Moderaterna, som har sänkt skatterna med 139 miljarder kronor, gör ”ett omslag” och flaggar för en ”stram valrörelse” där reformer ska finansieras ”krona för krona”. Dagens Arenas Eric Sundström sammanfattar omsvängningen i fem punkter.

1. M vet att de förlorar valet – om inget händer. Det moderata omslaget är banbrytande – och desperat. I två valrörelser har M lyckats ställa arbetslinje och sänkta skatter mot bidragslinje och skattechocker. Det är en tankefigur som S har haft problem att ta sig ur, men verkligheten kom till undsättning. För firma Borg/Reinfeldt räcker det att snacka runt med den närmsta bekantskapskretsen för att få höra om de djupa suckar som ekar mellan den välbeställda medelklassens väggar: Hellre bättre skola och sjukvård samt jobb och bostad åt ungarna, än ännu en skattesänkning.

När S accepterade det femte jobbskatteavdraget, samtidigt som M-stämman tog beslut om nya skattesänkningar, höll M på att fasta i en räv(s)ax: En valrörelse där ytterligare skattesänkningar stod mot välfärd. Då hade S lyckats ta sig ur tankefiguren från 2006 och 2010 – och ersätta den med en valrörelse på egna villkor. Samtidigt har väljarnas förtroende för såväl Löfven som hans ekonomiska politik växt stadigt. Borg och Reinfeldt var tvungna att agera.

Nu blir valrörelsens spelplan rörigare, men S bör ha fördel av att spelet glider över på röd planhalva. När ingen ska sänka skatten vänds blicken mot jobb, skola och välfärd – tre områden där alliansregeringen inte alls har leverat. Men hur ska S agera?

 

2. S måste lära av gamla misstag. Skuggfinansminstern Magdalena Andersson (S) bemötte genast ”omslaget” från Borg/Reinfeldt. Hon var föga imponerad. ”För 50 dagar sedan kämpade M med näbbar och klor för en skattesänkning för de som tjänar mest”, sa Andersson och menade att M inte är trovärdiga som ”skattehöjarparti”. Men att övertyga såväl väljare som journalister om att M egentligen är ett ont parti som man inte ska lita på är en farlig strategi – som misslyckades katastrofalt för S i valet 2006. Och visst, redan 2007 sa Anders Borg att ”nu är det färdigt med skattesänkningar”. Det är dock svårt att vinna en förtroendematch i sanning och konsekvens mot en av Sveriges populäraste politiker i modern tid (låt vara på högst tveksamma grunder).

S måste helt enkelt återvända till ritbordet och jobba vidare med konfliktytorna gentemot M – inte minst inom de sakområden som väljarna anser är viktigast (jobb, skola, sjukvård).

Problemet för S är det begränsade reformutrymmet, eftersom skattefrågan nu är låst. Det är också tydligt att M eftersöker en valrörelse med små politiska skillnader där käbbel, skrämsel och smutskastning troligen ska förstöra så mycket som möjligt för S och Löfven. Det beryktade skrämselbrevet från M i Stockholms läns landsting ska troligen bara betraktas som en första testballong.

Hur väl S lyckas mejsla ut egna, tydliga förslag i ett litet reformutrymme, kombinerat med hur en eventuellt smutsig valrörelse bemöts, lär bli avgörande för valutgången. Just nu ser det ut som om Stefan Löfven blir Sveriges nästa statsminister. Men kommer han kunna regera med stöd av en majoritet i riksdagen? 1997 vann Labour och Tony Blair med en marginal som gjorde att de kunde bli omvalda 2001 och 2005. Reinfeldt, å andra sidan, har haft uppenbara problem att regera sedan han fick fortsätta i minoritet efter valet 2010. Med andra ord: Det gäller inte bara att vinna, utan att vinna på ett sätt som gör att du kan vinna igen.

