Med åren har Stockholms Filmfestival blivit mer politisk – och den festival som startar i dag har en uttalad feministisk profil. Utvecklingen har letts av festivalgeneralen Git Scheynius.
I dag startar den 24:e upplagan av Stockholms Filmfestival. Det är ett av Nordens största kulturevenemang och under 12 dagar kommer 460 visningar äga rum på tio av huvudstadens biografer. Festivalens vd är under dessa dagar chef för sammanlagt 400 anställda och volontärer.
– Även om det ligger ett helt års planering bakom festivalen går vi nu mot dubbel heltid, säger Git Scheynius när Dagens Arena träffar henne på Stockholms Filmfestivals högkvarter vid Hötorget, några dagar innan festivalen rullar ut röda mattan.
Det luktar popcorn som i en biosalong i den avlånga kontorslokalen som har inramade fotografier på tidigare festivalprisvinnare som David Lynch och David Cronenberg på väggarna. Doften sitter kvar från kvällen innan när de anordnade en förhandsvisning av festivalfilmer för sponsorer, förklarar Git Scheynius.
Sammanlagt jobbar 14 personer heltid med festivalen. En av deras främsta uppgifter är givetvis att se film. Det blir cirka 2 000 filmer av olika slag som gruppen går igenom, varav Git Scheynius säger att hon hinner se ungefär en tredjedel. Framför allt är de intresserade av att lyfta vad de beskriver som “morgondagens film”.
– Majoriteten av de filmer vi presenterar är gjorda av debutanter. Jag tycker att det är en filmfestivals uppgift; att se de trender som finns och lyfta dem. Vi skapar ju också trender genom det utbud vi tar fram.
När Git Scheynius var med och drog igång Stockholm Filmfestival 1990 startade de som en “avantgarde-rörelse”.
– Vi ville skapa något nytt inom festivalvärlden med ett utbud som man inte hade sett någon annanstans, säger hon.
Hon berättar om hur filmkritikern Nils-Petter Sundgren kom fram till henne efter att den allra första filmfestivalen öppnats med David Lynchs dramatiska thriller “Wild at heart”.
– “Tycker du det här är film?” frågade han mig. “Ja”, sa jag, och kände att här har vi en generationsklyfta och att ja, vi måste göra det här!
En av de första att ta emot Bronshästen – festivalens pris för årets bästa film – var Quentin Tarantino med sin debutfilm “De hänsynslösa”. Vid den tiden jobbade han fortfarande jobbade i en videobutik i Kalifornien. Filmen fick, liksom festivalprogrammet, kritik från svenska filmkritiker för att innehålla för mycket så kallat underhållningsvåld.
– Vi blev väldigt hårt utgångna av filmkritiker och fick epitetet “våldsfilmsfestivalen”. Många av de filmer vi visade i början av 1990-talet var en vattendelare för en ny typ av film, säger Git Scheynius, och nämner även David Cronenbergs “Crash” och Quentin Tarantinos “Pulp Fiction” som exempel på filmer som väckt starka reaktioner på festivalen.
Gillar du underhållningsvåld?
Först ser Git Scheynius lite besvärad ut över frågan, men finner sig snabbt:
– Jag gillar bra film, oavsett hur man väljer att berätta en historia. Det intressanta är att man kan gestalta en berättelse som tar tag i människor. Våld var en av barriärerna vi gick igenom. Sedan hade vi även en sexdebatt… Men en filmfestival ska som sagt sätta agendan.
Med åren har Stockholm Filmfestival blivit mer politiskt medveten. De har sedan starten haft en gaysektion som numera kallas för “Under the rainbow”. Mellan den 8 och 10 november kommer högaktuella filmer på hbtq-temat att visas och efterföljas av diskussioner med filmskapare och skådespelare.
– Vårt fokus har egentligen alltid varit detsamma. Vi vill visa kvalitetsfilm från hela världen. Men jag tror att vissa filmer tidigare skymde sikten för vad vi ville göra, säger hon med ett visst mått av självkritik.
För en utomstående känns det som att festivalen har blivit mer genusmedveten. Som att ni till exempel satsar särskilt på kvinnliga regissörer och har instiftat ett långfilmstipendium för kvinnliga filmmakare?
