Recension Det börjar bra. Men författaren går vilse någonstans längs vägen. Det menar Daniel Mathisen, som läst Christophe Guilluys nya bok De degraderade.
I Christophe Guilluys senaste bok, De degraderade – de folkliga klassernas överlevnadsinstinkt (Karneval förlag) nystar den franske geografen i vad som ligger bakom det senaste decenniets folkliga ilska mot etablerade partier. Vad får fransmän att rösta på Marine LePen, britter att vilja lämna EU och amerikanska arbetare att backa Donald Trump?
Beskriver ett politiskt skifte
Det börjar bra. Guilluy plockar fram den marxistiska verktygslådan och ringar in själva kärnan: de materiella villkoren och ekonomins organisering. Vilka som sitter på makten, hur ägandet är koncentrerat och hur det nyliberala systemskiftet förskjutit bestämmanderätten från demokratiska församlingar till styrelserum.
Han beskriver ett politiskt skifte där arbetare och lägre tjänstemän gör uppror mot förlorade positioner och privilegier. Som när tryggheten och det bekanta rycks undan mer än något annat längtar efter gemensamma referenspunkter. Samhället har blivit mer strikt uppdelat i centrum-periferi – socialt, geografiskt och kulturellt.
Men någonstans längs vägen är det som om han går vilse. Den strukturella kritiken blir allt fladdrigare, analysen grumlas. Så snart det börjar handla om den som inte är infödd i landet sjabblar Guilluy bort de marxistiska verktygen. Den folkliga ilskan förklaras i stället av tre fenomen: metropoliseringen, globaliseringen och idén om en planet utan gränser.
Fixerad vid ytliga kulturella uttryck
Invandringen blir orsaken till splittringen av folket som subjekt. ”De senaste 30 åren har flödet av invandrare från länder utanför Europa stigit och i grunden förändrat befolkningens sammansättning [..] Förutsättningen är känd: uppkomsten av det splittrade så kallade multikulturella samhället.”
Guilluy drar slutsatsen att protesterna mot allt från nedskärningar till bränslepriser i grunden handlar om identitet snarare än materiella frågor.
”Till skillnad från sociala rörelser under 1800- och 1900-talet strider man inte för att erövra nya rättigheter, nu handlar det om att den folkliga majoritet som förr kallades medelklass vill bevara sin sociala och kulturella ställning”, skriver han.
Men är det verkligen något nytt som utmärker vår tids sociala och politiska uttryck från historiens? Har inte ekonomiska chocker och extrem ojämlikhet alltid hotat arbetarklassens sammanhållning, slagit in kilar mellan människor med samma materiella intressen?
Snarare än att analysera klassamhällets och den ekonomiska maktens nya konturer tycks Guilluy fixerad vid ytliga, kulturella uttryck i samtiden. Hånar reformer som minskar biltrafik eller begränsar cigarettrökning som borgerligt trams, fjärran från den riktiga arbetarklassens livsstil. Bitvis är det faktiskt som att läsa en outtröttlig ABF-gubbes vindlande monologer.
Hemsnickrad version av folklighet
Hans slutsats blir därför inte att våra städer är för ojämlika, utan att det är något fel på det urbana livet i sig. Han diskuterar inte heller hur globaliseringens villkor kan förändras, utan fördömer allt bortom nationalstatens helgedom som ”illusioner”. Guilluy ifrågasätter överhuvudtaget inte hur gränser uppstått utan placerar nationens okränkbarhet i centrum.
Men när uppstod egentligen folket? Tvärt emot teserna i De degraderade påståenden är nationen i själva verket en historisk konstruktion, ett bekvämt sätt för makten att hålla folk i schack. Eller med Benedict Andersons formulering: en föreställd gemenskap.
Resultatet blir en läsning som kapitulerar inför samhället som det är och placerar en hemsnickrad version av folklighet på piedestal. Guilluy har förstås helt rätt i att det finns ett glapp mellan folket och makten. Men hans förklaringar blir i bästa fall trubbiga, i värsta fall historielösa.
I grunden finns det ingenting som säger att den invandrade arbetaren inte kan dela materiella intressen med en infödd. Nog kan vänstern ha ett projekt som omfattar ett liv i storstäder. Och visst måste det existera ett samhälle bortom den nyliberala klasskampen och den nationalistiska tvångströjan. Men den som är nyfiken på hur vi tar oss dit gör bäst i att leta på annat håll än bland Guilluys intellektuella drivved.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
