Fem år efter IS:s fall: ”Han led av 20 trauman”

Reportage Det har nu gått drygt fem år sedan Islamiska Staten, eller Daesh som irakier och syrier föredrar kalla terrornätverket, besegrades. Vart än de drog fram lämnade de död och förstörelse efter sig. Jiyanstiftelsen är en av få organisationer som idag försöker hjälpa de drabbade psykiskt.

Återuppbyggnadsarbetet är ett tids- och resurskrävande arbete och det har inletts på många platser. Men arbetet att renovera de sargade själarna hos de tusentals barn och kvinnor som traumatiserats av Daeshs grymhet och våld är ännu svårare och i vissa fall kanske till och med omöjligt. Trauman och mental ohälsa är något man helst inte talar om i Irak. Jiyanstiftelsen är en av de få organisationer som tagit sig an den svåra uppgiften att behandla människor som lider av trauman och psykisk ohälsa. 

Apelsinträdet dignar av orangefärgade apelsiner som nästan blänker i vintersolen. Frukten ser nästan overklig ut. Den är nästan för perfekt. Det är den synen klienterna möts av som kommer till Jiyanstiftelsens center i al-Qosh. Den lilla pittoreska staden ligger precis på gränsen mellan Dahouk och Nineveslätten och bebos huvudsakligen av kristna. En bit utanför, norr om staden reser sig ett högt berg och där insprängt på en gigantisk klippa tronar ett kloster med anor ända från sexhundratalet, Rabban Hormizd-klostret. Det har fått sitt namn efter grundaren.

Inne i staden finns en staty av en annan kristen legendar som präglat staden och satt den på kartan, kommunisten och frihetskämpen Toma Tomas, som under decennier stred mot Baathregimen. Efter en kort introduktion av centrets ansvariga kör bussen iväg till Esyanlägret. Här bor cirka 13000 yazidier som tvingades fly för sina liv i augusti 2014 när Daesh anföll Sinjar och dödade hundratals yazidiska män och kidnappade tusentals kvinnor. 

2760 barn och kvinnor saknas

Jiyanstiftelsen grundades i Kirkouk 2005 och finns idag på flera platser i Irak och även i  Qamishli i Syrien. Det är en av de få organisationerna som helt och hållet ägnar sig åt att hjälpa patienter som lider av mental ohälsa. De tillämpar en rad olika former av terapi. Utöver de kanske mer vanliga såsom samtalsterapi, används också djur och växtterapi för att patienterna ska känna sig tryggare och våga öppna upp. Mycket av deras behandling riktar sig mot de som traumatiserats av våld.

Deras center i al-Qosh och Dahouk tar emot många som tillhör den yazidiska minoriteten i Irak. Det är den grupp som drabbades värst av Daeshs brutala framfart. Enligt organisationen Yazda mördades 1268 yazidier den tredje augusti, 6417 kidnappades, 3548 kvinnor och unga flickor såldes som sexslavar. De som lyckades rymma har berättat hemska berättelser om vad de fick genomgå under denna tid. Det är fortfarande 2760 kvinnor och barn som saknas. Men det var inte bara yazidier som dödades, kidnappades och såldes som sexslavar. Även muslimer och kristna drabbades.  

– En gång i veckan kommer vi hit med två bussar, It-bussen och lekbussen. Vi måste vara försiktiga och diskreta när vi arbetar med militariserade barn. Det är därför vi har de här bussarna. När de kommer hit kan vi nå fram till dem och förklara vad vi sysslar med och få deras godkännande om de vill få behandling av oss, berättar Nada Khudida, 27, som arbetar som psykolog på Jiyanstiftelsens bransch i al-Qosh sedan cirka sex år. 

