opinionsbildning Näringslivet har under 1900-talet mobiliserat starkt när deras intressen varit hotade. Men även under lugnare perioder har stora resurser lagts på opinionsbildning i det dolda. Det visar en ny avhandling.
Genom att studera näringslivets dolda och öppna opinionsbildning under nästan ett halvt decennium under 1900-talet, målar Rikard Westerberg upp en bild av de politiska dragkamperna som har format Sverige och lett fram till dagens samhälle.
– Om man ska förstå Sverige idag – ett högskattesamhälle, med omfattande liberaliseringar och privata alternativ inom välfärden – måste man förstå den här idémässiga och resursmässiga konflikten bakom, säger Rikard Westerberg.
Förra veckan lade han fram sin doktorsavhandling Socialists at the gate – Swedish business and the defense of free enterprise 1940-1985 vid Handelshögskolan i Stockholm. Avhandlingsämnet bygger på att han fick tillgång till hittills hemliga arkiv hos bland annat Timbro, som beskriver mycket av den dolda opinionsbildning som pågått inom näringslivet under 1900-talet.
– Sverige har traditionellt haft två stora särintressen: det organiserade näringslivet och arbetarrörelsen. Men medan det har forskats ganska mycket om arbetarrörelsen, har det inte skrivits lika mycket om näringslivet, så det fanns en empirisk lucka att fylla, säger Rikard Westerberg.
Avhandlingen visar att näringslivet mobiliserat med störst kraft, som en reaktion på när arbetarrörelsen agerat mest offensivt. Det här skedde dels när Socialdemokraterna efter andra världskriget hade planer på ökad nationalisering av industrin och mer planhushållning, och dels under 1980-talets strid om löntagarfonderna. Mobiliseringen från näringslivet vid de båda tillfällena kan beskrivas som framgångsrik. De mest radikala delarna av efterkrigsprogrammet genomfördes aldrig. Löntagarfonderna infördes i en så urvattnad form, att originalidén inte kan sägas ha uppfyllts.
– Inför valet 1948 startades den hemliga Garantistiftelsen, som samlade in motsvarande 500 miljoner kronor i dagens penningvärde till borgerliga partier, deras press och till kampanjer. Man var väldigt orolig för skattehöjningar som Wigforss ville införa, särskilt på arv, vilket man såg som en form av socialisering som skulle omintetgöra familjeföretag. Valet vanns trots allt av Socialdemokraterna, om än med liten marginal, säger Rikard Westerberg.
Förutom de två kända och öppna ideologiska striderna mellan höger och vänster, visar Westerberg i sin avhandling att näringslivets påverkansarbete även under de mer konsensusinriktade 1950- och 60-talen varit aktivt och omfattande. Att borgerliga partier fick så mycket pengar från 1940-talet var särskilt viktigt fram till 1965 när systemet med partistöd infördes.
– De ekonomiska stöden var omfattande till de borgerliga partierna och den borgerliga pressen under 1940–60-talet. De här nära banden till partipolitiken har varit kända förut, men i avhandlingen visar jag omfattningen av det. Under samförståndsperioden under 1950- och 60-talet har näringslivet möten med regeringen på Harpsund, men fortsätter att spendera pengar på opinionsbildning för ett fritt näringsliv.
Under samma period startar den så kallade Utredningsbyrån för samhällsfrågor, där man skriver rapporter och utredningar, och som blir en förlängning av borgerliga partiers kanslier.
– Det blir en väldigt effektiv plantskola för borgerligheten och många går vidare därifrån till att bli ministrar i den kommande borgerliga regeringen.
Bilden av ett Sverige där storföretag och industri har omfamnats av och växt fram i symbios med socialdemokratin är inte osann, men det pågick alltså hela tiden en aktivitet under ytan, menar Westerberg.
– Det handlade också om att det fanns en personkemi som fungerade bra mellan Wallenberg och Erlander.
Det man ville slåss för när Timbro bildades, det vill säga mycket mer liberaliseringar och avregleringar, det lever vi i idag.
Medan näringslivet länge verkade i det fördolda, eftersom man ansåg att det skulle bli för negativ uppmärksamhet om det kom fram att storföretag sponsrade borgerliga partier, vände pendeln rejält i slutet av 1970-talet. Att det plötsligt blev legio att driva näringslivets intressen var kopplat till en ny, internationell rörelse och nätverk av marknadsliberala idéer.
– Det var en jätteviktig faktor att det här skedde i flera länder, och att det svenska näringslivet fick ett internationellt nätverk. Visst var det en strategi att aktivt våga stå för sina åsikter och ha det marknadsliberala synsättet: inte mumla utan vara offensiv, och också låta budskapet komma från flera kanaler samtidigt. Därför grundar man Timbro 1978. Man behövde fler röster än partsorganet SAF, som bokförlag och akademiker, för att påverka det intellektuella klimatet. Sedan följer politiken efter, säger Rikard Westerberg.
Det reella hotet från socialismen dog när idén om löntagarfonder vattnades ur, till följd av en massiv opinionsbildning från högern, konstaterar Rikard Westerberg. Men att det stora hotet från vänstern på det här sättet kan sägas ha avvärjts för gott, gör också att högern i dag är splittrad och försvagad.
– Det man ville slåss för när Timbro bildades, det vill säga mycket mer liberaliseringar och avregleringar, det lever vi i idag, säger Rikard Westerberg, samtidigt som han lyfter fram att det inte är fråga om att välfärdsstaten monterats ned helt.
Att Sverige har gått långt med marknadsanpassade system, till exempel inom skolan och med vårt pensionssystem, kan ses som en kontrast till vår politiska historia med en dominerande socialdemokrati. Hur ska vi förstå denna starka reformvilja?
– Det svenska näringslivet har varit centraliserat, väldigt rikt och haft förmågan att mobilisera hela företagar-Sverige, vilket den stora demonstrationen i november 1983 visar. Svenska arbetsgivare är troligen de rikaste i världen i förhållande till Sveriges storlek. Och inget är så starkt som en idé vars tid har kommit; det fanns en stor trötthet på standardiseringslösningar och likriktning när det ekonomiska skiftet kom på 1980-talet. Andra förändringar, som jag inte har forskat om, handlar om att det sker en stor förändring i nationalekonomkåren, där man svänger från ett stark keynesianskt inflytande mot neoklassiska teorier, säger Rikard Westerberg.
Även arbetarrörelsens organisationer har varit rika och bra på att organisera sig. Under perioder har de fått genomslag för sin politik, säger Rikard Westerberg.
– Men fördelen har växlat – därför blir det de här väldigt stora skiftena. När det socialdemokratiska samhället hade gått för långt, med allomfattande monopol, blir det bakslag – men då går det väldigt långt åt andra hållet. Man kan jämföra med helomsvängningen i invandringsdebatten.
Att både högern och vänstern tappat kraft i dagens politiska landskap, beror delvis på nya sätt att kommunicera och en mycket mer fragmentiserad värld.
– Även digitaliseringen gör att det är mycket mer komplicerat att nå ut i bruset. Så utgångsläget är svårare.
Om högern och näringslivet kan sägas ha vunnit den ekonomisk-politiska striden, har dagens arbetarrörelse en hel del att lära.
– Den svenska arbetarrörelsen blev framgångsrik tack vare den ideologiska övertygelsen och att man bottnade i sina värderingar. Framgångsrik opinionsbildning bygger också på uthållighet, och att man har förmågan att hålla i över många år.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
