokraterna anser att arbetsmarknadspolitik bör vara en nationell fråga. Vi ser med stor oro på EU-initiativ på området, som genom harmonisering på europeisk nivå riskerar att undergräva den svenska modellen och försämra för svenska arbetare. Rörlighet när det kommer till kvalificerad arbetskraft är i grunden något positivt, men svenska villkor ska alltid gälla för dem som arbetar i Sverige och arbetsmarknadens parter ska fortsatt få råda över de villkoren.
Vänsterpartiet: Trygga anställningar med schyssta arbetsvillkor är grunden för ett tryggt samhälle där vi människor kan försörja våra familjer och planera våra liv. Oavsett varifrån vi är behöver vi alla ett arbete med skälig lön och trygga arbetsvillkor. Idag ser det inte ut så. EU:s arbetsmarknadspolitik sätter företagens behov över arbetstagares rättigheter på arbetsmarknaden. Arbetstagare ställs mot varandra med den uppenbara risken att arbetares rättigheter pressas nedåt. Seriösa företag med goda anställningsvillkor kan konkurreras ut av företag som dumpar sociala villkor för att pressa priserna. Ofta utnyttjas utländsk arbetskraft hänsynslöst. Jobb och arbetsvillkor hotas. Ofta får den utländska arbetskraften skulden för de dumpade arbetsvillkoren och rasismen sprider sig på våra arbetsplatser. Lösningen är att garantera att arbetskraft från alla länder, även de som tillfälligt arbetar här, har villkor och löner som är minst lika bra som inhemska löntagare på arbetsmarknaden. Kryphål måste täppas till och facket ska alltid kunna kräva svenska kollektivavtal för de som jobbar i Sverige. Vänsterpartiet vill därför att det införs ett juridiskt bindande socialt protokoll som gör att respekt för kollektivavtal och lagar som skyddar arbetstagare blir ett villkor för arbetskraftens rörlighet, det skulle vara bra för jämlikheten och sammanhållningen i Europa.
Enkät: Ottilia Hammarlund
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
