Forskare som blir aktivister

Reportage Det är inte ovanligt med forskare som jobbar tätt med aktivister i olika frågor. De kan hjälpa med organisering eller skriva manifest och böcker tillsammans med aktivisterna för att nå ut med deras budskap. Men att vara lojal mot både aktivismen och akademins strikta forskningsetik, går det?

På den rosafärgade bokens framsida ser man en bild på en kvinna som står på ett hustak. Hon spejar ut mot något som betraktaren inte ser. I högra handen håller kvinnan en flagga med ett hus på. ”Bostadsmanifest – 22 krav för framtidens hem” lyder bokens titel. När man vänder på boken ser man vad kvinnan spejar mot. En grupp människor som hejar på från hustaken och viftar med likadan flagga. De har knuten näve, gör tummen upp och tjoar. Det rör sig helt klart om en kamp.

”Vi kräver ett jämlikt och integrerande bostadssystem. Vi kräver att hyresgäster och hyresrätter står i centrum för bostadspolitiken”.

Denna bok, eller detta manifest, gavs ut i början på året. Bakom de 22 kraven som listas upp i manifestet står CRUSH & Vänner. CRUSH är ett slagfärdigt namn som kanske för tankarna till en aktivistorganisation, musikgrupp eller kampanj. Men CRUSH står för Critical Urban Sustainability Hub och är ett forskningsprojekt inom samhällsgeografi.

”Projektet syftar till att undersöka institutionella ramar och förutsättningar för bostadsstyrning i relation till aktörer, sociala rörelser och boende i en kollaborativ forskningsprocess”, skriver de i sin presentation.

Projektet består av 15 forskare från Göteborg, Lund, Malmö och Uppsala. En av de som medverkar i manifestet är Carina Listerborn, professor i stadsbyggnad vid Institutionen för urbana studier, Malmö universitet. Hennes krav är att man ska stärka hyresrättens position och ta bort ägandets privilegier av bostaden. 

– Det projektet var att gå lite utanför vad forskare vanligtvis gör. Vi brukar inte formulera krav, vi redovisar främst vår forskning. Men allt det där är baserat på forskning vi har gjort under många många år. Om vi då tar ett steg längre och ställer oss frågan, vad vill vi då? Så var det utifrån det vi försökte skriva. Det är att stiga utanför lite vad forskarens roll ofta är, säger Carina Listerborn och fortsätter:

– Samtidigt är det väldigt många forskare som får uttala sig på nyheter och i media och ska dra konsekvenser av sin forskning. Ekonomiska talespersoner som ska spå i framtiden om hur det ska bli. På något sätt tycker jag att det vi gör inte är någonting ovanligt inom akademin, men det var ändå kanske lite att sticka ut halsen och det vet jag att vi gjorde med boken.

”Dagens bostadssystem splittrar samhället då det å ena sidan består av de ägande som kan göra vinst vid försäljning eller uthyrning av sin bostad, och å andra sidan de hyrande som upplever ökade boendekostnader utan möjlighet att bygga upp en förmögenhet på sitt boende”, skriver Carina Listerborn i manifestet.

Forskare som deltar i sociala mobiliseringar och sociala förändringsprocesser, det är inte så ovanligt som man kan tro. Begreppet aktionsforskning myntades redan på 60-talet inom socialt arbete men har nu blivit populärt igen inom akademin. Att tillsammans med direkt berörda aktörer jobba för att förändra en situation till det bättre och samtidigt utbyta kunskap med aktörerna, har inspirerat många samhällsengagerade forskare.

Carina Listerborn säger att man också kan använda begreppet forskaraktivism. Kärnan är att man lär av varandra. Man kommer med olika kompetenser och bakgrunder och tittar på ett fenomen eller skeende. Det som skiljer denna metod från exempelvis deltagande observation som är vanligt inom antropologin, när man studerar olika kulturer, är att man deltar i en aktion. Ofta motiveras forskaren av att påverka, förändra.

– Vi som håller på med urbanforskning har många någon sorts bas i vad vi brukar kalla kritisk urbanforskning där vi inte bara menar att vi ska forska om saker utan också bidra med någonting, till förändring. Den ansatsen har vi ofta just i relation till bostadsfrågor.

Finns det inte en stor risk att bli stämplad som aktivistisk forskare med en tydlig agenda, särskilt när man skriver ett manifest tillsammans med aktivister?

– Jo. Stämplad blir man ganska lätt inom akademin. Samtidigt tycker jag att det handlar om vad man producerar som forskare och vilka debatter man går in och vad man gör, det måste man ta ställning till själv. Men jag menar att det här är saklig och grundad forskning. Det är inte taget ur luften, det är empirisk forskning med fokus på hyresgästens situation. Medan då vi inte tagit så många perspektiv från branschen, och där finns naturligtvis andra argument. Men min personliga åsikt är att branschen redan är uppbackad av starka röster som till exempel Timbro och fastighetsbranschens olika lobbyorganisationer. Den har redan så många röster. För mig handlar det också om att skapa en balans i debatten att lyfta de här andra, mer marginaliserade rösterna.

