Film Agnieszka Hollands film ger en stark och trovärdig bild av det helvete många flyktingar går igenom. Det skriver Jon Andersson.
På gränsen mellan Polen och Belarus råder en cynisk aktivitet. Flyktingar från länder som Syrien och Afghanistan luras till Belarus med löften om en lätt väg in i EU, via gränsen mot Polen. Verkligheten är en helt annan. Gränsvakter från Belarus och Polen bollar hänsynslöst flyktingar mellan respektive gräns. Ingen vill ta något ansvar. Behandlingen av flyktingarna är nästan lika brutal på den polska sidan som i diktaturen Belarus. Denna brutala aktivitet skildras i den polska regissören Agnieszka Hollands nya film Green Border.
Baserad på verkligheten
I filmen får vi följa ett antal flyktingar då de beger sig ut på den farofyllda färden mot friheten i Europa. Filmen grundar sig på verkliga händelser och är baserad på intervjuer med migranter och anonyma gränsvakter. Här får vi följa den syriske mannen och hans familj som försöker ta sig till brodern i Sverige, den polska aktivisten som hjälper flyktingarna trots att hon riskerar fängelsestraff och gränsvakten som drabbas av samvetskval efter den tuffa behandling han och hans kollegor utsätter flyktingarna för.
Regissören Agnieszka Holland har sagt att hon vill belysa skillnaden mellan hur ukrainska flyktingar och flyktingar utanför Europa behandlas i Polen. För medan de ukrainska flyktingarna tas emot med öppna armar blir flyktingar från Mellanöstern och Afrika torterade och brutalt tillbakadrivna till Belarus, där många dör. När filmen lanserades i höstas fick den massiv kritik från den politiska ledningen i landet, som då styrdes av högerpopulistiska Lag och Rättvisa. Polens dåvarande justitieminister, Zbigniew Ziobro, gick till och med så långt som att jämföra Hollands film med de nidbilder av polacker som visades upp i filmer producerade i Nazityskland. Kanske var det ett uttryck för att Hollands film kommit lite för nära sanningen.
Starkt och trovärdigt
Green Border skildrar det helvete som många flyktingar från Afrika och Mellanöstern får uppleva när de försöker ta sig in i Europa. Det är mycket tur och tillfälligheter som gör att vissa klarar sig medan andra åker fast. Filmen visar också två sidor av det polska samhället och dess olika syn på flyktingarna. Å ena sidan gränsvakterna pressade av överordnade att göra allt för att flyktingarna inte tar sig in i landet. Om det innebär att familjer splittras eller att personer dör på den belarusiska sidan av gränsen är det mindre viktigt. Men filmen visar också på den enorma kraft och humanism det finns hos de aktivister som engagerar sig för flyktingarnas sak.
Allt är filmat i svartvitt och ger en autentisk dokumentär känsla. Skådespeleriet är trovärdigt, vilket gäller alltifrån flyktingar till aktivister och gränsvakter. Resultatet är både starkt och trovärdigt.
Det är visserligen en bit kvar av filmåret 2024, men jag skulle redan nu vilja utse Green Border till årets viktigaste bioupplevelse. Se den.
Green Border har premiär nu på fredag den 20 september.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.