”En fågel knackar på dörren”

Nada Khudida är själv yazidiska och har utbildat sig till psykolog på universitetet i Mosul. Hela hennes familj, förutom hennes pappa, befinner sig i Tyskland, där befinner sig också hennes fästman. När bussen stannar till i lägret har aktiviteterna med de yngre barnen redan hunnit börja. På en liten gräsplätt, en femtedel så stor som en fotbollsplan, ligger en plastmatta med en slags hinderbana. Barnen tävlar två och två genom att kasta ringar på några koner. Den som blir klar först vinner. Ett fyrtiotal barn sitter uppradade runt om och väntar på sin tur. Efter ett tag kommer musiken i gång, en barnsång på arabiska spelas upp i högtalaren:

”Vem knackar på dörren? En fågel knackar på dörren”, sjunger barnen och räknar upp andra djur. Barnens ögon lyser av glädje. Trots sin entusiasm och lekglädje lyssnar de på vad de två volontärerna säger åt dem och väntar tåligt på sin tur.

– Det här är enda gången som barnen får möjlighet att leka och det är så viktigt för dem. Det är en mänsklig rättighet och inskrivet i FN:s barnkonvention, säger Nada medan det spelas en medryckande kurdisk låt.

Hon fortsätter:

– Det är lite småkyligt så den här aktiviteten värmer upp barnen. Det är kallt på nätterna så barnen känner sig fortfarande lite småfrusna eftersom det kan bli kallt i tälten där de bor. Många av de yngre barnen känner inte till något annat liv än det i ett kallt tält. De är födda i lägret, de äldre kom hit som små barn och hunnit bli tonåringar och vissa har redan lämnat tonåren. 

Efram, 14, står vid den så kallade ”lekbussen” och tittar lite nedlåtande på barnen som leker och dansar. Det här är inte hans grej. Han väntar på att de ska dela ut fotbollarna så att han och de äldre killarna ska få göra det de helst vill göra – spela fotboll. På frågan om han känner till någon svensk fotbollsspelare låter inte svaret vänta på sig. 

– Zlatan Ibrahimovic, svarar han leende.

En bit därifrån står IT-bussen. Därinne sitter elva av de äldre barnen bänkade framför varsin dator. De är här för att lära sig hur man använder en dator. Rita Bennola står längst fram i bussen, en stor bildskärm sitter upphängd längst bak i bussen, där ungdomarna kan följa med lektionen som hålls på arabiska. Idag får de lära sig hur man använder Word. Rita förklarar hur man ändrar storleken på fonterna och hur man klipper och klistrar in dem i dokumenten. Eleverna lyssnar fokuserat på henne.

Urskillningslös slakt

Berättelserna som de som överlevde fångenskapen hos IS i Irak eller Syrien är fyllda av så mycket våld och grymhet att det är svårt att ta till sig. På Jiyanstiftelsens center i Dahouk delade två systrar med sig av allt som hänt dem under sin långa tid som sexslavar (sabayya) i Syrien hos Daesh. Sarab var bara elva år när IS anföll familjens by utanför Sinjar. Familjen bestod av pappa, mamma, farmor, fyra systrar, tre bröder, varav två var gifta, så det inkluderade också deras hustrur och barn.

Det började med att de väcktes av skottlossning klockan tre på morgonen den tredje augusti 2014. IS hade inlett ett brutalt och våldsamt anfall mot det område där de flest yazidierna bodde. Det som följde kan inte beskrivas annat än som en urskillningslös slakt. Hundratals män avrättades, tusentals kvinnor och barn kidnappades. De som kunde flydde upp i bergen och räddades av kurdisk peshmerga.

Sarab och hennes fyra år äldre syster Rafidha kidnappades medan resten av familjen klarade sig. 

– Vi som tog oss till bergen vi blev tagna, men de andra däremot gick fria. Det var första gången jag såg Daesh på riktigt, innan dess hade jag bara sett dem på tv, berättar Sarab.

De var vettskrämda när de togs till fånga av Daesh, men de beväpnade männen lugnade de fångna kvinnorna och barnen med att inget ont skulle drabba dem. Men det visade sig snart att det skulle bli tvärtom.

– På vägen dit såg jag något som jag aldrig kan glömma. En yazidisk man blev halshuggen rakt framför ögonen på oss, berättar Sarab med låg röst.

Gruppen togs till en byggnad, där man brukade ansöka om pass och id-handlingar, som nu var omringad av Daesh. Det första som hände var att en man tvingade dem att recitera den muslimska trosbekännelsen och konvertera till islam.

– Sedan sa han att nu är ni muslimer och den som inte accepterar detta kommer vi döda, berättar Sarab. 