En välkänd kritik är att man tappar distans och blir mer aktivist än forskare.

Lisa Kings är lektor i socialt arbete vid Södertörns högskola. Hon bedriver aktionsforskning men understryker att hon inte är aktivist. Hon jobbar mycket ute i fält, med olika lokala föreningar i utsatta storstadsområden. Tillsammans med forskarkollegor har Lisa Kings skrivit en bok om aktionsforskning, dess möjligheter och utmaningar. Hon berättar att hennes forskning har vuxit fram med tiden.

– Jag är skolad i en ganska traditionell akademisk miljö där etnografiska metoder och den typen av närhet till det man studerar var självklar. Men den deltagande aspekten var ingenting som diskuterades i stor utsträckning.

Lisa Kings rörde sig ofta i liknande sammanhang och träffade på samma människor. Men hon menar att det först var ett slags distanserad aktionsforskning. Med åren insåg hon att det blev lite fånigt att prata om distanser när hon jobbar som tätt med vissa grupper.

– I stället, hur kan man förstå värdet i det jag har? I stället för att se det som någonting per definition negativt, eller som skulle göra mig mer icke-objektiv. Om man pratar om teknik eller medicin, där uppfattas det inte som något problematiskt att forskning och företag till exempel jobbar tillsammans för att få fram ett nytt vaccin, säger Lisa Kings och frågar sig:

– Varför skulle vi inte kunna jobba på det sättet även inom andra arenor?

Det har länge funnits kritik mot aktionsforskning och då främst riktat mot den inom samhällsvetenskapen och humanioran. Diskussionen bottnar i en gammal konflikt om synen på objektivitet. Bo Rothstein, professor emeritus i statsvetenskap vid Göteborgs universitet, tycker att aktionsforskning är en tvivelaktig metod.

– En välkänd kritik är att man tappar distans och blir mer aktivist än forskare. Det är inget fel att en forskare har en normativ agenda, vill rädda miljön eller hjälpa de fattiga. Men ibland går det över styr.

Han kallar det för ett slags Stockholmssyndrom inom forskningsvärlden. Att forskare blir så involverad i de olika nätverken, policynätverken som han kallar dem, att de tappar sin självständighet som forskare.

– Det finns ingen höger-vänster-dimension här utan det kan gälla nästan allting. Att man inte kritiskt granskar och ifrågasätter det man studerar. Det kan naturligtvis handla om pengar som kan bistå en på ett eller annat sätt. Det finns också att man får sin identitet som forskare bekräftad. Man åker på policykonferenser, man håller föredrag och blir en i gänget. Då kan man tappa bort ifrågasättandet.

Ett generalproblem är enligt Bo Rothstein att det finns en risk att forskare som drivs av sin ideologi letar upp den typ av empiri som de i förväg vet bekräftar deras teori. Så kallad konfirmationsbias. Forskaren bortser då också systematiskt från information som strider mot teorin. Men det är inte enbart inom praktisk forskning ute i fält, utan pågår också på forskarens kammare, innanför akademins tjocka väggar.

– Det kan också vara väldigt teoretiskt drivna forskare som identifierar sig nästan på ett personligt plan med en teori och för in data som inte passar in i förhållandet, säger Bo Rothstein.

Ett exempel han tar upp och en fråga han länge intresserat sig för är korruption och korruptionssammanhängande problem. Främst vad gäller bioståndet i utvecklingsländerna.

– Huvuddelen av forskarna då inom det här området ville överhuvudtaget inte ta tag i denna problematik och prata om illa fungerande offentliga institutioner i utvecklingsländer. ”You are blaming the victim”, menade man. De var helt betagna av en teori som hette beroendeskolan. Den pekade på att problemen i u-länderna kunde föras tillbaka till i-länderna. Detta har ändrats, de flesta har ändrat sig, men i början var det tydligt så att det här ska man inte nämna.

Jag tycker det största problemet är de som tror att de tror att de genomför objektiv forskning.

Bo Rothstein säger också att det fins en populär teori inom samhällsvetenskapen om att det inte finns någon opartiskhet, att man inte kan på något icke-politiskt sätt bedriva forskning. Att forskning och aktivism är samma sak.

– Då försvinner skillnaden mellan forskning och annan verksamhet, det har gjort det rätt besvärligt.

Han menar att objektiviteten är ett ideal som forskare strävar efter. Framför allt att man inte sorterar bort information som man ideologiskt inte anser bör komma ut.

