INTERVJU. Från ett inhägnat flyktingläger i Marocko, via Greklands humanitära flyktingkatastrof till förvaret i Märsta norr om Stockholm. I boken ”Fortets murar” har författaren Björn Hedlund följt EU:s allt mer gränsöverskridande gränskontroll.
Runt den lilla spanska enklaven Melilla i Marocko reser sig en sju meter hög betongmur. Det är taggtråd, värmesensorer, vakttorn och övervakningskameror. Allt finansierat av EU för att skydda de yttre gränserna.
– Man brukar tala om Melilla som en sorts experimentverkstad för hur man med fysisk arkitektur kan stänga ute migranter. Muren påminner starkt om Israels barriär mot de palestinska områdena, säger författaren Björn Hedlund.
Muren runt Melilla utgör kanske det mest konkreta och synliga hindret för människor att ta sig till Europa. Men egentligen utgör den bara en tråd i ett allt mer omfattande och genomgripande nät av gränskontroll som spunnits allt tätare runt Europa. Det handlar om allt från murar och databaser till lagstiftning och konventioner. Allt för att hålla dem, migranterna, borta från oss, EU-medborgarna.
I boken ”Fortets murar” beskrivs systemet och dess konsekvenser utifrån Marocko, Grekland och Sverige.
– Jag tror det är många som inte känner till hur avancerad och hur gränsöverskridande den här apparaten för gränskontroll faktiskt är i dag. Och vad den får för konsekvenser, säger Björn Hedlund.
”Plocka russinen ur kakan”
Enligt Björn Hedlund har den europeiska migrationspolitiken allt mer lämnat rättighetsperspektivet. I stället pratar man och bygger system för migration utifrån ekonomiska termer.
– Det här avspeglar sig direkt i policydokument och lagstiftning. Lagen om arbetskraftsinvandring här i Sverige och Stockholmsprogrammet på EU-nivå är två exempel. Det handlar om att plocka russinen ur kakan. Man vill ha en viss typ av lönsam migration och samtidigt tona ner fokusen på asylrätten, säger han.
Så migration beskrivs mer utifrån ekonomiska termer i dag?
– Ja, och det är skrämmande att man bara ser på människor som kroppar som antingen genererar profit, eller som annars utgör ett säkerhetshot. Det är ett sådant system vi byggt upp, säger han.
Björn Hedlund anser inte att det finns någonting man kan kalla asylsystem längre.
– Många tror att vi har ett asylsystem och att vi inte skickar tillbaka flyktingar till tortyr. Samtidigt visar forskning att det är precis det vi gör, hela tiden. Det som finns i dag är någon form av migrationsstyrning, men man erkänner inte flyktingar på samma sätt som tidigare, säger han.
Hur har vi hamnat här?
– Mycket har att göra med globaliseringen och global orättvisa. När Berlinmuren föll började det resas nya murar mellan de som har och de som inte har. Vi måste börja prata om hur vi organiserar våra samhällen och hur vi fördelar resurserna globalt sett. Mycket av det här handlar ju i slutändan om varför vi kan leva i överflöd medan en stor del av världen inte kan det.
Den hårdnande gränskontrollen och den urholkade asylrätten legitimeras också av ett europeiskt politiskt klimat som allt mer anammat en sorts vardagsrasism, enligt Björn Hedlund. Om mångkulturen till exempel alltid beskrivs som ett misslyckande finns det en logik i att stänga gränserna.
– Det är den inställningen som i slutändan legitimerar hela den här kontrollapparaten vi pratar om, säger Björn Hedlund.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
