Vasaloppet är bara en skröna och den svenske kungen var en diktator som betraktade landet som sin privategendom. Lars Ilshammar skriver om en 500 år gammal falsk svensk nationalmyt.
Han gjorde slut på de svenska landskapens urgamla självstyre med ytterst brutala metoder. Han förvandlade kungadömet till en ärftlig familjeangelägenhet från att tidigare i alla fall formellt ha varit en position som regelbundet var uppe till val. Han tvingade på landet en ny religion och skar av de kulturella förbindelserna med det katolska Europa för sekler framåt. Han stängde Uppsala universitet och orsakade en långvarig utbildningskatastrof. Han plundrade klostren och slog ner regionala uppror med hjälp av utländska legoknektar. Han lade ut nya hårda skatter på folket. Han tolererade ingen som helst opposition och lät urskiljningslöst avrätta sina motståndare.
Han var argsint och misstänksam mot alla, och drog sig inte för lögner och svek för att samla på sig rikedomar. Hans hämnd var skoningslös och hans girighet efter gods och guld utan gräns. När han dog 1560 var han rikare än varje tidigare kung i historien. Han ägde över 5 000 hemman och fler slott och gods än någon adelsman. Han var samtidigt landets största köpman, bankir, gruvägare, skeppsbyggare och redare. Han betraktade riket som sin privategendom och dess invånare som sina egna underlydande. Han stod över lagen, eller tolkade den själv till sin egen fördel.
Hans verk påminner starkt om ryska despoter som dagens Putin eller den samtida Ivan den förskräcklige. Machiavelli kunde ha använt honom som förebild till ”Fursten”. En Logan Roy i ”Succession” blir bara en blek skugga av hans tyranniska ledarskap.
Ändå förväntas vi nu hylla honom som allas vår riksgrundare och landsfader, mannen som tydligen nästan på egen hand skapade det vi nu känner som nationen Sverige: Gustav Eriksson, som inte ens kallades vid familjenamnet Vasa förrän långt efter sin död. För sin samtid var han bara känd som Gøsste Erichson eller senare konung Götstaff.
En historia falsk som vatten
I dag vet vi att det mesta som skolbarn förr fick lära sig om honom genom ”Svenska folkets underbara öden” är falskt som vatten. För att ta det i tur och ordning: Hans vilda äventyr på flykt undan danska knektar i Dalarna – inklusive Vasaloppet – är nästan helt säkert skrönor som uppdiktades i propagandasyfte långt efteråt i kungens eget kansli. Flera episoder känns igen redan från antiken. Det rör sig alltså om en sorts eviga vandringssägner som nu kom till användning för att skapa bilden av en väldig frihetsledare som i princip ensam (men med det tacksamma folkets stöd) bröt de onda danskarnas makt.
Historikern Lars-Olof Larsson bedömer äventyren så här i sin bok Gustav Vasa – Landsfader eller Tyrann: ”Talesättet att saga väves på sanningens varp får i detta fall tolkas som att varpen varit påfallande gles, och inslagen desto mer utbroderade.”
”Frihetskriget” som definitivt gjorde slut på den gamla Kalmarunionen och befriade Sverige från främmande fogdars ok påminner i historiens ljus betydligt mera om ett inbördeskrig om kontrollen över Bergslagens lönsamma gruvnäring mellan olika fraktioner och landskap. Här stod den expansive danske unionskungen Kristian II ”Tyrann” (som för övrigt kallas ”Kristian den Gode” i Danmark) mot den tyska Hansan och Bergslagens bergsmän som snart fick stöd av allmogen i Dalarna, Småland och delar av Götaland samt Stockholms tyskdominerade borgerskap – medan andra landskap förblev neutrala eller avvaktande.
Efter Kristian II:s invasion av Sverige 1520 begick han dock misstaget att låta avrätta en stor skara höga adelsmän och präster som kunde misstänkas vara lojala med det så kallade Sturepartiet och det upproriska Bergslagen. Denna massaker, mera känd som Stockholms blodbad, blev för motståndarna ett tydligt bevis på danskarnas och Unionspartiets svekfullhet och grymhet och därmed ett effektivt propagandavapen för Gustav Eriksson, som nu lierade sig med Hansan och för lånade pengar snabbt kunde rekrytera vältränade, stridsvana tyska legoknektar.
Resten är, som det heter, historia – en historia som förstås skickligt broderades ut till en hjältesaga av Gustavs egen lojala krönikeskrivare Peder Swart.
Gustavs mod, envishet och list – hjälpt av den hederliga och frihetsälskande allmogen – kontrasterades där mot danskarnas brutalitet och deras svenska anhängares förräderi. Så uppstod bilden av Gustav som den kärve och myndige men i grunden hygglige och godhjärtade riksbyggaren. Det som nu strax ska firas är alltså detta hans 500-åriga bygge.
”Staten, det är jag!”