– Jag har väntat på att det ska lösa sig självt, naivt nog. Vi hade en idé om att vi inte ville kvotera på festivalen, och med det lät jag mig nöjas de första åren. Plötsligt insåg jag att jag ville se en förändring innan jag dör, och då förstod jag att jag måste göra något nu!
När Stockholm Filmfestival startade 1990 fanns det 2 500 filmfestivaler över hela världen. Bara Stockholms och Londons filmfestivaler hade en kvinnlig vd. Bland regissörerna var andelen 90-10 till männens fördel. Git Scheynius tog därför initiativ till ett mer fokuserat genusarbete, som hon beskriver det.
– Det innebär att vi tittar på alla kvinnliga projekt vi kommer över. På så sätt ger vi kvinnliga regissörer en särbehandling kan man säga. Vi kommer upp i över 30 procent kvinnliga regissörer på vår festival, vilket Cannes filmfestival hävdar att de inte kan göra för att det inte finns tillräckligt många kvinnliga regissörer.
Vad svarar du dem då?
– Jag säger att de inte gör sitt jobb (skratt). Vi har kört det här i flera år och vår publik är otroligt nöjd med vårt utbud. Och hör vi några klagomål på kvaliteten? Nej!
För tre år sedan gav Stockholms Filmfestival även sig även in i produktionsbiten genom att tillsammans med Svenska Filminstitutet och samarbetspartnern Telia instifta ett långfilmsstipendium på 5,4 miljoner kronor till en kvinnlig filmregissör som är i början av sin karriär. I år har Sofia Norlins “Ömheten”, som fick det allra första stipendiet 2011, världspremiär på festivalen.
– Vi var först med att som filmfestival även producera film. Nu har Venedig följt efter och gör film med Gucci. Men i vårt fall är staten och näringslivet med i samarbetet, bara det är fantastiskt kul. Med vår film blir i alla fall en till film gjord av en kvinnlig regissör, och det är jag ohyggligt stolt över.
Även mottagaren av festivalens hederspris för ett livsverk är i år en kvinna – den franska regissören Clair Denis, som bland annat gjort “Nénette och Boni”, “Beau Travail” och “White Material”.
– Att vi kan lyfta fram en regissör som Clair Denis har tagit mig nästan 25 år i branschen. Det fanns knappt en kvinnlig regissör som hade gjort 25 filmer 1990. Jag är otroligt stolt över att vi kommer att få hit Clair Denis som ska få priset för Life Time Achievement Award.
Dagen efter Dagens Arenas intervju med Git Scheynius anordnade Stockholms Filmfestival en manifestation utanför Kinas ambassad i Stockholm och höll en tyst minut för den regimkritiska konstnären Ai Weiwei. Han är inbjuden för att sitta med i juryn som utser årets bästa film, men på grund av att de kinesiska myndigheterna har belagt honom med utreseförbud har han inte kunnat komma till Stockholm.
I stället har han skickat ett konstverk – en 80 kilo tung stol med en pinne över sätet som gör att det inte går att sitta på den. Han kallar konstverket “The chair for nonattendence”.
– Ai Weiwei riskerar sitt liv för att stå för sin konst och sina åsikter. Jag tycker att det snarast är vår skyldighet som plattform att stärka det. Därför bjöd vi in honom att sitta i juryn, säger Git Scheynius.
Årets festival uppmärksammar under temat Frihet 12 filmer som visar hur många filmmakare i världen är berövade sin konstnärliga frihet på grund av begränsad yttrandefrihet och inskränkningar av mänskliga rättigheter.
Den iranske regissören Mohammad Rasoulof, vars film “Manuscripts Don’t Burn” kommer att visas på festivalen, var inbjuden till Stockholm men även han har fått sitt pass konfiskerat.
– Jag känner mig direkt orolig för honom. Vi har inte fått tag i honom trots många försök. Hans film är ett drama om vad som händer för konstnärer i Iran. Att deras manuskript blir brända, att man fråntas möjligheten att arbeta, att man förhindras att uttrycka sin åsikt, att ingen annan åsikt än regimens är tillåten. Det är helt oacceptabelt, säger Git Scheynius.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