Carina Listerborn säger att aktionsforskare kan få kritik för att inte vara objektiva eller sakliga. Att de kan ses som partiska. Men hon tillhör de som inte riktigt tror på att forskning alltid är objektiv. Alla har något perspektiv eller någon anledning till varför de forskar, framhäver hon.

– Jag tycker det största problemet är de som tror att de tror att de genomför objektiv forskning. Det är naivt. Ingen kan vara fullkomligt neutral eller objektiv i det forskningsprojekt man gör. Däremot ska man redovisa sin position, man ska redovisa vad man gör och hur man samlat in sitt material och med vilka aktörer man pratat. Från mitt perspektiv har vi ett större problem med de som säger att de är helt neutrala, för de redovisar sällan sin position, säger Carina Listerborn och fortsätter:

– De som kommer från ekonomisk forskning, de har ofta den föreställningen att man studerar någonting objektivt. Men ekonomin är inte heller så objektiv, den är också styrd av människor.

En annan forskare som inte bara deltagit i aktioner utan också hjälpt till att organisera dem, är sociologen Dominika V. Polanska. Hon är främst känd för sitt engagemang i frågan om renovräkningar, när fastighetsägare upprustar och höjer standarden på lägenheter så pass att hyreshöjningen gör det svårt för hyresgäster att bo kvar. Hon försöker inte att dölja att hon varit aktivist, men hon framhåller att aktivismen hade sitt ursprung i forskningen, inte tvärtom.

– Det är de forskningsämnen som jag valt att studera som dragit in mig i aktivismen. För många har det varit tvärtom, de har börjat med aktivism och sen börjat forska och försökt komma den vägen för att hjälpa aktivismen, säger Dominika V. Polanska.

Hon lyfter också kritiken mot aktionsforskning och riskerna för bristfällig objektivitet. Men precis som Carina Listerborn menar hon att det är ett missförstånd att forskare skulle vara objektiva.

– Forskning om samhälleliga och politiska fenomen är inte oberoende av samhället. Men sen finns det olika sätt att vara oberoende och beroende. Inom forskningen brukar vi prata om att man ska vara reflexiv och transparent, visa hur vi har kommit fram till våra resultat och snarare inte dölja det bakom något slags skynke av att det verkar som att det är neutralt oberoende. Det är min ställning till kunskapen. Det är väl ofta när man ifrågasätter maktstrukturer eller de som är i maktställning som man då kallas för icke-neutral eller politisk, olika kategorier som forskare tillskrivs för att bli misskrediterade. 

Ett annat problem med aktionsforskning, som Dominika V. Polanska och Lisa Kings påtalar, är att när man jobbar med ett lokalt förändringsarbete kan det vara en utmaning att komma förbi det lilla och knyta an det till de stora frågorna.

– Det är en stor viktig kamp men hur relaterar det till stora frågor om kapitalism, globalisering eller miljö? Hur är det kopplat till övergripande samhälleliga strukturer? Det är en viktig roll för forskare för att vara del av debatten och påverka den, säger Lisa Kings.

Men aktionsforskning handlar inte enbart om att hjälpa marginaliserade grupper att få en förbättrad situation. Det handlar också, från forskarens sida, att hämta information från människor som lever mitt i det fenomen forskaren studerar. Det kan vara information som annars är väldigt svårtillgänglig. Bo Rothstein kan se ett värde i det.

– Man kan få en massa information som man annars inte skulle få, kanske få göra intervjuer med personer som annars inte skulle öppna sig för att intervjuas.

Carina Listerborn menar att det finns en föreställning om att forskningen är en isolerad verksamhet. Att forskarna sitter och helt objektivt neutralt granskar fakta. Men så kan inte forskning gå till, framhäver hon.

– Vi måste få information någonstans ifrån, och oavsett var informationen kommer ifrån så är de präglade. Det handlar kanske mer om uppfattningen om vad forskningen ska vara. Vi är en del av samhället och samarbetar med flera aktörer.

Bo Rothstein påpekar att det finns ett problem med att forskare i dag ofta hamnar i en beroendeställning. Och att man är i den väldigt länge. Det dröjer många år innan man får en fast tjänst och därför är man beroende av externa anslag eller att professorer som fått stora anslag tar in en i sitt projekt. Att vara beroende kan styra forskningsresultatet, menar han.

Dominika V. Polanska hävdar att det skulle vara otänkbart för henne att ta emot pengar från exempelvis Hyresgästföreningen. Eftersom det skulle kunna påverka hennes fria ställning som forskare.

– Jag har försökt att hålla mig långt ifrån forskningsmedel som kommer från en intresseorganisation. Just för att jag är inom ett fält där det lätt skulle kunna stämplas. För mig skulle det vara otänkbart att få forskningspengar från Hyresgästföreningen. Forskningsresultat du kan få fram kanske inte är så kritiska som du skulle vilja att de var, som forskare, för att organisationen inte klarar av att ta emot allt det du kommit fram till.

