Dylan är en del av vår kulturhistoria

Dylan speglade och formade en epok, men hade det blivit så utan Suze Rotolo?

Bob Dylans andra album innebar ett stort nästan ofattbart genombrott. Många av spåren på ”The Freewheelin’ Bob Dylan” blev klassiker som än i dag definierar honom och den tid de speglade och formade.

Som ”Blowin’ In the Wind”, ”Masters of War”, ”A Hard Rain´s A-Gonna Fall” och ”Don´t Think Twice, It´s All Right”.

Freewheelin’ bestod helt och hållet av egna texter och kompositioner. På den första skivan var merparten av spåren dylanska versioner av gamla amerikanska folkmusiklåtar. Med två intressanta undantag. I ”Talkin’ New York” berättar Dylan när han anländer till den stora metropolen New York 1961:

Rambling out of the Wild West
Leaving the towns I love the best
Thought I’d seen some ups and downs
‘Till I come into New York town
People going down to the ground
Buildings going up to the sky

Wintertime in New York town
The wind blowing snow around
Walk around with nowhere to go
Somebody could freeze right to the bone
I froze right to the bone
New York Times said it was the coldest winter in seventeen years
I didn’t feel so cold then

I swung on to my old guitar
Grabbed hold of a subway car
After rocking, reeling, rolling ride
I landed up on the downtown side
Greenwich Village

Dylans stora idol

Där inleds också den nya Dylanfilmen ”A Complete Unknown”, en filmisk fiktion som ligger nära verkligheten. Samma dag tog han sig på kvällen till Café Wha? med sin gitarr, där fanns en liten scen där musiker kunde uppträda. Dylan frågade om han fick gå upp.

Han fick ja och sjöng några Woody Guthrie-sånger. Guthrie var en vid det här laget gammal och sjuklig, men en legendarisk sångare och låtskrivare. Han lutade vänsterut med folklig tonträff. Tänk bara på ”This Land is your Land”, den är förstås med i filmen. Pete Seeger framför den inför en domstol.

Woody Guthrie var Dylans stora idol och förebild. Den andra Dylanlåten på första skivan var för övrigt ”Song to Woody”. Dylan besökte honom på sjukhuset andra kvällen i New York. I filmen sjunger han den sången för Guthrie:

Hey, Woody Guthrie, but I know that you know
All the things that I’m a-sayin’ and a-many times more
I’m a-singin’ you this song, but I can´t sing enough
‘Cause there’s not many men that done the things that you’ve done

Here’s to Cisco and Sonny and Leadbelly too
And to all the good people that traveled with you
Here’s to the hearts and the hands of the men
That come with the dust and are gone with the wind

Dylan genombrott var exceptionellt. Han hade redan tagit plats på den kulturella scenen i Greenwich Village och gjort sig ett namn i New York City. Men nu blev han känd i hela vida världen.

”Den kamp ungdomen är eller kan vara”

”Freewheelin’” är inte helt lätt att översätta. Kanske med ord som frigjord eller frisläppt, i meningen att inte vara begränsad av regler eller allmänt accepterade normer och förhållningssätt. Som en människa som bryter sig ur klippan och tar plats i sin egen rätt. Kommer ut i hela sin vidd? Något sådant. ”Freewheelin’” blev en kulturell och politisk milstolpe. Finns det någon annan enskild skiva som kan mäta sig i det här avseendet? Det är nog Dylans bästa skiva.

Och skivomslaget! Det är ikoniskt. Där går Bob Dylan och Suze Rotolo tätt sammanslingrade. Förälskade. Hon var hans flickvän i verkliga livet. De är två unga människor i början av livet och sin relation. Hon var 19 och han 21. Det är en bild som hämtad direkt från verkligheten, den är förstås arrangerad men har ändå närhet och autenticitet.

Den markerar nog också att de inte bara var ett par utan även hade ett slags partnerskap. Dylan och Rotolo levde tillsammans i New York under några år. Sedan hade hon ett långt liv bortom offentligheten. Dylan ville att hon skulle få ett fiktivt namn i filmen (det blev Sylvie Russo), av just det skälet. I efterhand har Rotolo sagt att hon kunde njuta av minnena från de där åren, men att de också påminde om smärtan och ensamheten, om hela den kamp som ”ungdomen är eller kan vara”.

I senare delen av sitt liv skrev hon sina memoarer:  ”A Freewheelin´ Time: A Memoir of Greenwich Village in the Sixties”. Med den där bilden från skivomslaget på framsidan av boken, förstås. Hon var konstnär och illustratör, formgav framför allt böcker. En konstart i sin egen rätt.

För Suze Rotolo var mer än en omslagsflicka. Hon var själv uppväxt med Woody Guthrie, Leadbelly och Pete Seeger. Den folkliga amerikanska musiken hade på den här tiden fått en ny vår, och var också en politisk markör av radikalism och folklighet.

Bob Dylan anslöt sig till denna musiktradition. Suze Rotolo blev också en länk till medborgarrättsrörelsen och andra kulturella motrörelser som växt fram under efterkrigstiden. Hon var aktiv i “Congress of Racial Equality”, och jobbade på dess expedition. Vid ett tillfälle åkte hon till Kuba med några unga studenter. Trots det amerikanska förbudet mot resor till Castros Kuba. De välkomnades av Che Guevara, revolutionären som under en period var landets finansminister.