Den verkliga grunden till en enad svensk nationalstat som vi känner den i dag lades dock betydligt senare, av hans son Karl IX och framför allt av sonsonen Gustav II Adolf i förbund med den store rikskanslern Axel Oxenstierna under 1600-talets första hälft. Gustav Eriksson stärkte förvisso den svenska centralmakten och effektiviserade skatteindrivningen. Han lät uppföra imponerande borgar som stödjepunkter för försvar och förvaltning runt om i landet. Men makten strömmande först och främst från hans högst privata person och tjänade hans snäva egenintresse, snarare än statens. ”Staten, det är jag!” kunde han med fog ha sagt.
Gustav Eriksson hade synpunkter på allt och lade sig i allt. Han skrev ständigt arga, uppfordrande brev om hur hela städer skulle flyttas hit eller dit, om hur bönderna skulle slakta sina får och när de skulle ta in sitt hö eller om hur enkla bondesoldater borde behandlas. De som inte lydde hans befallningar råkade i svår onåd. Kronohemman som inte sköttes enligt hans vilja tog han själv gärna hand om. Hans många skarpa påbud till svenska folket – någon dialog var det verkligen inte frågan om – har samlats i hela 29 band i det gigantiska verket ”Konung Gustaf den förstes registratur”.
Någon har påpekat att Gustav styrde riket som sin egen gård, och det ligger mycket i det, för han hade onekligen stora kunskaper om lantbruk och godsförvaltning. Efter reformationen kunde han också ta makten över kyrkan och därmed påkalla hjälp i sin folkuppfostran av prästerna, som nu tvingades att läsa upp kungens proklamationer och befallningar från predikstolen varje söndag. Menigheten påmindes samtidigt regelbundet om vem det var som hade befriat fäderneslandet från den onde och tyranniske Kristian.
Svensk mästare i propaganda
Så varför firas och hyllas ändå denne hänsynslösa despot och listiga demagog i vårt demokratiska nu? Ett svar kan vara just hans mästerliga propagandakonst. Någon fältherre var han ju inte. Krigföring låg inte för honom. Den fick andra sköta. Men som stark PR-man – för sin egen person – är han förmodligen oöverträffad i den svenska historien. Så skickligt skapade han berättelsen om sig själv att många intill denna dag, trots allt vad den historiska kunskapen säger, ser honom som Befriaren och Riksgrundaren – vår egentliga och ursprungliga Landsfader.
Till och med inom den unga arbetarrörelsen, som i vanliga fall avskydde allt som kunde förknippas med det förgångnas kungliga envälden, tog man honom till sig. Han sågs ofta som något slags kärv föregångare till hövdingar som Hjalmar Branting och Per-Albin Hansson.
Brantings gamle ärkefienden Zeth Höglund betalade för sitt återinträde i socialdemokratin 1926 genom att skriva en i dag nästan oläsbar hagiografi i två delar, där Branting placeras in i den svenska historien jämsides med frihetshjälten Engelbrekt och just Gustav Eriksson Vasa:
”När man liknat honom vid Gustav Vasa, så ligger det ingen retorisk överdrift däri: för det nya Sverige, för demokratins och socialismens Sverige, skall hans minne stå i samma förklarande ljus, som omstrålar den nationella svenska självständighetens ärekrönte storkonung.”
Sådana lovsånger slösades knappast på någon annan svensk kung, särskilt inte på notoriska hatobjekt som Gustav II Adolf och Karl XII. Det går nästan att tro att den högadlige aristokraten Gustav Eriksson, son till ett riksråd, betraktades som den förste riktige socialdemokraten. Hans brytning med det katolska Europa speglades också länge i det svenska, och inte minst det socialdemokratiska EU-motståndet. Genom sin Swexit murade Gustav ett bestående utanförskap som fortfarande i hög grad är inbyggt i den svenska självbilden.
Behovet av nationella skapelseberättelser
Ett annat svar på frågan varför vi förväntas hylla en diktator och tyrannisk dynastigrundare den 6 juni handlar om behovet av nationella skapelseberättelser och hjälteepos. Historikern Benedict Anderson har i boken Imagined Communities: Reflections on the Origin and Spread of Nationalism myntat den välbekanta tesen om nationer som föreställda gemenskaper. Med det menade han inte som många tror att alla nationella gemenskaper är falska, utan att varje gemenskap som är så stort att dess medlemmar inte känner varandra ansikte mot ansikte måste föreställas eller skapas till en viss grad – medialiseras skulle det nog kallas idag.
Om vi ska följa det spåret vidare så skapar föreställda gemenskaper kanske också ett behov av föreställda grundläggare. I själva verket kan sådana heroiska figurer hittas i många nationer; alltifrån mytiska nationsgrundare som Kung David och Romulus & Remus till Wilhelm Tell, Georg Washington och Garibaldi till mera moderna landsfäder som Gustaf Mannerheim i Finland, Kemal Atatürk i Turkiet och Lenin i Sovjetunionen. Den gemensamma nämnaren är att de alla har beskrivits som starka och upphöjda, ädla och oegennyttiga, fjärran från tankar på personlig vinning.
