Filmen om Clock är tendentiös och förlöjligande

TV Så här kan en omvälvande historisk period i Sverige också visas om den beskrivs tendentiöst. Det skriver Cecilia Hector som sett den nya SVT-dokumentären ”Clock – Socialist Burgers Inc.”.

I helgen premiärvisade SVT sin egenproducerade hybrid mellan dokumentär och politisk satir: ”Clock – Socialist Burgers Inc.”, som den också benämns, i regi av debuterande Gustav Górecki. 

Beskrivs tendentiöst

Filmaren vill påstå att Sverige var inne i en allt mer extrem inkorporering av samhällets olika funktioner där restaurangverksamhet – de så kallade SARA (=Statens Allmänna Restaurangaktiebolag) var ett led i att göra Sverige till en kommuniststat i DDR:s anda.

Gustav Górecki säger till Jonas Berge i lokaltidningen Mitt i Nr 5 – 2025, att han arbetat flera år med materialet om Clock som ger honom vaga nostalgiska känslor kring ett nära förflutet han bara hört talas om.

För undertecknad som genomlevt en ungdom under den tid som skildras är upplevelsen av filmen förvirrande och samtidigt belysande. Så här kan en omvälvande historisk period i Sverige också visas om den beskrivs tendentiöst. Extra konfunderande är den återkommande kommentatorns röst utan ansikte, på bredaste amerikanska, med sitt perspektiv. Det framgår aldrig var den rösten kommer ifrån och hur den har fått sin position som om den var sanningens röst i ett korrumperat litet land som Sverige. ”This little country, the size of a fingernail, thought it had it all figured out” bräker speakerrösten.  

Grund historiekunskap

”Berättelsen om Clock passade så bra in i min bild av det gamla DDR-Sverige som jag inte upplevt, men ändå känner en konstig nostalgi för. Ett land som var bäst i världen på tennis och levnadsstandard samtidigt som många tyckte att det var otroligt grått och tråkigt,” säger Gustav Górecki aningslöst utan att förstå att han avslöjar sin grunda historiekunskap. 

I en lång rad okommenterade eller tendentiösa filmklipp får vi oss till livs små skärvor från efterkrigstiden, då Sverige växte ekonomiskt tack vare att vi varit förskonade från krig och hade naturtillgångar som var eftertraktade av det sönderskjutna Europa. Det utgångsläget gav utrymme för ett växande välstånd som genom jämlikhetssträvanden fördelades via gratis skol- och universitetsutbildning och sjukvård – en välfärd som kom alla till del oavsett ursprung och privatekonomi. Den ideologiska grunden var hela tiden den starkt förankrade yttrandefriheten – mycket långt från DDR.

Filmen gör stor sak av svenskarnas vurm för USA vid den tiden och raljerar bland annat om folkets sug efter alkohol som om det var något utmärkande för vårt folk. Nordamerikansk musik, ofta de svartas musik, gjorde segertåg över hela Europa efter krigen. Cowboybyxorna, som jeansen först kallades, slog igenom mycket tack vare västernfilmernas attraktionskraft över stora delar av världen. 

Raljant och osorterat

I Sverige och Finland infördes motboken i ett försök att minska alkoholkonsumtionen genom reglering av alkoholbruket – i Sverige 1917–1955 och i Finland 1944–1969. ”Det byggde på grundsatsen om individuell kontroll vid försäljning av alkoholdrycker genom en för varje inköpsberättigad person utställd motbok” (Wikipedia). Vad gäller att tvinga befolkningen till att avstå från riskabla mängder alkohol har knappast USA varit något föredöme. Perioden mellan 1920 och 1933 i USA, var den så kallade förbudstiden (Prohibition). Under denna period var tillverkning, transport, import, export och försäljning av många alkoholhaltiga drycker förbjuden i USA och ställde till med en hel del oreda genom illegal spritförsäljning. Systembolagets monopolställning har genom åren haft ett starkt folklig stöd i Sverige som en rimlig begränsning av alltför utbredd alkoholkonsumtion.

Därmed inte sagt att denna dokumentär är först med att göra sig lustig över alkoholförbudens följder. Den har varit föremål för mången svensk revy och så kallad ”pilsnerfilm”. Det som gör filmen ”Clock” speciell är hur yrvaket den blandar ihop begreppen, filmiskt genom att okommenterat slunga in diverse klipp ur olika journalfilmer.

Vad som särskilt sticker en person som var aktiv under 60–80-talet i ögonen är den raljanta och osorterade bilden filmen ger av frigörelseprocesserna som genomfördes under dessa år. 

Historieförfalskning

Filmen har onekligen en poäng, när den visar på det paradoxala statliga ägandet av restaurangkedjor som pågick samtidigt som Sveriges unga fick med Olof Palme i kampen för att få USA att sluta bomba sönder ett redan krigsdrabbat jordbrukssamhälle långt borta i Vietnam. Men att göra sig lustig över det genom att i en enda röra klippa ihop brottslighet med almstriderna är inte bara poänglöst utan rena rama historieförfalskningen. Sara Lidmans tal vid politiska manifestationer för att försöka förmå USA att lämna Vietnam ifred, eller för att motverka Sydafrikas apartheid, gör filmen sig lustig över utan skymten av den sympati som mötte henne i hela landet. Att låta henne figurera i två återkommande sekundsnabba klick där hon med sin karaktäristiska stämma manar till kamp mot förtryck ger ett parodiskt intryck som en av våra stora författare knappast förtjänar.

Det är tack vare vårt på sistone hårt prövade starka försvar för yttrandefrihet som vi kunnat förändra Sverige från att ha varit ett socialt segregerat samhälle till ett allt mer jämlikt där alla, oavsett bakgrund och privat ekonomi ska kunna skaffa sig utbildning och i görligaste mån bevara sin hälsa. 

Jag vet! Det är inte lika roande att se politisk kamp som att förlöjliga en historisk epok som var på väg att gå för långt. Men all samhällelig utveckling går i vågor.

Clock nådde vägs ände, liksom den extrema privatiseringsstormen nu också är på väg att mojna. Sverige svänger från den ena extremen till den andra just tack vare vårt fria styrelseskick. Tänk bara på att vi är det enda landet i världen som tillåter vinstuttag i skolor. Det får vi snarast se till att få en ändring på.  

Cecilia Hector, leg. psykolog, kulturskribent