”Styrkan kom inifrån mig”

De placeras i en byggnad, där de genomlider ett luftanfall och hör bomber som detonerar i närheten innan kvinnor och flickor förs till Tell Afaar i Irak. Detta är början på en helvetesresa för de bägge systrarna. Vad som hänt med resten av familjen har de inte en aning om. De blir kvar i Tell Affar i två nätter innan de fraktas vidare till Badoush, där systrarna träffar sin äldsta syster. Under tiden de är där utsätts de för misshandel.

Efter två veckor skiljer man kvinnorna och flickorna åt och skickar de sistnämnda vidare till Mosul där de hålls fångna i en moské tillsammans med ett stort antal unga flickor. En irakisk man, Anwar al-Iraq utsätter Sarab och hennes syster och alla de andra flickorna för utstuderat sadistiskt våld. Med en vattenslang misshandlar han Rafidha så våldsamt att hon svimmar av smärtan. Trots att Sarab bara är 11 år tar hon sin äldre syster i försvar. 

– Jag bad om vatten men fick till svar att Rafidha inte behövde något vatten. Då började de misshandla mig istället, berättar Sarab. 

En person som Sarab sent ska glömma var en 44-årig man som hette Abdurahman al-Iraqi. Han tog flickorna in i ett badrum där han våldtog dem, en efter en, innan de ett par dagar senare togs till Raqqa i Syrien. Sarab och hennes syster Rafidha som hittills varit tillsammans och kunnat stötta varandra splittras upp. Som elvaåring får hon själv hantera misshandel, våldtäkt, svält, förnedring och att säljas från en man till en annan. När hon berättar om sitt öde finns inte ett spår av självömkan, bara av mod och styrka. Hon är noga med att nämna namnen på förövare som förgrep sig på henne, så de kanske någon dag får stå till svars för sina grova brott. Hur en liten flicka kunnat klara sig på egen hand under fem års fångenskap är ofattbart. 

På frågan var hon fick sin styrka från svarar hon:

– Styrkan kom inifrån mig. Alla hemskheter jag upplevt när jag var ung. Detta har gett mig en inre styrka, svarar hon utan att blinka och fortsätter berätta om sin tid i Raqqa.

Där hon hölls fängslad fanns två flickor som var döva. Terroristerna trodde att de låtsades och knuffade in dem i hörn och började spreja kulor runt omkring dem för att testa dem. De blev skrämda till vettet och började gråta hysteriskt. Sarab försökte stötta dem.

– Jag satte mig hos flickorna för att försöka trösta dem. Men då drog terroristerna mig i håret in till ett rum och misshandlade mig där, berättar hon.

”Utbildning är det enda vapen jag har”

Detta blir början till en lång kedja av män som köper henne och  misshandlar och förgriper sig på henne. Den första i raden var Abou Mohammed al-Adnani. När han skulle våldta henne började hon gråta. Så han lät henne gå. Efter det säljs och köps flera hon gånger av män ur olika nationaliteter. Men en sak har de alla gemensamt, de var pedofiler som utnyttjade henne hänsynslöst som en sexslav, en ”sabayya”. 

En annan man som var 54, dvs fem gånger äldre än henne, drogade henne innan han förgrep sig på henne. 

– Han la något i vattnet för att jag inte skulle vara medveten och känna något. Sedan våldtog han mig. När jag vaknade upp på morgonen blödde jag ymnigt ”där nere”. Jag gick in i badrummet och tvättade av mig och gick tillbaka. En vecka senare sålde han mig till en annan man som också våldtog mig. 

De flesta av männen var gifta och hade barn. Även männens fruar misshandlade henne och låste ofta in henne. Sarab blev gravid tre gånger men fick missfall varje gång. 

Den fjärde juli 2019 tog eländet slut då PKK räddade henne så hon kunde fly. 

– Jag är väldigt arg och ledsen att jag inte fick chansen att avsluta min skolutbildning. Utbildning är det enda vapen jag har för att ge igen, säger hon Sarab.

Hennes familj lyckades undkomma och ta sig till ett flyktingläger i Kurdistan. Rafidha, Sarabs syster som nu fyllt 25, har en liknande hemsk historia fylld av våldtäkter och misshandel. Hon återförenades inte med sin familj förrän 2020. 

