ANALYS Finlands politiska system lider av samma fenomen som övriga Europa: Partistrukturen splittras. Mikko Majander, docent i politisk historia, analyserar det kommande finska riksdagsvalet.
Riksdagsvalet i september 2018 gav Sverigedemokraterna 17,5 procent av rösterna. I Estland var nationalpopulistiska EKRE en storvinnare i mars 2019 med 17,8 procent. Siffrorna är nästan exakt samma som Sannfinländarna fick i parlamentsvalet 2015 (17,7 %).
Det nya normala, alltså? Kanske det, kanske inte. De sista opinionsundersökningarna lovar Dansk Folkeparti runt 14 procent, vilket skulle betyda en ordentlig tillbakagång från förra valet i juni 2015 (21,1 %). Norges Fremskrittspartiet fick i september 2017 15,2 procent och ligger nu på 10–12 procent.
Efter Finlands riksdagsval 14 april och Danmarks folketingsval lite senare kommer vi att veta bättre hur nationalpopulismen mår i Norden. Sannfinländarna har bakom sig en splittring som lämnade partiet i radikalt invandringskritiska händer. Populisternas moderatare ”ministerfalang” grundade sitt eget parti men detta Blå framtid har inte lyckats skaffa något stöd hos väljarna.
Sannfinländarna däremot är tillbaka i bilden. De har fått 11–13 procent i de senaste opinionsmätningarna och trenden har varit uppåt. Ytterst motbjudande sexuella och våldsamma brott som några enstaka asylsökande har begått i Finland har uppenbart gynnat partiet. Nu undrar man om det kan överraska också i själva valet – tredje gången i rad!
Sannfinländarnas resultat väcker förstås intresse och uppmärksamhet, men det är ändå ingen dramatisk fråga i Finlands riksdagsval. Det finns inget större parti (knappast något mindre heller) som vill regera med dem eller med deras stöd. Sannfinländarnas framgång gör det säkert svårare att bilda en majoritetsregering, men det är osannolikt att Finland skulle hamna i ett likadant politiskt dödläge som Sverige var i hösten 2018 efter valet.
Avgörande lär väl vara hur statsministerpartiet Centern lyckas. I opinionsmätningar har partiet tappat en tredjedel av sitt stöd från 2015 då det var 21,1 procent. Med nuvarande siffror är det omöjligt att fortsätta på borgerlig basis fast Samlingspartiet gärna skulle göra just det. Partierna får tillsammans endast lite över 30 procent i opinionsmätningarna och Blå framtidens ett par procent hjälper inte mycket till.
Statsministern Juha Sipilä försökte erövra initiativet tillbaka till Centerns händer genom att fälla sin egen regering, bara fem veckor före valdagen. På detta sätt markerade han storslaget sitt politiska ansvar när det blev tydligt att den nuvarande riksdagen inte hinner godkänna regeringens stora social- och hälsovårdsreform.
Allt sammantaget lider Finlands politiska system av samma fenomen som Europa över huvud taget, fast kanske i mildare form: partistrukturen splittras.
Samtidigt propagerar Sipilä för hur regeringen har nått 80 procent av sina mål: lysande hantering av ekonomi och sysselsättning har praktiskt taget räddat landet. Fast han fortfarande leder en expeditionsregering utmanar han nu fritt sina gamla samarbetskollegor i Samlingspartiet samt förstås socialdemokrater som leder klart i opinionsmätningar.
Finland har inte en likadan tradition av blockpolitik som Sverige men Sipiläs borgerliga regering har lyckats förena den rödgröna oppositionen. Efter riksdagsval skulle Socialdemokraterna helst regera med Vänsterförbundet samt De Gröna, men stödet räcker inte till majoritet. Ett rimligt resultat för Centern kunde hjälpa till, fast samarbete med Sipilä skulle inte vara spänningsfritt.
