Förvaring och skuld: Ett utdrag ur boken “Fortets murar”

“Resandet av murar, upprättandet av inlåsningscenter och sofistikerade system för deportationer av människor genomsyras av en syn på statens byråkrati som rationell, rättvis och transparent.” Dagens Arena publicerar ett utdrag från Björn Hedlunds bok “Fortets Murar”.

Hösten 2011 dök Migrationsverkets presschef Johan Rahm upp i SVT :s debattprogram. Han sade sig förstå att människor blir illa berörda och bestörta över många av de utvisningar som sker från Sverige. Framträdandet skedde i samband med den uppmärksammade planerade utvisningen av en hjärtsjuk, blind och dement ukrainsk kvinna. Deportationen av Ganna Chyzjevska stoppades i sista stund av Europadomstolen. Rahm underströk ändå att man i alla lägen måste ”följa lagen”. Det liberala rättsetosets fokus på lagens obevekliga kraft kan inte bli tydligare än så här. Debatten i studion handlade först och främst om detta enskilda fall. Engagemanget för individens öde illustrerar problematiken med mediernas tendens att förenkla och ta sig an verkligheten i små bitar i taget. Personer som tillskrivs svaghet och passar in i offerrollen framstår som mindre legitima att deportera än andra. ”Synnerligen ömmande omständigheter” är ett nyckelbegrepp som om och om igen återkommer när man drar sin lans till försvar för myndighetsutövningen i mediala sammanhang. Vad faller inom ramen för detta och vad är den riktiga och rimliga tolkningen av utlänningslagen?

En skuldtyngd anställd på Förvaret talade med mig om sitt förhållande till Lifosdatabasen. ”Jag loggar aldrig in i Lifos och läser på om situationen i de länder dit vi skickar tillbaka människor. Om jag gjorde det skulle jag få ännu mer skuldkänslor.” För att samla in material till Lifos genomför Migrationsverket utredningsresor. Våren 2010 åkte tre personer till Afghanistan och drog därefter slutsatsen att det inte pågick någon väpnad konflikt i landet.

Deportationerna som sker från svenskt territorium eller från Europa kan komma att ifrågasättas om de får uppmärksamhet. Det finns fall där människor har dött under deportationer eller där de bevisligen utsatts för tortyr i hemländerna sedan de återvänt. Det finns exempel där personer skickas tillbaka till fel land på grund av brister i informationsarbetet från myndigheternas sida. I Sverige blev ett specifikt fall där CIA visade sig vara inblandat i en deportation från svenskt territorium mycket uppmärksammat. Det var den 18 september 2001 som Ahmed Agiza och Mohammed El Zary kördes av den svenska säkerhetstjänsten Säpo till Bromma flygplats. Här väntade ett flygplan inhyrt av CIA. Både på flygplatsen och på flyget som förde dem tillbaka till Egypten utsattes de för kränkande behandling. I Egypten utsattes de för kränkande behandling. Agiza dömdes till tio år i fängelse. I Amnestytidningen pekar en jurist ut fem punkter där Sverige i detta enskilda fall bröt mot gällande rätt och internationella förpliktelser. Artikeln avslutas med ett konstaterande att Sverige, som aspirerar på att vara en röst för mänskliga rättigheter i världen, medvetet undvikit att gå till botten med vad som egentligen hände. Skälet till att just denna deportation fick så mycket uppmärksamhet var att en utländsk säkerhetstjänst tilläts verka på svenskt territorium. Att människor skickas tillbaka till länder där de utsätts för fysiskt våld från totalitära brutala regimer var varken första eller sista gången.

När deportationer från Europa uppfattas som brott mot mänskliga rättigheter riskerar detta att svärta både rykte och trovärdighet för regering och myndigheter. Detta skedde i Sverige till exempel i samband med att Gellert Tamas bok De apatiska kom ut 2009. I boken fanns mängder av exempel som visade på en kallhamrad attityd bland tjänstemän inom det svenska Migrationsverket. En styrelseledamot i Röda korsets Stockholmsfilial som velat vara anonym menade i en intervju att det är ”omöjligt att få asyl i Sverige” och att ”Sverige bryter systematiskt mot mänskliga rättigheter, men att det är ingen som bryr sig om det”. Röda korset och andra organisationer som arbetar för asylrätt och flyktingars rättigheter pekar ofta på enskilda fall där övertramp sker mot konventionen om mänskliga rättigheter. Röda korset lyfter fram en princip som kallas non-refoulement, vilken innebär att personer inte kan skickas tillbaka till ett land som i sin tur kan tänkas skicka dem tillbaka till ett land där deras frihet eller liv är i fara.