 

3. Det är skillnad på teori och praktik. Hos Sveriges två största partier finns just nu en intressant diskrepans mellan ekonomisk teori och vad de säger i praktiken. Firma Borg/Reinfeldt försöker göra en poäng av att de ska ha agerat i enlighet med den nationalekonomiska teoriboken, något som Borg återkom till i Ekots lördagsintervju. Borg menar att regeringen har stimulerat ekonomin under lågkonjunkturen, och nu när bättre tider väntar ska det samlas i ladorna.

Men om målet är att stimulera ekonomin har alliansregeringen gjort en rad misstag. I samband med finanskrisen i USA valde president Obama att tillfälligt höja ersättningen för arbetslösa, kombinerat med enorma investeringar i infrastruktur och bostadsbyggande. Allt för att upprätthålla köpkraften i ekonomin. Regeringen i Sverige har gjort tvärtom: Försäkringssystemen har försämrats kraftigt, investeringarna har varit små i jämförelse. I stället har skatterna sänkts med 137 miljarder kronor.

Om du ska stimulera ekonomin är det klokast att satsa på omgående investeringar i infrastruktur, skola och utbildning, samt skattesänkningar riktade till låg- och medelinkomsttagare – i den ordningen. Regeringen har därför prioriterat fel enligt teoriboken, och när de har agerat har åtgärderna gynnat redan välbeställda på en rad svagare gruppers bekostnad.

Å andra sidan: Enligt ekonomisk teori och egen ideologi borde S föreslå en offensivare politik med fler förslag i Keynes anda. Arbetslösheten i Sverige är hög, inflationen är låg, statens finanser är i jämförelsevis god ordning. Att kraftfullt stimulera ekonomin, vilket LO föreslog på Första maj, vore klokt i teorin. I praktiken har dock S länge kämpat för att vinna tillbaka det ekonomiska ansvarskortet från Anders Borg. Och det vill S inte släppa ifrån sig i första taget, vilket gör att mantrat om ordning och reda i statens finanser fortsätter från (nästan) alla håll. Trots att ekonomiska experter varnar för en får hård sparlinje.

 

4. M är ett toppstyrt parti. I oktober 2013 hade M sin arbetsstämma i Louis De Geer-hallen i Norrköping. Då fattade ombuden beslut om ett nytt politiskt program med ytterligare skattesänkningar på 35–40 miljarder kronor. På lite längre sikt uppgår alla förslag om sänkta skatter till 50–60 miljarder. Men under vårvintern har opinionsvindarna fortsatt att blåsa välfärdens väg. Den yttersta partiledningen för M lägger då om kursen helt, precis som när de ”nya” Moderaterna skapades 2004–2005.

Trestegsraketen DN-debatt, Ekots lördagsintervju och presskonferens avfyras, och ambitiösa skattesänkningar beslutade av stämmans ombud har blivit till försiktiga skattehöjningar presenterade av firma Borg/Reinfeldt. Så kan det inte gå till inom ”folkrörelsepartier” som S och C – medan M liknar ett storföretag där bolagets ledning ser alarmerande siffror och snabbt lägger om kursen.

Gräsrötter och bilhandlarmoderater i partiets mellanskikt kan bara titta på när M överger en formel som har gett två raka valsegrar. En utveckling som kan komma att uppmärksammas som ett olyckligt och förhastat vägval i en framtida moderat valanalys om ett valnederlag 2014 behöver förklaras. Kanske hade det varit bättre att köra den gamla formeln, med ett sjätte jobbskatteavdrag som flaggskepp, in i väggen ännu en gång?

 

5. Sverige är ett annorlunda land. I Sverige gillar vi vår välfärdsstat. De stora undersökningar om välfärden som brukar förknippas med professor Stefan Svallfors visar att medborgarnas uppslutning bakom offentligt finansierad och organiserad välfärd växer. Det är värt att framhålla att Sverige är ett land där det traditionella högerpartiets valfläsk stavas ”inga fler skattesänkningar, utan snarare en och annan höjning”.

Den inrikespolitiska spelplanen ritas om – och att skatt som går till välfärd är en bra idé gör att det blir trångt på mittplan. Likväl ska slaget utkämpas.

Ett långt ”supervalår” har bara börjat.

Låt fler få veta – tipsa Dagens Arena