Från pärlfiske till pärlplatta

Nya och gamla yrken Arbetsmarknaden förändras ständigt och gamla yrkesskickligheter ersätts av nya. Som pärlfiskare och pärlplattläggare.

»Mina släktingar i Öjebro i västra Östergötland ägnade sig i början av 1900-talet åt pärlfiske. Ett udda yrke som verkar ha varit lönsamt för den som var en duktig fiskare. Insidan av skalet hos flodpärlmusslor är klätt med pärlemor och om det råkar komma in ett sandkorn kapslar musslan in det för att skydda sig. Men bara en mussla av flera tusen innehåller en värdefull pärla. Tydligen kunde dock riktigt skickliga pärlfiskare avgöra på en musslas form att kunde innehålla en pärla.

Om mina släktingar var så erfarna vet jag inte, men att fisket var lönsamt visar de kvitton jag har kvar från min morfar Emanuel Nilsson som sålde sötvattenspärlor på uppdrag av sin svåger Birger Fagerström. Pärlorna fiskade Birger i Svartån hemma i Öjebro. För en fin pärla kunde juvelerare i Stockholm betala över 200 kronor, vilket var väldigt mycket pengar då och i dag nog motsvarar åtskilliga tusen kronor. Men min morfar nämnde aldrig något om den spännande verksamheten utan jag har fått den berättad för mig av sonen till pärlfiskaren Birger.

I dag är pärlfiskarna försvunna. Flodpärlmusslorna som lever på botten i vattendrag växer långsamt och kan bli mycket gamla, långt över 200 år. Drömmen att hitta pärlor tillsammans med ingrepp i vattenmiljöer har lett till att flodpärlmusslan försvunnit från Svartån och många andra vattendrag. Pärlfiske förbjöds 1994 när flodpärlmusslan blev fridlyst. Men de pärlor mina släktingar lyckades fiska upp finns kanske kvar i smycken som familjer runt om i landet har varit rädda om i generationer.«

Anders Nyborg, Oxie

Han är mer känd under artistnamnet ”Pappas pärlor” för sitt hantverk med pärlplattor. Motiven är inspirerade av figurer i tv-spel och tecknade serier. Johan Karlgren har gjort sin hobby till ett jobb, och även om han arbetar hemma säljs hans kreationer över hela världen. Om han inte låter dem ”rymma” och bli gatukonst hemma i Motala.

Hur kommer det sig att du arbetar med pärlplattor, ett ganska udda yrkesval?

»Jag har jobbat heltid med pärlplattor i snart fem år nu. Det var egentligen en hobby som ballade ur, min kärlek till gamla tv-spel. Den började när jag som tioårig fick mitt första Nintendo och spelade tio timmar i sträck tills jag fick en blodblåsa på tummen. Som vuxen började jag samla på de gamla spelen från den tiden, men slutade när jag hade över tusen spel. I jakten på en ny hobby pärlade jag och dottern figurer från ett spel och de blev så sjukt fina. Att få till något snyggt var ganska lätt eftersom spelen har en enkel grafik uppbyggd av små fyrkanter som påminner om en pärlplatta.

Vi gjorde fler figurer och när jag lite senare skulle ordna en hantverksmarknad i Motala blev det några platser lediga. Vi ställde upp det vi gjort för att fylla ut utrymmet. Och sålde bäst av alla! Helgen efter testade jag en knallemarknad, och tjänade in några tusenlappar så att vi kunde köpa nytt pärlmaterial. Efter det döpte dottern oss till ”Pappas pärlor” och sedan har det bara växt vidare. När jag startade ett konto med foton av det vi pärlat på Instagram fick vi nästan direkt 500 följare. I dag följer över 100 000 personer bilderna jag lägger upp av gatukonsten och annat jag gör.«

Hur lyckas du inte bara ha roligt utan även försörja dig på dina idéer?