I december 2012 klubbades en ny lag baserad på direktiv från EU som satte upp 18 månader som en maxgräns för att hålla migranter i förvar. Det internationella människorättssystemets allt mer betydelsefulla roll i Europa och globalt innebär att spänningar mellan mänskliga rättigheter och medborgerliga rättigheter blommar ut i full dager. Den centerpartistiska politikern Fredrick Federley har, förmodligen omedvetet, belyst detta i radio med kommentaren ”det är viktigt att vi skiljer på mänskliga och medborgerliga rättigheter.” Även om jag inte delar denna utgångspunkt så sätter han faktiskt fingret på något viktigt. Det är ett faktum att migranter som saknar medborgarskap framstår som udda utifrån nationalstatens institutioner.

”Jag känner absolut ingen skuld över att jobba här ska du veta”, säger en av Förvarets chefer till mig under en intervju, helt utan att jag antytt att han borde känna någon skuld. Kanske just för att skuldkänslor är så vanliga bland Migrationsverkets anställda. Många anställda klagar på att de egna uppgifterna och riktlinjerna från myndigheten var otydliga, och i vissa fall motbjudande. Att migranter som låses in för att snart deporteras är skräckslagna är ingen överraskning. Men rädsla och oro präglar även de anställda på förvaret i Märsta, poliserna i Grekland och gränsvakterna i Melilla. Byråkrater som ägnar sig åt att upprätthålla Europas yttre och inre gränskontroll får utstå mycket kritik. För människor som är engagerade i ett enskilt ärende framstår byråkraterna som de yttersta representanterna för den brutalitet de själva upplever att de drabbas av.

Det finns exempel från hela Europa på hur myndigheter och privata aktörer tvingas medverka i verkställandet av deportationer trots att de officiellt sett inte har en polisiär roll. I december 2009 kom polisen med en förfrågan till Malmö stad om att få ut en lista på par som gift sig. Strax före jul gick polisen in på ett bröllop för att arrestera den papperslöse brudgummen. Bröllopsgästerna gjorde motstånd mot polisen, som svarade med att använda pepparsprej. Deportationsapparaten stöter på mängder av oväntade former av motstånd. Det finns privata flygbolag som beslutat att inte genomföra flygningar med avvisade människor. Detta sker ofta efter kampanjer från aktivistnätverk. I början av mars 2012 bestämmer sig Björks Buss efter påtryckningar för att sluta köra deporteringar.

Den polske sociologen Zygmunt Bauman skriver i boken Flytande rädsla om hur vi övertygas att tro på effektiviteten och rationaliteten i institutioner som fängelser och sjukhus. När vi sedan märker att något är fundamentalt fel på dem blir ryggmärgsreaktionen att försöka utse en skyldig. Det behövs en förklaring till att migranter ska låsas in och deporteras. När deras lidande ska få en mening kanaliseras det ofta mot ett passande objekt. Ofta blir detta de som redan drabbats allra hårdast av situationen. Jag har mött anställda på förvaret i Märsta som säger sig känna skuld över vad de gör i sitt arbete, medan andra skyller allt på de intagna migranterna. Åter andra anställda anammar en lekfull hållning, där man skämtar bort situationens allvar. Under 1900-talet lärde sig byråkrater att bedöma sina handlingar utifrån om det uppfyllde formella krav från institutioner och byråkratier. Byråkratier präglas av en mekanisering av det etiska. Byråkratins mål överordnas allt annat och den enskildes moraliska kompass blir oviktig. Vad som sker i dag är att mekaniseringen av det etiska ersätts av en etisk neddrogning, menar Bauman. I stället för att se till byråkratins ramar formar människor sociala band där det blir omöjligt att agera på ett sätt som individen själv upplever som etiskt försvarbart. Etik är inte irrelevant för byråkrater, gränsvakter eller andra människor som lever och verkar i det här samhället, men det framstår som något gasliknande, abstrakt.

Om 1900-talet präglades av ”panoptikon”, där fängelser och fabriker kontrollerades från en central övervakningsplats, så präglas 2000-talet av vad sociologen Bruno Latour kallar ”oligoptikon”. Eurodac är ett exempel på hur gränskontrollen upprätthålls med hjälp av personinformation om migranterna som lagras i digitala databaser. Ett oligoptikon ser varje liten detalj på bekostnad av helheten.

Resandet av murar, upprättandet av inlåsningscenter och sofistikerade system för deportationer av människor genomsyras av en syn på statens byråkrati som rationell, rättvis och transparent. Enligt det liberala sättet att tänka är rättvisans gudinna alltid blind. Upplevelsen i vardagen av att detta inte stämmer får allt fler att känna sig snärjda i ett orimligt system, kanske till och med en pågående katastrof.