Lönediskriminering Sedan 1980 har har bara tio fall av lönediskriminering på grund av kön avgjorts i Arbetsdomstolen. »Tillämpningen av lagen har lett till att man cementerat och legaliserat lönediskriminering«, säger Lena Svenaeus, tidigare jämställdhetsombudsman.
Lagen om lönediskriminering på grund av kön befäster löneskillnader snarare än att motverka dem. Det visar en avhandling som tidigare jämställdhetsombudsmannen Lena Svenaeus, nu doktorand i rättssociologi vid Lunds universitet, har gjort.
– Det är inget fel på lagen i sig. Men tillämpningen av lagen har lett till att man cementerat och legaliserat lönediskriminering, säger hon.
Sedan den första jämställdhetslagen infördes 1980 har bara tio fall som gällt lika lön för lika eller likvärdigt arbete prövats i Arbetsdomstolen. Och endast en gång har domstolen helt bifallit talan och slagit fast att det handlat om lönediskriminering. Fallet, som drevs av den nu nedlagda myndigheten Jämo i samarbete med Akademikerförbundet SSR, rörde en kvinnlig ekonom anställd på Kumla kommun. Utan några sakliga skäl hade arbetsgivaren gett en kvinnlig ekonom betydligt lägre lön än en manlig, trots att de hade snarlika arbetsuppgifter.
– Det var lyckosamma omständigheter på så vis. Det är svårare att visa på lönediskriminering när det rör sig om olika jobb.
En annan viktig orsak till att Jämo vann målet var att fackets förhandlare hade undantagit kvinnans lön från kollektivavtalet.
– Principen att avtal ska hållas är viktigt i det arbetsrättsliga systemet. Ett fackförbund kan inte ena dagen kan skriva på ett kollektivavtal och nästa dag stå i rätten och säga att avtalet är ogiltigt. Om parterna är överens så anser domstolen att det starkt talar för att lönen inte är diskriminerande.
– Domstolen ser kollektivavtalen som en typ av facit på vad som är diskrimineringsfri lön. Men enligt EU-rätten, som den svenska lagstiftningen bygger på, är kollektivavtalen ingen frizon.
Att fler fall inte går till domstol beror just på att chanserna att vinna är små, menar Lena Svenaeus.
– Både fackförbund och tillsynsmyndigheten har fått lära sig att det inte är någon idé att gå till Arbetsdomstolen med sådana här mål. Även om man lyckas bevisa att det handlar om likvärdigt arbete, vilket Jämo gjorde i två mål, så säger domstolen att löneskillnaden beror på marknaden.
Dessutom är det dyrt att rigga och driva ett mål om lönediskriminering. Och förlorar man får man betala både de egna kostnaderna och motpartens rättegångskostnader.
Men för att förbudet mot lönediskriminering ska få någon reell effekt måste fler fall prövas i domstol, anser Lena Svenaeus. Och vill inte fackförbunden riskera höga rättegångskostnader, borde tillsynsmyndigheten försöka driva ett eller flera fall.
– Ett visst antal fall måste drivas för att utveckla rättspraxis, exempelvis när det gäller marknadsargumentet.
– Jag har tittat på utvecklingen från Arbetsdomstolens införande 1929 fram till i dag. När man gör det ser man hur djupt inbäddad könsdiskrimineringen i arbetsrätten är. Och den lever kvar även i dag men är inte lika synlig. Nu säger man att löneskillnaderna beror på att kvinnor arbetar i offentligt sektor, att kvinnodominerade yrken skiljer sig från manligt dominerade och så vidare. Jag menar att detta är dimridåer. Det här handlar om kvarvarande diskriminerade strukturer som man måste ta itu med.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