Att Gustav Erikssons hårdföra styre förändrade Sverige i grunden och banade väg för en kommande centralstyrd nationalstat som består än i dag går förstås inte att förneka. Så långt är hans liv och verk en given framgångssaga. Men då bedömer vi också gärningen efter resultatet, och inte efter hans ursprungliga intentioner – vilket är nästan som att förklara oss nöjda med att låta ändamålet få helga medlen.
Ett annat sätt att beskriva samma perspektiv är att vi slentrianmässigt förstår historien bakifrån, med nuets erfarenheter och blicken i backspegeln. Det blev ju bra ändå, det som Gustav påbörjade!
Historia framifrån
Ägnar vi oss istället ett ögonblick åt att läsa historien framifrån genom ställa oss vid de samtida aktörernas sida och försöka betrakta skeendet genom deras ögon blir utfallet ofta ett annat. Vi kan till exempel göra experimentet att låta en tidsmaskin föra oss tillbaks till vintern 1530 när Gustavs skatteindrivare anlände till Dalarna för att kräva in den nya kyrkskatten. Kungen hade nämligen bestämt att varje socken måste ge upp en kyrkklocka i skatt. Klockorna skulle smältas ner och kopparn användas för att betala av på skulden till Hansan i Lübeck.
Dalfolket hade hjälpt Gustav Eriksson till makten och kunde därför med rätta förvänta sig att bli belönade. I stället tvingades de betala nya skatter. De klagade också över fogdevälde och tilltagande centralstyrning. Och nu hade de alltså drabbats av klockskatten. Resultatet blev en resning i hela Dalarna. Den sluge Gustav låtsades först vara försonlig och lovade full amnesti till upprorsmakarna. Men två år senare kom han med hela sin här till Kopparberget och höll räfst och rättarting. Alla ledare för resningen greps och avrättades utan pardon. Någon amnesti var inte på tal. Därmed krossades Dalarnas självstyre en gång för alla.
På ett liknande sätt gick det med Småland efter Dackefejden tio år senare. Den gången riktades upproret också mot höjda skatter, men var i första hand ett försvar av det som ”gammalt och fornt var” – alltså landskapets relativa självständighet – mot den expanderande centralmaktens framstötar. De småländska bönderna knorrade över att Gustavs fogdar numera kontrollerade jakt och skogsavverkning, handel och näringar, liksom över att det efter reformationen blivit ”så ljuvt att gå i en ödes skog som i en kyrka”.
Upproret blev till en början en stor framgång och 1542 tvingades kungen att gå in på en fredsuppgörelse som i praktiken gjorde bondeledaren Nils Nacke till herre över Småland. Men Gustav bidade som vanligt sin tid, och använde olika knep för att försvaga och splittra upprorsmakarna. Bland annat lät han sända ut brev som förtalade Dacke och lovade frihet åt dem som gav upp – löften som skulle visa sig lika tomma som tidigare.
I början av 1543 hade han så samlat styrkorna och kunde gå till motanfall. Den här gången hade hans tyska legoknektar lärt sig hur de skulle handskas med småländska bönder; snart var Dacke död och motståndet brutet. Det som följde var återigen summariska avrättningar, stenhård straffbeskattning av alla som på något sätt hade varit med i upproret och en förhärjande utplundring av Nils Dackes hembygder. Hela Dackesläkten avrättades eller deporterades till Finland. Småland skulle inte hämta sig från Gustav Erikssons hämnd på flera decennier.
Skräcken efter Gustavs härjningar
I sekler framåt levde skräcken efter Gustavs straffande härjningståg kvar som ett folkminne, under en tillrättalagd nationalromantisk yta. Några fler resningar mot centralstyret i Stockholm förekom inte – med ett undantag – och först vid 1862 års kommunalreform fick landskapen tillbaks något av sitt förlorade självstyre, då som landsting.
Den kulturella och politiska isolering som Gustav Eriksson tvingade på sitt rike har överlevt mer eller mindre intakt in i vår egen tid. Hans valspråk ”Waren svenske” har till och med fått en renässans just i nuets återuppväckta vurm för det fornstora och storsvenska. Det är den sortens spår som man ser tydligare om man vågar sig på att läsa historien framifrån.
Är Gustav Eriksson verkligen en sådan förebildlig landsfader som vi önskar och förtjänar år 2023? Är det verkligen minnet av hans gärningar vi vill högtidlighålla och lyfta som framtida ideal i ett fritt demokratiskt land som påstår sig värna om alla människors lika värde? Och vad säger det i så fall om oss själva? Se där något att fundera på inför den 6 juni. En annan högst aktuell fundering skulle kunna handla om hur det pågående svenska EU-ordförandeskapet (inte) har lyfts fram jämfört med det grandiosa firandet av ”Sverige 500 år”, och vad det nu kan bero på.
LARS ILSHAMMAR
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