Carina Listerborn säger att hon inte anser det oetiskt att forskning kan vara finansierad av intresseorganisationer som till exempel Hyresgästföreningen. Men att det ska vara tydligt i avtalsvillkoren att forskningsresultatet ska vara oberoende av organisationens målsättning.

– Det finns mycket bra forskning man kan göra med stöd av dem, men då ska inte resultaten styras av vad de vill se. Det där alltid en typ av problem med den här typen av finansieringsformer som vi har i dag, där många företag går in och finansierar forskning. Men samtidigt är universiteten så beroende av pengar från olika aktörer. Rollerna måste vara tydliga från början.

En hel del är rent och skärt ideellt arbete.

Sedan i våras finansierar Hyresgästföreningen en tvåårig postdoktortjänst i nationalekonomi vid Institutet för bostads- och urbanforskning, vid Uppsala universitet. Tjänsten är inriktad på bostadsmarknadens funktionssätt och forskningen kan handla om ”till exempel finansiering, markförsörjning, skatter och hyressättningsmodeller”.

Aktivist eller forskare. Delta i en aktion för att förbättra situationen för människor, eller sätta forskningen och de akademiska meriterna främst. Det är ett dilemma som aktionsforskare får tampas med. Akademin värdesätter inte huruvida man lyckas hjälpa människor, där finns ingen karriär att göra.

Det är främst de vetenskapliga artiklarna, i vilken tidskrift de blir publicerade och hur ofta man citeras som är meriterande.

– Akademin är inte så tillåtande alla gånger, i alla fall inte om man inte har fasta positioner, vilket tar ganska lång tid innan man får. Men det är det enda sättet jag kan forska på, jag kan ingenting annat. Och jag vet att jag kommer inte att bli professor i förrgår. Men jag hade nog ändå inte velat bli den typen av professor, så det är okej. Sen skulle jag så klart önska att en hel del av det man gör, bortom det man kan räkna pinnar på, också skulle ses som meriterande. En hel del är rent och skärt ideellt arbete, säger Lisa Kings.

Ofta blir det dubbelt arbete. Dels måste man skriva den snåriga engelskspråkiga artikeln som hamnar bakom en tidskrifts betalväggar. Dels måste man popularisera sitt forskningsresultat så att det blir tillgängligt för samhället och i synnerhet den aktionsgrupp man jobbat tillsammans med. Lisa Kings uppger att man kanske deltar i en panel eller skriver en bok tillsammans med gruppen.

Dominika V. Polanska menar att samtidigt som det inom akademin finns viss kritik mot aktionsforskning, finns det i samhället en kritik mot akademin och att forskare inte når ut med sin kunskap. Att den ofta stannar inom snäva kretsar.

– Det finns kritik mot att skattefinansierad forskning får fortsätta bakom stängda dörrar. Och ett visst krav på att om vi ska lägga massa skattemedel på din forskning att du ska kunna nå ut. För några år sedan gjorde någon en undersökning om hur många av de vetenskapliga artiklarna som läses. Det var runt 6-8 procent som läses i slutändan. Då pumpar vi in en massa skattepengar till en verksamhet där åtta procent läses.

Hon säger att det finns en viss skriftning nu. Många av lärosätena pratar om att samverka med det omgivande samhället och det finns inskrivet i olika policies hos universiteten. Men även om den tredje uppgiften, som Dominika V. Polanska kallar det, har funnits länge är det ingenting i de akademiska meriterna som räknas som värdefullt med att nå ut med forskningen till en vidare krets.

– Det är antalet och kvaliteten på dina vetenskapliga artiklar som granskas först och främst. Det är inte den tredje uppgiften, bortom och utanför som forskare, absolut inte. Det är väldigt synd.

Att forskare deltar i det politiska samtalet utanför sitt arbete ser inte Bo Rothstein som något problem. Det är inget fel med civilkurage och kan ibland vara nödvändigt.

– Det kan aldrig vara dåligt i ett samhälle om människor med mer kunskap deltar i det offentliga samtalet och den politiska debatten. Men man får inte dölja osäkerhet i sina forskningsresultat. Man måste våga lyfta fram att här har jag inte belägg. Sen får man inte överdriva sina forskningsresultat, säger Bo Rothstein.

Kan det vara att överdriva sina forskningsresultat att skriva ett manifest och formulera krav utifrån dem?

– Det är en svår fråga. Man kan vända på det och säga att en sak forskare ska göra är att lyfta fram problem i samhället som andra inte ser. Det hade till exempel hade varit bra om någon forskare på 40- och 50-talet stigit fram och sagt att det här med tvångssteriliseringar är ingen höjdare, vi borde tänka en gång till.