Trygghet I stället för att bekämpa segregation, hemlöshet och ojämlikhet handlar dagens trygghetspolitik främst om att skapa ordning i den fysiska miljön. Det sätts fokus på trygghet för vissa grupper medan de mest utsatta exkluderas, visar ny avhandling.
Frågan om trygghet står högt på den politiska agendan i Sverige i dag. Men när kommunerna främst fokuserar på kortsiktiga lösningar som patrullerande vakter och mer belysning, riskerar det att ske på bekostnad av långsiktiga insatser. Som att ta itu med social utsatthet, boendesegregation och rädsla för sexualiserat våld. Det visar en ny avhandling från Umeå universitet.
– Medan trygghet ofta lyfts fram som nästan en förutsättning för ett demokratiskt och jämställt samhälle, visar min avhandling att trygghetspolitiken bidrar till att förstärka en polarisering mellan de som ska göras trygga och de som anses orsaka otrygghet, säger avhandlingens författare, Jennie Brandén, doktor i statsvetenskap.
I arbetet med sin avhandling har hon sedan 2014 undersökt olika insatser för att skapa trygghet i totalt 15 olika svenska kommuner. Fokus har varit på tre brett förekommande strategier i lokalt trygghetsarbete i Sverige: trygghetsvandringar, en certifiering för trygga stadskärnor och patrullerande väktare och ordningsvakter.
Enligt Jennie Brandén riskerar insatserna att handla mer om trygghet för privilegierade grupper och mindre om tryggheten för de mest utsatta. De problematiserar i första hand inte att personer är hemlösa, behöver tigga ihop pengar för dagen eller kämpar med psykisk ohälsa. Utan om hur de blir ett problem för andra som på grund av detta känner sig otrygga i det offentliga rummet.
– Det som ofta händer är att man vidtar olika åtgärder som på olika sätt syfta till att exkludera de här personerna från offentliga miljöer.
Genom deltagande observationer på trygghetsvandringar fick Jennie Brandén inblick i vad ”deltagande dialog” mellan medborgare och beslutsfattare innebär i praktiken. Hon menar att medan själva mötet fyller en viktig funktion så handlar vandringarna framför allt om att notera ett otrygghetsproblem och ringa in hur det ska åtgärdas konkret.
– Det innebär att lösningarna ofta blir ökad belysning, att man städar upp för att skapa i alla fall en känsla av trygghet. Politikerna kanske tar med sig andra aspekter av trygghet tillbaka i sitt arbete, det är inget jag har specifikt undersökt. Men i den konkreta insatsen är det kortsiktiga aspekter som åtgärdas.
Risken är, framhåller Jennie Brandén, att till exempel stökiga ungdomar diskuteras som ett otrygghetsproblem snarare än som en del av lösningen.
Men det är väl bra med kortsiktiga lösningar än inga alls?
– Det är klart att det är toppen att man fixar det som är trasigt i ett bostadsområde. Det är inte det som är det problematiska. Utan risken att det bara stannar där. Att insatserna på något sätt döljer mer genomgripande samhälleliga utmaningar som vi står inför.
En annan aspekt som Jennie Brandén ser är att offentliga aktörer allt mer samarbetar med det privata näringslivet för att åtgärda otrygghetsproblem. Till exempel när det gäller certifieringen ”Purple flag” för trygga stadskärnor. För att öka handeln i städerna på kvällstid.
– Med certifieringen blir det påtagligt att utifrån ett marknadsperspektiv så blir trygghet ett verktyg för tillväxt och ökad konsumtion snarare än ett mål i sig självt. Vilket innebär att det som ringades in som problem i samband med certifieringsarbetet, var det som på olika sätt störde ordningen på marknaden.
Det blev mycket fokus på trygghet för de som konsumerar i staden, i stället för de bor i och lever använder staden på andra sätt än för konsumtion. Dessa perspektiv blev inte en del av den trygghet som diskuterades i relation till certifieringen.
– Kommuner och privata aktörer kanske inte ska tänka att de nödvändigtvis ska ha samma mål. En kommun ska ha alla sina medborgare i åtanke. Inte bara de som bidrar till ökad konsumtion.
En annan del där näringslivet kommer in i trygghetsarbetet är de privata säkerhetsbolagen. När kommunerna upphandlar tjänster som patrullering får väktare och ordningsvakter en bred och komplex roll, visar avhandlingen. Vakterna ska dels skapa allmän ordning och avskräcka olika brott. Men de ska också öka tryggheten genom att vara en uniformerad auktoritär person som ofta beskrevs vara kommunens ansikte utåt. Som ett ett komplement till, eller i vissa fall en ersättning för, polis och fältassistenter.
– Det läggs ett stort ansvar för trygghetsfrågor på privata aktörer med en annan horisont. Det är vinstdrivande vaktbolag som på olika sätt blir kommunens ansikte utåt i det offentliga rummet och som på olika sätt får ansvar för frågor om trygghet. Vilket försvagar aspekter som demokratisk legitimitet för trygghetspolitiken och gör det svårare för medborgare att se vem som ska stå till svars för det som görs genom patrulleringen. Man förskjuter också också det statliga våldsmonopolet mot den privata säkerhetsindustrin.
Jennie Brandén menar att dessa förändringar av några av de mest grundläggande demokratiska principerna i vårt samhälle sker utan en större politisk debatt. Att trygghet har blivit en till stor del avpolitiserad fråga som alla partier är för. Om kortsiktiga lösningar tar resurser från de mer långsiktiga behöver det diskuteras politiskt, menar Jennie Brandén.
– Vi behöver också synliggöra och diskutera de mer komplexa, sociala, politiska och ekonomiska dimensionerna av trygghet. Och sätta det i en större samhällelig kontext. Vi behöver fråga oss vad det är för typ av politik som orsakat exempelvis otrygga områden, eller fler utsatta och marginaliserade grupper i det offentliga rummet. Som då ofta anses skapa skapa otrygghet.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
