Nationella fronten vann sina framgångar i EU-valet med falska locktoner om en folklig nationell samling mot den styrande eliten. Den ekonomiska krisen och ett dåligt nationellt ledarskap har också gett partiet draghjälp, skriver Tomas Lindbom om de franska högerpopulisternas framfart.
Den politiska krisen i Frankrike har steg för steg fördjupats under 2000-talet. Först kom händelsen den 21 april 2002 då Jean-Marie Le Pen intog andraplatsen i presidentvalet och förpassade socialisternas kandidat Lionel Jospin till en förnedrande tredjeplats. Ett nytt och än mer bedrövligt datum att minnas kommer att bli den 25 maj 2014 då Nationella fronten segrade i Europavalet med 25 procent av rösterna, följt av högerkartellen UMP på 20 procent och Socialistpartiet på knappt 14.
Mellan 2002 och 2014 har Nationella fronten steg för steg stärkt sina positioner. Partiet har blivit en ledande kraft i landet och mycket pekar mot ännu större framgångar de närmaste åren. Frankrike är skakat. Det finns anledning till det. Det är svårt, för att inte säga omöjligt, att längre påstå att denna politiska rörelse är marginell och inte kan påverka de politiska maktförhållandena i landet.
En första förklaring till valresultatet är att Frankrikes arbetarklass under flera decennier sökt sig bort från den traditionella vänsterns politiska förklaringsmodell till den instängda nationalism som predikas av Nationella fronten. Den folkliga gemenskapen ges här ett nytt sammanhang med budskap som lovar återupprättad nationell stolthet och materiellt framåtskridande på samma gång. Nationella fronten ger ett alternativ till kampen mot kapitalet och mot en distanserad överhet. Den manar till en form av folklig nationell samling mot Paris, Bryssel och New York. Det rör sig om falska och orealistiska locktoner men de fungerar när den traditionella vänstern sviktar. Hälften av arbetarväljarna röstade i söndags på Nationella fronten. Bara 10 procent på Socialistpartiet.
Den ekonomiska krisen har för det andra bidragit till att skärpa ilskan och främlingskapet mot både ledningen i Paris och den globala finansmakten. EU är en del av detta alltmer hatade maktetablissemang. Vreden mot överheten har sällan varit starkare och den överheten personifieras i hög grad av Bryssel men minst lika mycket av landets president.
För det tredje handlar Nationella frontens framgångar om reaktionen mot ett dåligt nationellt ledarskap. Francois Hollande har gjort många misstag som president men det gjorde också Nicolas Sarkozy och dessförinnan Jacques Chirac. Den femte republikens konstitution ger stor makt åt presidenten och öppnar därför också för stark kritik mot landets högsta ledare som i decennier inte varit vuxna att iklä sig denna roll.
Valresultatet innebär ett dråpslag mot demokratiska värden men kan också ses som en ännu en varning från delar av franska folket mot det sätt varpå landet regeras. Frustrationen hos väljarna handlar till stor del om den klyfta mellan eliten och folket som ökat markant under senare år.
Det finns undersökningar som visar att majoriteten av franska folket inser lägets allvar och är beredda på att dra åt svångremmen för att få ordning på landets ekonomi. Men då får inte budgetministern samtidigt ägna sig åt att föra ut egna pengar till skatteparadis för att – olagligen – undgå beskattning.
Två dagar efter valet tvingas UMP-högerns ledare Jean-Francois Copé avgå på grund av misstänkt medverkan till ekonomisk brottslighet. UMP lär inte överleva som politisk kartell. Söker Nicolas Sarkozy omval som president 2017 kommer han att behöva bygga upp en ny politisk gruppering kring sin kandidatur.
Två dagar efter valet åker Francois Hollande till Bryssel för att förmå EU:s högsta makthavare att avvika från hittillsvarande restriktiva ekonomiska politik i Europa. Han kommer att misslyckas i sin mission. En president som i senaste valet bara stöds av 14 procent av väljarna har en ytterst svag position i förhandlingarna. Hollande vet också att hans egen personliga ställning nu är så försvagad i Frankrike att han inte kan bli omvald som president 2017. Han är slagen på förhand och hans socialistparti måste söka en annan kandidat för att över huvud taget ha en chans att vinna nästa presidentval.
Två dagar efter EU-valet jublar Marine Le Pen som vet att hon nu kan ta nästa steg i sin strävan mot mer makt. Hon har i dag den plattform som hon behöver för att börja förhandla med andra politiska grupperingar och bredda sin bas för att kunna erövra presidentmakten. Ingen blir nämligen president i Frankrike utan att ingå koalitioner med andra partier.
Nationella fronten har blivit en av tre jämnstarka krafter i fransk politik. De andra två är ett UMP som befinner sig i dödsryckningarna och ett Socialistparti vars ledare fungerar som ett sänke. Frankrike hamnar ofta i politiska kriser men brukar också ta sig ur dem. Denna gång är läget riktigt allvarligt och inte minst vänstern har ett svårt och viktigt uppdrag att nu omedelbart reformera sig och skapa ett annat politiskt klimat i landet.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
