Går det att lösa krisen genom att beskatta de rika?

ANALYS. Finanskrisen har ersatts av en omfattande skuldkris. Samtidigt blir de rikaste tio procenten allt rikare. Frågan är om krisen kan lösas genom att beskatta de rika?

Parallellt med finanskris och skuldkris upplever västvärlden något av en jämlikhetskris. Samtidigt som arbetslösheten stiger och allt bredare grupper trycks ner i fattigdom sticker de rikastes andel av de totala inkomsterna iväg.

Occupy Wall Street-rörelsen är inte ensamma om att uppmärksamma trenden. Världens näst rikaste man Warren Buffet har krävt att rika ska betala mer skatt, Barack Obama har gjort detsamma och i den franska presidentvalskampanjen lovar François Hollande kraftigt höjda marginalskatter.

Liknar efterkrigstiden
Dagens situation, med enorma skuldberg kombinerat med enorma klyftor, börjar allt mer likna den efter andra världskriget. Det var utgångspunkten för tankesmedjan Global Utmanings programchef Sandro Scoccos introduktion till ett seminarium med titeln ”Går det att lösa krisen genom att beskatta de rika?”

Vad kan vi lära av historien, frågade sig Sandro Scocco. Hur löstes skuldkrisen efter kriget? Jo, genom kraftigt höjda skatter för de rika kombinerat med tillväxt och inflation. Frågan är om vi i dag kan göra en favorit i repris.

Det var ett seminarium som kanske ställde fler frågor än vad det gav svar, och där deltagarna från arbetsmarknadens parter, akademin och banksektorn levererade de förväntade svaren. Men utgångspunkten för diskussionen är intressant.

Skuldberget växer
På nedanstående bild kan man konstatera att skulderna med efterkrigstidens medicin raderades fram till 1980. Man kan också konstatera att skuldsättningen inom G20-länderna sedan växte och i dag åter ligger och sniffar på 100 procent av BNP – en gräns där skulderna anses skadligt för ekonomin.

Men om den offentliga skuldsättningen ligger på skadliga nivåer så är de totala skulderna etter värre. På nedanstående bild kan man konstatera att samtliga stora G20-länder ligger långt över den gräns på 180–250 procent av BNP som markerar gränsen där den totala skuldsättningen börjar bli skadlig.

Och samtidigt som skulderna växer blir de rika allt rikare. Nedanstående bild illustrerar hur den rikaste procenten av befolkningen drar in en allt större andel av de totala inkomsterna. Notera att utvecklingen dock skiljer sig åt mellan länderna. Det är i de nordiska och anglosaxiska länderna som trenden är tydlig, även om de nordiska börjar från en lägre nivå. På kontinenten är skillnaderna mellan de rikaste och resten av befolkningen relativt konstanta.

Att trenden inte är entydig tyder på att utvecklingen snarare har med politiska beslut och skattesystemens utformning att göra, än med effekter av globalisering som traditionellt brukar framhållas. Bakom den lilla pilen över Sverige döljer sig till exempel jobbskatteavdrag, sänkta marginal- och kapitalskatter, slopad fastighets- och förmögenhetsskatt.

Dessutom har kraftiga avregleringar av finansmarknaderna sedan 80-talet gjort det lönsamt att vara rik. Lite tillspetsat kan man säga att de som ägde aktier och fastigheter på 80-talet under de kommande decennierna blev väldigt mycket rikare.

Kritiken växer
Men kritiken mot ojämlikheten letar sig allt högre upp i stratosfären. Den hörs i dag inte bara från Barack Obama och Warren Buffet, utan även från institutioner som IMF och OECD. Daniel Waldenström, professor i nationalekonomi, framhöll vid seminariet att nya vindar även blåser inom denna disciplin.

Det ses till exempel inte längre som en oomstridd sanning att höga marginalskatter dämpar individers drivkrafter, inte heller att skatt på kapital alltid är en styggelse som hämmar tillväxten.
– Sammantaget visar forskningen inte på någon negativ bild av höga skatter, sa Daniel Waldenström.

I den andan avslutar vi med ett citat av självaste OECD-chefen. Ta i trä.