– Jag födde en son. Men jag vet inte var han är och jag vill inte veta det, han är förknippad med alltför hemska minnen, säger hon.

Hjärntvättad till barnsoldat

Nada Khudida har behandlat många yazidier som bortfördes som barn och nu har hunnit bli vuxna. Hon har sett att många av hennes klienter ofta lider av multi-trauman. Gemensamt för alla är att de drabbats av PTSD. Dessa kan ta sig många uttryck, aggressivitet, nervositet, sömnproblem och koncentrationssvårigheter bara för att nämna några. Ett av hennes nyaste fall är Aziz (detta är inte hans riktiga namn), en ung yazidisk man som varit barnsoldat. Huruvida han faktiskt deltagit i strider eller inte vet hon inte. Det hon vet är att han kidnappades av Daesh i augusti 2014 i Sinjar-området och att han tränades i att använda vapen. Han lider av ett flertal trauman som en konsekvens av hans fångenskap.

Intervjun med Aziz är en väldigt känslig sak. Samhället, och även myndigheterna, ser inte med blida ögon på de som varit IS-krigare, även om de varit det mot sin vilja. Därför är det viktigt att inte använda hans namn, eller ge detaljer som på något sätt skulle kunna röja hans identitet. En ansiktsbild är givetvis helt utesluten. Nada ger en så bra bakgrundsbeskrivning som hennes yrkesetik tillåter och poängterar att vissa ämnen och frågor skulle kunna trigga trauman. Därför måste största försiktighet iakttagas under intervjun.

Hela familjen, utom pappan, togs till fånga av Daesh. Mamman och ena systern är fortfarande kvar hos Daesh. Det var bara Aziz och hans syster som lämnade terrorgruppen. Hans relation med pappan är väldigt dålig efter att denne gift om sig. Aziz har fortfarande kontakt med sin syster som inte vill lämna Daesh. Hon är inte beredd att leva under de hemska förhållanden som ett liv i ett flyktingläger i Kurdistan skulle innebära. Daesh har heller inte släppt greppet om Aziz ännu.

– Daesh har kontakt med Aziz och försöker övertala honom att återvända. Hittills har han sagt att han inte vill återvända och att han vet att det vore fel att återvända. Det är en av hans vänner från Daesh som verkligen betydde mycket för honom som hör av sig, berättar Nada.  

Hon fortsätter:

– Han led av 20 trauman. Så jag var tvungen att behandla alla ett efter ett. Det var från flyganfall, kidnappningen, tortyr, misshandel, att ha utsatts för kyla, hunger, värme och hjärntvätt. Eftersom han var IS-soldat fick han lära sig att använda vapen och kriga. Dessutom tvingades han konvertera till islam och vända sig emot den yazidiska religionen, berättar Nada.

På frågan om det verkligen går att lita på honom och om hon är rädd svarar hon:

– Jag litar på honom. Dessutom är jag psykoterapeut. I början var han inte villig att prata. Men nu berättar han om väldigt känsliga saker, förklarar Nada.

“Jag ville bli läkare och tjäna min by”

Aziz kommer in i behandlingsrummet, helt klädd i svart, kläder av modernt europeiskt snitt, även hans kolsvarta lockiga hår har en moderna prägel. På lillfingret har han en svart ring med en dödskalle ingraverad. Han rör sig självsäkert och hälsar välartikulerat på en bildad arabiska innan han sätter sig. Han övergår sedan till att tala kurdiska som är hans modersmål. Han berättar ganska kortfattat om sin barndom. Den var helt vanlig och ganska lycklig ända tills den dagen när han togs av Daesh. Han var då bara elva år. 

– Jag var bland de bästa i klassen och var ambitiös och ville utbilda mig till läkare. Det fanns ingen läkare där jag bodde, så jag ville jobba som läkare och tjäna min by och mitt folk, berättar han. 

Men när han togs av Daesh i augusti 2014 förändrades hans liv totalt. Han förlorade sin familj, sin identitet och sin möjlighet till en normal barndom. Istället blev han fången hos ett brutalt terrornätverk i fem år. Så här beskriver Aziz de första dagarna där. 