»Mitt företag har tre ben, där det första är att sälja det jag gör. Bland annat har jag en butik på min hemsida som är öppen en helg var tredje månad ungefär. Ett andra ben är mina göra-själv-kit med pärlor och plattor för att inspirera andra att testa på det jag gör. Först provade jag att göra kiten själv, beställde hem fyra miljoner pärlor och packade med decilitermått. Ganska trevligt i början, att sitta där och dricka kaffe och lyssna på en ljudbok samtidigt. Men efter att ha packat 200 började jag kräkas på det … Nu har jag hittat en pysselkedja som säjer mina kit i stället så att jag kan lägga tiden på att göra pärlplattor.

Det tredje benet är att vara ute och föreläsa om min resa och vad jag lärt mig genom de här åren. Jag kan ibland skämmas för att ta betalt för mina kreationer, men det gör jag inte när jag säljer min tid till företag som vill ta del av mitt varumärke. Det gör att jag kan ägna mig åt gatukonst och andra projekt som inte ger några pengar, men som gör många människor glada. Utan alla trogna följare som gillar det jag gör hade jag bara varit en pappa i ett uthus med alldeles för mycket plast.«

Du arbetar ju hemma med hantverk, ser du någon koppling till gamla tiders hemarbete?

»I dag finns det en trend att många vill göra saker från grunden och mer småskaligt. Lite som förr, med mer hantverk. Exakt det jag gör hade ju inte varit möjligt förr, men jag hade kanske suttit och gjort korsstygn. När jag tittar på gamla bonader blir jag jätteimponerad av hur otroligt skickliga kvinnorna som gjorde dem var på att gestalta saker, ofta med ganska få stygn. Där finns det en direkt koppling till det jag gör med mina pärlplattor, den minimalism jag också jobbar med.

Och jag är extremt glad över att kunna jobba hemma, jag är en riktig hemmagris. Nu går jag 25 meter över gräsmattan till mitt uthus för att komma till jobbet. Medan min fru tar ansvar för mycket av den övergripande planeringen gör jag ofta läxorna med barnen, ser till att maten står på bordet och kör tvättmaskinen. Att jag bryter könsnormen som pysslande hemmaman bidrar till att jag fått mycket uppmärksamhet. Samtidigt är jag priviligierad som vit, medelålders och medelklass. Alla har inte möjlighet att göra som jag. Men kanske kan jag vara en förebild för andra att våga tro på sina idéer.«

Vad gör i så fall att du har lyckats göra din hobby till ett yrke?

»Min fru var väldigt förvånad när jag sålde min första pärlplatta för över en tusenlapp för några år sedan – det var en milstolpe. Men jag tänker att det inte är pärlplattan folk betalar för, utan för konstnärskapet och mitt driv. Pärlandet i sig är något som min fyraåriga dotter är nästan lika bra på, även om jag nu blivit ganska snabb.

Lustigt nog har jag nytta av att jag gick estetisk linje på gymnasiet. Då var det för att jag ville flytta från Motala till Linköping och åka skateboard. Jag trodde aldrig att jag skulle få användning för det jag läste. Men det är exakt det jag håller på med – att skapa något med ett estiskt öga. Konst behövs i samhället, vi kan inte bara konsumera och tänka på pengar. Att jag får många att bli glada med det jag skapar gör att jag kan jobba så här.

Jag bestämde också tidigt att om jag tröttnade skulle jag sluta. Löftet att bara jaga det roliga, inte jaga pengar är jätteviktigt. Sedan tycker jag också om det monotona i arbetet. Att sitta och lägga en pärla per sekund, kanske lyssna på en ljudbok samtidigt, det gör mig väldigt lugn. Så det var en lyckträff att jag hittade något som inte bara är kul utan även får mig att må bra.«

Berättelserna är hämtade ur boken Vi drack vårt kaffe på toaletten som kommer ut i maj på Premiss förlag, i samarbete med Arbetets museum. Redaktör är Andreas Nilsson.