Film ”A Complete Unknown” lyckas på ett ypperligt sätt fånga atmosfären och tidsandan den speglar. Det tycker Jon Andersson om James Mangolds biopic om Bob Dylans tidiga år, som har premiär på fredag.
Jag måste erkänna att jag inte var helt övertygad då jag först hörde rapporter om ”A Complete Unknown”. Att göra en film om Bob Dylans tidiga karriär med Hollywood-älsklingen Timothée Chalamet i huvudrollen hade lätt kunnat bli klichéartat. Efter att ha sett den två timmar och tjugo minuter långa filmen kan jag med glädje konstatera att mina farhågor inte besannats.
Börjar 1961
I James Mangolds ”A Complete Unknown” får vi följa Dylan från de första stapplande stegen på New Yorks folkmusikscen till det famösa framträdandet på New Ports folkmusikfestival 1965, då han chockade alla genom att använda elektriska instrument. Men låt oss ta det från början.
Året är 1961 och en ung aspirerande folkmusikartist anländer till New York. Hans namn är Robert Zimmerman, men han ska snart bli känd över hela världen som Bob Dylan. Väl i New York tar den unge Dylan med sig gitarren och besöker idolen Woody Guthrie som ligger på sjukhus. Vid Guthries sjukbädd träffar han också Pete Seeger, en annan folkmusikikon. Dylan imponerar stort på de båda herrarna och det dröjer inte länge innan han börjar göra sig ett namn i folkmusikkretsarna i New Yorks West Village. Den unge trubaduren imponerar med sina scenframträdanden och inte minst med sina stora talang för låtskrivande. I samma veva träffar han också flickvännen Sylvie Russo (vars riktiga namn var Suze Rotolo), som kommer att vara en viktig person för Dylan under de första åren i New York. Han lär också känna den mer etablerade folkmusikern Joan Baez. En relation som kan beskrivas som ett mellanting mellan rivalitet och kärlekshistoria.
Vill göra tvärt om
I takt med den ökade berömmelsen blir Dylan allt mer besvärad. Han gillar inte behöva leva upp till den offentliga bilden av honom. Och när någon vill att han ska vara på ett visst sätt vill han helst göra tvärt om. Något som uttrycks väldigt tydligt i en scen i en hiss efter en fest då Dylan pratar med sin framtida bandmedlem Bobby Neuwirth.
”Det är 200 personer i det där rummet och alla vill att jag ska vara någon annan. De borde bara dra åt helvete och låta mig vara”
”Vara vaddå?”
”Ursäkta mig? ”
”De ska dra åt helvete och låta dig vara vaddå?”
”Jag vet inte. Vad det än är de inte vill att jag ska vara”
En scen som mer än någon annan filmen förklarar den Bob Dylan vi lärt känna genom åren. En artist som i sina liveframträdanden står med ryggen mot publiken och gör om sina hits till oigenkännlighet. En integritet och en vägran att vara människor till lags som säkert skapat en hel del problem, men som också lett till att Dylan blivit den ikoniska artist han är i dag. I filmen når den envisheten sin kulmen i det famösa framträdandet på New Ports folkmusikfestival 1965 då Dylan, till arrangörernas och publikens stora bestörtning, bestämmer sig att spela sina nyskrivna rocklåtar med elektriska instrument.
Fångar atmosfär
James Mangold, som tidigare regisserat filmen om Johnny Cash ”Walk the Line” (2005) med Joaquin Phoenix i huvudrollen, är helt rätt val som regissör. Han verkar uppenbarligen ha talang för hur man gör en lyckad biopic. Mangold, fotografen Phedon Papamichael och scenografen François Audouy lyckas på ett ypperligt sätt fånga atmosfären från New York-stadsdelen West Village vid den här tiden. Det känns som att man får vara med när historia skapades.
En starkt bidragande orsak till det är förstås också skådespeleriet. Timothée Chalamet fullkomligt lyser i huvudrollen som Bob Dylan. Allt sitter som det ska. Från den nasala rösten till det aviga beteendet. Chalamet visar sig också vara en riktigt bra sångare. Även birollerna funkar perfekt. Edward Norton är strålande i rollen som Pete Seeger. Detsamma gäller för Monica Barbaro och Elle Fanning som gör mycket bra tolkningar som Joan Baez och Sylvie Russo.
”A Complete Unknown” har alla förutsättningar att locka till sig en bred publik. Den har någonting för de tusentals Dylanologer runt om i landet, såväl som för oss vanliga fans eller för dem som inte kan så mycket om Bob Dylan men vill lära sig mer om honom och tiden han slog igenom. Tillhör ni någon av de tre kategorierna uppmanar jag er att gå och se filmen. Ni kommer inte att bli besvikna.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