– De skilde män, kvinnor och barn åt och tog oss till en skola. Vi blev vettskrämda när de omringade oss. Det var bara barn i vår grupp och vi fick inget att äta eller dricka. Det otäckaste var när de tog min familj och splittrade upp oss, berättar Aziz. 

Aziz togs till en familj och tvingades arbeta som tjänare. Här inleddes också en process av hjärntvätt som syftade till att sudda ut hans yazidiska identitet. Han och alla andra yazidier tvångsomvändes till islam av Daesh. De tvingades be som muslimer, lära sig koranen och arabiska. Men också att yazidierna var djävulsdyrkare, inte värda att leva. Dessutom var det många regler som han måste lära sig och följa. Men det var inte lätt för ett barn alla gånger.

– Om jag bröt mot någon av dess regler, straffades jag brutalt. Jag blev piskad med en repstump. Sen hängdes jag upp i fötterna i taket och straffades genom att man misshandlade mig med glödheta järnbitar, berättar Aziz med en i det närmaste robotliknande röst, ungefär som om det inte gällde honom, utan någon annan.

Det har nu gått åtta år sedan han kidnappades av Daesh som elvaåring. Som en nu 20-årig ung man som haft tid att reflektera över det som blev hans liv ger han uttryck flera gånger för vad som bara kan beskrivas som besvikelse och bitterhet.

– Det var inte det här jag ville med mitt liv. Jag ville bli läkare och hjälpa min by och mitt folk, konstaterar han. 

”Jag fick inte träffa min familj”

Han fick inte fortsätta i sin vanliga skola, där han varit bland de bästa i klassen och där han lärt sig saker som skulle rusta honom för livet i det samhälle han var född i. Där han studerat matematik, teckning, kurdiska och historia. Istället blev det en koranskola där han hjärntvättades och som utplånade hans yazidiska identitet. De tvingade honom att anamma Daeshs våldsbejakande och egna intoleranta och förvrängda tolkning av islam och fördöma andra religioner inklusive sin egen.  

– Hjärntvätten började i skolan och och varade i tre år. De försökte få oss att vända oss från vår religion. De lärde oss hur vi skulle döda människor och att inte acceptera några andra religioner än Daeshs egen. Vi fick lära oss att använda vapen.

Aziz gör ett uppehåll innan han fortsätter:

– Vi lärde oss att döda människor genom halshuggning eller genom att sätta eld på dem. De sa till och med att vi var tvungna att döda våra familjer om de inte följde Daeshs religion. Så de lärde oss till och med att vi var tvungna att döda våra egna familjer.

Aziz fångenskap hos Daesh tog slut 2019, då han lyckades rymma från al-Hol-lägret i Syrien, där tusentals människor som haft samröre med Daesh sitter, majoriteten av dessa är barn. Men livet efter det blev inte som han hade hoppats på. 

– Då trodde jag att jag skulle få komma hem till mitt rätta hem, i min egen by. Men så blev det inte! Det blev ett läger för internflyktingar istället. Jag hade blivit hjärntvättad av Daesh under fem år, så det var svårt att återintegreras i samhället. Det uppstod en konflikt mellan det som jag lärt mig hos Daesh och det gamla samhället. Jag fick inte träffa min familj och jag kunde inte ta mig till den by jag bott i innan jag kidnappades av Daesh, berättar Aziz.

En annan och kanske än mer komplicerad utmaning var att ta itu med alla trauman som han drabbats av under sin tid hos Daesh och att börja tänka på framtiden. Innan han började sin behandling hos Jiyanstiftelsen, hade han försökt hos andra organisationer men inte varit nöjd med resultatet. Men nu efter sjätte sessionen ser han att det börjar ge resultat.

– Efter varje session känner jag mig glad och att något förändrats inom mig. Jag vill bli en annan och det kommer hjälpa mig att återintegreras i samhället, så att jag kan återvända till min familj. Jag hoppas att framtiden kommer att vara annorlunda än nu, förklarar Aziz.

Men drömmen om att bli läkare har bytts ut mot den att bli en ”rik och berömd kickboxare”.  

Urban Abdul Hamid