Ännu värre är relationen med Samlingspartiet som länge har tävlat om den första platsen och statsministerposten med SDP. Under de senaste veckorna har högern drabbats av skandaler i äldrevård, speciellt inom den privata sektorn. Samlingspartiet driver nu rätt ensamma större valfrihet i vården, vilket hotar att också leda till ökade privatiseringar samt oproportionella vinster på skattebetalarnas pengar.
En sådan agenda är svår att sälja i Finland just nu. Efter fyra år av borgerligt styre med åtstramningar lutar nästan alla en bit åt vänster. Den förbättrade ekonomin har lett till önskemål om att det nu äntligen är dags att satsa också på välfärd och vård samt framtiden, utbildning och forskning. Och klimat, fast där har partierna svårigheter att ge löften om konkreta bindande åtgärder.
De Gröna har njutit av medvind under den pågående valperioden och de är på väg mot sitt bästa valresultat någonsin. Efter Touko Aaltos korta och olyckliga ordförandeperiod har den erfarne och populäre Pekka Haavisto tagit ledningen och partiet tävlar nu i opinionsmätningar med Centern och Sannfinländarna om tredje plats.
I ett skede kunde man undra om De Gröna skulle utmana även SDP som det ledande oppositionspartiet. Men Socialdemokraterna har skärpt sig sedan dess. I arbetsmarknadsfrågor och -konflikter tycks löntagarna ännu lita mest på dem. SDP har också utfört ett ambitiöst programarbete med längre framtidsperspektiv som ger viss respekt och trovärdighet.
Partiet ser också mer enat ut än på länge. Under ordförande Antti Rinnes långa sjukfrånvaro steg andra yngre krafter fram och fyllde det politiska utrymmet med kompetens och stil. Starkt lagspel är SDP:s styrka också i den meningen att Rinne själv inte är särskilt populär bland väljarna. Borgerliga konkurrenter hoppas nu att sosseledaren ska göra fatala misstag i de sista veckornas valdebatter.
Allt kan ännu ändras, nämligen. Socialdemokraternas stöd runt 20–22 procent är inte särskilt mycket men försprånget till Samlingspartiet är stabilt eller ökar, numera 3–5 procentenheter. Å andra sidan, fast valdagarna närmar sig snabbt vet vi inte vilka frågor som verkligen kommer att mobilisera väljarna. Antalet osäkra har hela tiden varit högt i opinionsmätningarna.
Varje parti har sitt starka tema. De Gröna skulle gärna se ett klimatval, medan arbetsmarknadsfrågor och vårdbekymmer gynnar SDP. Båda har hög profil i utbildning och forskning. Invandringen är Sannfinländarnas käpphäst, Samlingspartiet rider på ekonomi och sänkta skatter. Centerns styrka ligger i idén om ett regionalt decentraliserat Finland.
Ingen talar om utrikes- och säkerhetspolitik. Inte heller om EU och euron, fast Finland ska bli unionens ordförandeland den senare delen av 2019.
Bland de mindre partierna har Vänsterförbundet en av de mest populära ordförandena, den unga och begåvade Li Andersson, men stödet ligger fast vid nio procent. Svenska Folkpartiet samt Kristdemokraterna når 3–5 procent i opinionsmätningarna, Blå framtid under två. Det finns också några nya utmanare som högst kan få ett par enstaka representanter i parlamentet från de största valkretsarna.
Allt sammantaget lider Finlands politiska system av samma fenomen som Europa över huvud taget, fast kanske i mildare form: partistrukturen splittras. Förr i tiden brukade de tre stora (SDP, Centern, Samlingspartiet) ta cirka två tredjedelar av rösterna, nu väntas de få närmare hälften. Det blir antagligen ett jämnare gäng av medelstora partier än någonsin tidigare.
Frågan är hur man bildar en fungerande regeringskoalition på en sådan basis. Det finns stora reformer, från social- och hälsovård till socialskydd, som väntar på lösning. Vem visar beslutsamt ledarskap i en form som andra är villiga att följa?
Mikko Majander är docent i politisk historia vid Helsingfors universitet och samhällsanalytiker i den finlandssvenska tankesmedjan Magma
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