”Jämlikhets-frihets-grejen”

Suze Rotolo växte upp i en italiensk familj. Båda hennes föräldrar var aktiva i det amerikanska kommunistpartiet. Hennes mamma arbetade som redaktör för den kommunistiska tidningen Unita, som kom ut på italienska. Pappan var konstnär och facklig organisatör. Det var en aktivistisk familj.

Dylan påverkades av allt detta eftersom, som han skriver i sina memoarer, hennes far och mor var knutna till fackföreningarna och för att Rotolo var inne på hela den där ”jämlikhets-frihets-grejen långt innan jag var det”.

Det var musiken som förde dem samman. Rotolo och Dylan träffades på en folkmusikkonsert i Riverside Church på Manhattan, där bland andra Dylan uppträdde, blev ett par och flyttade ihop. Men det var en komplicerad relation, inte minst eftersom Dylan var så fokuserad på att bli en framgångsrik musiker. Dylan kunde, sa hon vid ett tillfälle, vara ett ”svart hål”. Många av hans tidiga kärlekssånger handlar om henne. ”Boots of Spanish Leather”, skrev han när hon var borta på en lång resa i Italien. Och Dylan hade samtidigt en relation men Joan Baez, en stor folkmusikstjärna redan innan Dylan slog igenom. Baez bjöd upp Dylan på scenen bredvid henne och introducerade honom för folkmusikpubliken.

Suze Rotolo blev en kulturell guide. Hon introducerade Dylan till Césanne och Kandisky, de gick och tittade på Picassos Guernica. Hon visade vägen till Brecht, Artaud, Verlaine och Rimbaud. Hon berättade för Dylan om en 14 år gammal afroamerikansk pojke som hade mördats i Mississippi 1955. Dylan skrev ”The ballad of Emmett Till”.

Dylan var själv inte aktiv i några rörelser, men påverkades av hela den här miljön. Han var först och främst sångare och konstnär, inte politiker eller aktivist. I grund och botten ”Freewheelin´”. Han uppträdde gärna på demonstrationer, men ställde inte in sig i något led eller anslöt sig till någon organisation.

Den framväxande högermiljön

Dylan blev ändå sin generations ställföreträdande röst. Med texter som för alltid kommer förknippas det här årtiondet. Kanske inte minst ”The Times They Are A-Changin” som släpptes 1964. Det finns ett papper i Bob Dylans arkiv där han själv skrivit. ”Jag hatar att tänka att jag talade för en generation, jag vill tro att jag talade för mig själv också”.

Bob Dylan har förstås under alla de år som följde skrivit en lång rad texter med ett politiskt innehåll och budskap. I tider som dessa när den amerikanska idéns mörkare sidor gör sig gällande tänker jag särskilt på en Dylanlåt som handlar om den framväxande högermiljö som redan i början av 1960-talet började ta form, den ironiska låten ”Talkin´ John Birch Paranoid Blues” där Dylan driver med högerradikala (eller högerextrema) John Birch Society, bildat i slutet av 1950-talet. De hittade kommunister i varenda amerikansk buske. Den spelades in redan 1962, när ”A Complete Unknown” utspelar sig, men släpptes på en Bootleg-samling långt senare:

And joined up with the John Birch Society
I got me a secret membership card
I went back home to the yard
Started looking on the sidewalk
Under the hedges

Well, I got up in the mornin’ I looked under my bed
I was lookin’ every places for them gol-darned Reds
Looked behind the sink, and under the floor
Looked in the glove compartment of my car
Couldn’t find any

Look behind the cloths, behind the chair
Lookin’ for them Reds everywhere
I looked way up my chimney hole
Even looked deep inside my toilet bowl
They got away

I heard some footsteps by the front porch door
I grabbed my shotgun from the floor
Snuck around the house with a huff and a hiss
“Saying hands up you communist”
It was the mail man, he punched me out

Well, I was sittin’ home an’ started to sweat
I figured they was in my T.V. set
I peeked behind the picture frame
Got a shock from my feet, right up in the brain
Them reds did it
Hooting in the television

Well, I quit my job, so I could work alone
Got a magnifying glass like Sherlock Holmes
Followed some clues from my detective bag
And discovered red stripes on the American flag
Betty Ross

Now Eisenhower, he’s a Russian spy
Lincoln, and Jefferson and then Roosevelt guy
To my knowledge, there’s just one man
That’s really and truly an American
That’s George Lincoln Rockwell
I know for a fact he hates Commies
‘Cause he picketed the movie Exodus

Well, I finally started thinkin’ straight
When I run outta things to investigate
I couldn’t imagine nothin’ else
So now I’m home investigatin’ myself
Hope I don’t find out too much, good God

George Lincoln Rockwell som nämns i sången bildade för övrigt det amerikanska nazistpartiet 1959. Han mördades 1967 av en tidigare medlem i partiet som hade uteslutits för ”bolsjevikiska böjelser”.

Detta som en påminnelse om de mörkare sidorna av Amerikas förenta stater, som blivit allt mer framträdande och dominerande i vår tid.

Den nya Dylanfilmen är en bit av vår kulturhistoria. ”A Complete Unknown”  handlar om musik som blev till i detta speciella och kreativa skede i vår moderna historia. Den förmedlar energi och hopp. Det är musik som fortfarande står sig. Och Suze Rotolo, henne ska vi inte glömma.

Håkan A Bengtsson